Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: trafikkaos

Om konsten att stifta värdelösa lagar

Om man studerar bilderna från masskrocken på E4:an utanför Åstorp som publicerats i kvällstidningarna ser man direkt en sak som sticker ut – många, om inte majoriteten av de kraschade långtradarna är utländska. Utan att på något sätt förfalla åt nån slags främlingsfientlighet, är det lätt att konstatera att det innebär ett gigantiskt trafiksäkerhetsproblem att Sverige fortsätter att tillåta åkare från Öst- och Sydeuropa att trafikera svenska motorvägar, ofta i alldeles för hög fart, på i värsta fall blankslitna sommardäck. Poliser särskilt i norra Sverige kan bara trött konstatera att när det ställer sig en långtradare på tvären över E4:an så är det i de alltför många fall ett ekipage som inte hör hemma i Sverige, och med en förare som inte har en aning om hur man kör i vinterväglag.

Min vän, som jobbar i den svenska åkeribranschen, suckar trött åt alltihop. Det är samma sak varenda år. Och inte har det blivit bättre av den nya lagen som gäller sedan årsskiftet – den som kräver att alla långtradare som kör i Sverige ska vara utrustade med vinterdäck med tillräckligt mönsterdjup då väderleken så kräver. En präktig gummiparagraf som är i princip omöjlig att sätta dit någon åkare på – även om det hade faktiskt funnits poliser ute på vägarna som bedrivit kontroller. Det finns det ju som bekant inte, eftersom de 4.000 poliserna som anställts på senare år haft viktigare saker för sig. Inte heller sker några kontroller vid färjelägen eller gränsövergångar – och frågan är om det ens är tillåtet. Skulle tullen eller polisen börja att ”klampa” utländska åkare utan vinterdäck skulle det komma en stämning från EU som ett brev på posten, eftersom åtgärden skulle ses som ett hinder för den fria rörligheten av varor och tjänster.

Det lettiska budgetåkeriet kan alltså lugnt fortsätta att ignorera svenska lagar och förordningar och köra vidare på sina begagnade sommardäck från våren 1998. Ingen polis kommer ändå att synas till på färden från Ystad till Sundsvall, om åkaren inte har oturen att få sladd nånstans på vägen. Och när det händer får samhället snällt plocka upp notan. (Ännu mindre pengar till välfärd!)

Masskrocken är inte bara en tragedi för de inblandade, utan även en bra illustration till varför det är bortkastad tid att stifta nya lagar och förordningar om man inte samtidigt ser till att nån finns där att sätta dit syndarna. Tyvärr är detta något av en svensk specialitet – vi tror på fullt allvar att det räcker med en skylt vid brofästet som upplyser om vinterdäckskravet.

För övrigt är det förstås bara dubbdäck som eventuellt hjälper vid blankis – om man har tur – men sådana har ju våra framsynta storstadsliberaler snart lyckats förbjuda med hänvisning till att en handfull svenskar statistisk kan dö av cancer i framtiden. Hur många som dör här och nu denna vinter som resultat av stigmatiseringen av dubbdäck är svårt att överblicka.

Rådet för alla som ska ge sig ut på vägarna borde alltså inte vara att sänka hastigheten, hålla bägge ögonen på vägen och hålla avståndet. För det spelar ingen som helst roll när ett 24-hjulsekipage får sladd och släpet kommer över på din sida av körbanan.

Stanna  hemma istället, ta flyget eller tåget. Och låt bilen stå fram till våren.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, Sveriges radio 1, 2, 3

Andra bloggar om , , , ,

Cykelkaoset i Stockholm: Legalize it?

Känslan man får vid övergångsstället vid Tegelbacken.

Dagens mest bisarra nyhet – ett antal politker i Stockholms stadshus vill göra det tillåtet för cyklisterna att bryta mot lagen och cykla mot rött ljus och mot färdriktningen på gator där det är enkelriktat.  Till och med moderata borgarrådet Ulla Hamilton, som i vanliga fall aldrig säger nej till ett nytt förbud – till exempel mot trafiksäkerhetshöjande åtgärder som dubbdäck – tänker nu i ”nya banor”.

Anledningen är att trängseln börjar bli akut på de alltför få och underdimensionerade cykelstråken i huvudstaden. Och istället för att göra något åt det verkliga problemet – som att bygga ordentliga cykelbanor, och kanske reserveravissa gator helt för cykeltrafik – vill man nu istället kapitulera och legalisera laglösheten på två hjul. Som om det inte vore illa nog redan.

Ta bara vägen från Slussen till Centralstationen i rusningstid, som måste vara designad av någon med ett sjukt sinne för humor. Två smala cykelbanor, mindre än en meter breda på de smalaste ställena, korsade var och varannan meter av övergångsställen. Att ta sig helskinnad hela vägen kan få den mest härdade tävlingscykllist (och sådana finns det många av på cykellederna) att drabbas av hjärtflimmer. Ingen vettig människa skulle ens försöka cykla med sina barn på denna sträcka.

Men ingenting händer, någonsin. Förrän nu då Per Ankersjö med flera alltså vill avskaffa trafikreglerna för cyklister för att slippa ta jobbiga beslut som kanske kostar pengar.

Som många kommentatorer frågar sig – hur ska det då fungera i praktiken? Vem blir ansvarig om en bil som har grönt ljus kör på en cyklist som kör mot rött? Ingen gör ju fel, enligt den nya postmoderna cykellagstiftningen. Vad säger försäkringsbolagen? ”OK, du körde mot rött och hamnade under en buss, men vi betalar gärna ut din sjukförsäkring i alla fall. ”

Argumentet för att ge Stockholmscyklisterna carte blanche för att bete sig som dårar i trafiken i ännu större utsträckning än de redan gör, är enligt Ankersjö & Co att alla redan bryter mot trafikreglerna och det är bättre att ”under ordnade former se till att det blir lagligt”.

Jahapp. Nu väntar vi bara på att denna liberalistiska ståndpunkt sprider sig till fler områden inom samhällslivet. Ta bara narkotikalagstiftningen, den funkar ju inte heller och folk röker på för fullt trots att det är förbjudet. Legalisera!

Snatterier och villainbrott – massor av dessa brott begås varje dag, men uppklaringsprocenten är i princip obefintlig. Legalisera!

Hastighetsbegränsningar kan vi också avskaffa, antalet bilister som håller rätt hastighet på trafiklederna är ändå försvinnande litet.

Och sexköpslagen, inte hjälper den nämvärt för att avskräcka folk från att gå till prostituerade, handeln har bara flyttat inomhus och utomlands. Är det inte dags att legalisera där med?

Om Per och Ulla själva tar cykeln till Stadshuset framgår inte i någon av artiklarna. Men jag har mina aningar.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Den stora högerkonspirationen

En påtvingad högersväng in i pendlarkollektivet.

Varje morgon tvingas man ta fajten mot vänstern. Gång på gång. I alla fall om man som jag åker kollektivt, kommer söderifrån med T-banan och vill ta sig upp till Stockholms centralstation. Någonstans i höjd med Pressbyrån Extra, precis efter man passerat suckarnas gång, tvingas man bryta sig in i det framstormande kollektivet av stressade pendeltågsresenärer, som likt en buffelhjord rusar fram mot T-Centralens spärrar. Problemet är att man som ensam och bräcklig individ varje dag tvingas utmana kollektivet för att ta sig till jobbet. En påtvingad högersväng rakt in i en frustande massa av folk för att komma vidare till centralhallen via de nybyggda rulltrapporna. Förr i tiden fanns andra sätt att ta sig upp till centralhallen, men i samband med den stora ombyggnaden finns det bara ett sätt att ta sig upp – genom en brutal omläggning till högertrafik precis där det är som mest folk. Det enda som inte påminner om 1967 är att det fattas bilar…

Då, alltså 1967, gick hälften av Sverige över till högertrafik. Det fick till följd att bland annat spårvagnarna i Stockholm fick skrotas, eftersom det blev för dyrt att byta spårvagnar, dra om linjesträckningar och ändra signalsystem för att passa högertrafiken.

Men nere i underjorden,  i T-banan, fortsatte vänstertrafiken. Anledningen var naturligtvis ekonomisk, det var för dyrt att byta signalsystem, och tågen var dessutom byggda för att köra till vänster. Även t-banans röda linje, som byggdes långt efter högertrafikomläggningen, fick vänstertrafik. Vilket inte spelar någon större roll där nere i underjorden – det är när den gigantiska floden av pendlare i vänstertrafik väller upp i den övre världen där högertrafik råder som problemen uppstår. Som på Centralstationen.

Röda länder kör sina tåg i högertrafik. De blå håller till vänster.

Vänstertrafik råder förresten i nästan all spårtrafik i Sverige, när sådan körs emellanåt,  med undantag för Malmö där tågen börjar köra till höger för att lättare anpassa sig till det danska och Centraleuropeiska järnvägsnätet. I Frankrike, Storbritannien, Spanien, Italien och halva Österrike rullar tågen i vänstertrafik, vilket framgår av wikipediabilden här intill. Vad detta beror på är oklart, men sannolikt på att de flesta av Europas järnvägar byggdes på 1800-talet, då kontinenten hade vänstertrafik.

Att Europa – och vi – överhuvud taget har högertrafik på vägarna är något vi har det tveksamma nöjet att tacka gamla massmördare och despoter för. I Frankrike och Tyskland var det Napoleon som drev igenom idén att hästdroskorna skulle köra på höger sida. Och i Finland bufflade Tsarväldet över de nya undersåtarna på höger sida av vägen år 1858, när Sverige tvingades avträda den östra rikshalvan till ryssen.

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern körde dock vänstertrafik, och det var inte förrän efter Första världskriget som de gamla delarna av imperiet gav vika för högertrafikvågen. Österrikes västra del, Vorarlberg, fick högertrafik redan 1919, Västtyrolen och halva Salzburg bytte 1930. Sedan gick det  trögt fram till 1938 och anschluss, då tyskarna kom och gjorde slut på käbblandet och införde högertrafik i de delar av Tredje riket som fortfarande gick och drog benen efter sig. (Fortfarande är det lite småkaos på järnvägarna i Österrike som blandar höger- och vänstertrafik.)

Kungsgatan i Stockholm 1967. Ungefär som på Centralen varje morgon, fast med bilar.

Sverige var, sin vana trogen, bland de sista i Europa att införa högertrafik. Och först efter många, långa utredningar och faktiskt en folkomröstning – där frågan om att införa högertrafik givetvis blev partipolitik. Högern och folkpartiet var inte oväntat för en övergång, medan socialdemokraterna – med stöd från centerpartiet – ville ha fortsatt vänstertrafik i landet. Vänsterfalangen hade starkt stöd av lobbyister från Lasttrafikbilägareförbundet, Transportarbetareförbundet och Droskbilägareförbundet, som såg kostnaderna för investeringar i nya fordon torna upp sig, och därmed hotande arbetslöshet. I folkomröstningen den 16 oktober 1955 vann vänstersidan en jordskredsseger – 82,9 procent röstade för fortsatt vänstertrafik – och det skulle ta ytterligare 12 år innan socialdemokraterna under Tage Erlander till slut ändå baxade igenom högertrafikbeslutet i riksdagen. I samband med detta skärptes de hittills ganska slappa svenska trafikreglerna – före 1967 tilläts exempelvis fri hastighet på många landsvägar.

Men högertrafik är alltså i grunden en politisk konstruktion – och som historien visar främst pådriven av överklassen och högerkrafterna. Det mest naturliga trafikbeteendet för människor är annars att gå, köra eller rida till vänster. Anledningen till det är att de flesta av oss är högerhänta, och på den tiden man red omkring på häst och ville hälsa på mötande ryttare – eller kanske hugga ner denne med sitt svärd – var det mest praktiskt att mötas på höger sida.

Det var bättre förr. Och allt är, som vanligt, högerns fel.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Ett iskallt uppvaknande

Den inringade biten av grafen längst till höger är ”hockeyklubban”, dvs vår nuvarande värmeperiod – som skylls på våra koldioxidutsläpp. På något sätt känns den inte alls särskilt alarmerande. (Graf lånad från Klimathotet.info)

I mitten av december förra året slog ishavskylan till – och det skulle dröja ända fram till april innan frosten släppte greppet om oss. Nu, i slutet av november, har vi redan varit igenom ett par snöoväder, och i veckan väntar temperaturer neråt 10 minusgrader långt ner i Sydsverige. Skyfflar och snöslungor är slut sedan månader och elpriserna spurtar mot nya toppnivåer.

Det låter som rena Fimbulvintern, och vem vet, kanske är det inledningen till en längre period av betydligt kallare klimat, liknande det vi hade i Nordeuropa på 40-talet, då extrem kyla stoppade Hitlers framryckning på Östfronten, eller på tidigt 70-tal då flera år med smällkalla vintrar fick forskarna att varna för en ny istid. (Värt att notera: samma forskare som ett par år senare varnade för att Jorden blev allt varmare.)

Vintrarna var ganska milda mellan 1970 och 2000. Men nu ser det ut att vara slut på det.

Och så här håller det på. Vi människor lever så tragiskt korta liv, att vi aldrig har möjlighet att ens kunna börja förstå de stora perspektiven. Det har vuxit upp både en och två generationer som aldrig fått känna på hur kall en riktig vinter i ett land nära polcirkeln kan vara. Samma generationer som på fullt allvar trott på idén att vi kunnat förändra Jordens klimat genom vår närmast försumbara påverkan på halten av ett spårämne i atmosfären. Makthavare som trott på experter som sagt att vintrarna i Sverige skulle bli milda och snöfria och därför sparat in på väg och spårunderhåll – eller köpt in bussar som inte klarar att köra i snö.

För dessa generationer, som haft turen att växa upp under de röda staplarnas tid, blir ett par smällkalla vintrar förhoppningsvis ett nyttigt uppvaknande. Och en insikt om att vi egentligen bara är som myror på en stock i en mäktig flod. Hur vi än försöker kommer vi aldrig att få den att ändra kurs. Lika liten möjlighet har vi att påverka det stora kaosartade system som kallas Jordens klimat. Tids nog hamnar vi i en ny istid, vilket diagrammet högst upp med all önskvärd tydlighet visar. Den lilla värmeperiod vi är inne i just nu, är betydligt svalare än tidigare epoker, som den minoiska eran, och trenden i oscillationen är att det blir allt kallare. Det kommer förstås en sommar även 2011, men en ny istid blir det vad det lider. Om ett par tusen år, ett par hundra – ingen vet.

I det korta perspektivet innebär detta kalla uppvaknande förhoppningsvis att samhället inser att vi måste rusta oss för att klara även kalla vintrar. Vi behöver bli självförsörjande på både drivmedel och energi, se till att viktiga kommunikationer som järnvägen fungerar – och sist men inte minst att kunna producera livsnödvändig utrustning som snöslungor, vinterkläder och skyfflar inom landet.

Läs gärna Cornucopias utmärkta överlevnadsguide för 1000-årsvintern eller Hela Havet Stormar som reder ut fenomenet NAO. Och var framför allt skeptisk när ”experter” nu självsäkert hävdar att det blir kallare för att Jorden blir varmare. 5.000 års data från Grönlandsisen talar sitt tydliga språk.

Om vi nu verkligen går mot en längre köldperiod, blir det kanske vår räddning att vi trots allt pumpat ut en massa koldioxid i atmosfären under lite drygt 100 års tid. För en av de få verkliga observerade effekterna av högre koldioxidhalt är att träd och växter gynnas påtagligt. Skogarna växer snabbare, skördarna blir större och grönsaker och spannmålsväxter mera köldtåliga, vilket motverkar missväxt och svält.

Sånt läser man sällan i tidningen, minsann…

Intressant?

Vinterkaoset i pressen: SvD, DN 1 2 3 4, Aftonbladet 1, 2, Sydsvenskan

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: