And The Band Played On

Etikett: troll

Myndighet tar krafttag mot näthat, skapar maffigt åsiktsregister av bara farten

Just nu avundas jag inte Svenska institutets kommunikationsavdelning. Efter att kuratorn för @Sweden-kontot i förra veckan fått myndigheten att ta krafttag för att skydda det fria ordet (som SI själva uttrycker det själva) blev slutresultatet massblockeringar, ett sannolikt olagligt personregister och nästan lika sannolikt en omfattande åsiktsregistrering.  Och högst troligt var detta kanske inte riktigt vad myndigheten, som till dagligdags jobbar för att sprida en positiv bild av Sverige i omvärlden, hade tänkt sig.

Givetvis krävs det registervård  emellanåt – alla som varit på Twitter ett tag känner till det galopperande problemet med fejkkonton, porr och  robotföljare – men det var inte bara sådana som rensades bort under den gångna veckan. Betydligt mer ifrågasatt är den omfattande blockeringslista som @sweden hänvisar till, och som består av:

  • Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.

  • Utöver detta har det också funnits ett fåtal konton som blockerats utifrån curatorns bedömning.

Bland dessa konton, varav en del uppenbarligen valts ut av kuratorn själv, hittar man till exempel – en trollkarl. John Houdi får alltså numera finna sig i att bli stämplad som högerextremt nättroll, hatare och/eller rasist. Eller någon som kanske kan komma att utvecklas till det. Av en svensk myndighet.

Houdi är långt ifrån ensam om att fråga sig hur han hamnat på den där listan. Här återfinns även ledarskribenter i relativt väletablerade  medier som Sydsvenskan, som senast jag kollade inte direkt var att anse som högerextrem.

På listan finns även anställda i försvaret, poliser, myndighetspersoner, politiker, skämttecknare, företagare och helt vanliga svenskar – varav många inte ens har interagerat med @Sweden-kontot tidigare. Men detta behöver de dock inte ha gjort för att utgöra potentiell risk för framtida hat och hot, enligt Jenny Ljung, chef för enheten för Sverigekommunikation på SI:

”I vår djupanalys av @sweden har vi kunnat se att tre fjärdedelar av näthatet kommer från konton som aldrig tidigare interagerat med oss”, säger Jenny Ljung…

”För att skydda sig mot näthat räcker det alltså inte att blockera när något väl händer. Vi måste också arbeta förebyggande för att skapa en säker arena för våra curatorer.”

Det krävs alltså att man blockerar folk i förebyggande syfte, eftersom vederbörande någon gång i framtiden kan tänkas bli ett hot mot det fria ordet. Här kan vi snacka om precrime i bösta Minority Report-klass.

Dessvärre verkar vare sig Jenny Ljung, avdelningschefen Henrik Selin eller nätsäkerhetsspecialisten från förra veckan riktigt ha begripit vad de gjort. Det är inte enbart en slags etisk rensning de ägnat sig åt – de har dessutom snickrat ihop ett maffigt åsiktsregister med mer än 14.000 namn. (Att det är just åsikter och politisk hemvist som ligger till grund för vilka som hamnat på listan framgår tydligt av SI:s egen motivering ovan.)

Nu kan det skattefinansierade institutet säkert komma undan med att det inte är myndighetsutövning att driva ett konto på Twitter. Man kommer säkert att försvara sig med att det bara är en kul grej som de gör vid sidan av den vanliga verksamheten. Som i övrigt alldeles alldeles säkert följer samtliga de lagar och förordningar som omgärdar svenska myndigheter.

Men  oavsett hur den där listan tagits fram, så är och förblir den ett personregister, i vilket ett flertal individer hamnat på grund av åsikter de uttrycket i och utanför sociala medier. Att bedriva personregister regleras av personuppgiftslagen (PUL) och kräver tillstånd från Datainspektionen. Något som verkar högst tveksamt att Svenska institutet inhämtat på förhand. Och att bedriva åsiktsregister är förbjudet i lag, något som Justitieombudsmannen knappast ser med blida ögon på. (Minns upprördheten över Skånepolisens så kallade Rom-register.)

Själv kommer jag i morgon att begära ut listan med hänvisning till offentlighetsprincipen. Eftersom SI är en myndighet ska listan enligt lag diarieföras, och eftersom det inte handlar om rikets säkerhet eller förhållandet till annan makt (får man hoppas) ser jag ingen anledning till att den inte skulle vara allmän offentlig handling.

Men vem är då denna nätsäkerhetsexpert som var upphov till förra veckans massblockering? Det som går att utläsa från hennes blogg är att hon mellan 2013 och 2016 varit aktiv i en grupp som kallar sig Nätaktivisterna. Tidigare arbetade hon som pressekreterare i Järfälla kommun. Och så sent som i helgen, den 14 maj, publicerade hon ett långt blogginlägg där hon gav sin syn på hur man stävjar hot och hat i sociala medier.

”Go ahead delete and/or block. Yes organisations are allowed to block. I’ve worked in the public sector and even there we were allowed to block. It was ok within the Swedish law (yes I asked lawyers). ”

Men kunskaperna begränsar sig alltså inte bara till vad svensk lag tillåter, tydligen finns det hos Svenska institutet även en djup kunskap om vilka personer som löper risk att utvecklas till fullfjädrade internettroll och hatare  i framtiden.  Vem vet, kanske det ligger en trio av orakel och flyter i en bassäng nere i Svenska institutets källare, som då och då vaknar till och skriker ”näthat”.  Varpå en brun träkula raskt svarvas till och levereras till enheten för Sverigekommunikation och Jenny Ljung.

Nä. Riktigt så intressant är det nog inte, tyvärr.  Däremot är sista ordet långtifrån sagt i denna pikanta affär, och  just i detta nu pågår det sannolikt en febril damage control på myndigheten.

Hade det inte varit så sent vore det läge att slänga in en påse Micropop.

Intressant?

Fler om , , ,

Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: