Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: trygghet

Ökad trygghet – eller en kapitulation för våldet?

Här röjs det för ljus och luft. Och för att slippa knivrånare som lurar i buskarna.

En kort lägesbild av samtiden och den svenska tryggheten, som ju omväxlande beskrivs som historiskt låg och större än någonsin.

På väg till affären i Sickla en tidig lördag i januari, upptäcker jag att ett flertal träd och buskage längs gångvägen sågats ner. Anledningen till detta är, har jag läst i lokaltidningen, handlar om att öka tryggheten i Nacka. Bakgrunden är de senaste månadernas uppmärksammade överfall och knivrån – riktade mot framför allt barn och ungdomar på väg från skolan. Några gärningsmän har fortfarande inte gripits, men kommunens politiker och tjänstemän har slagit sina kloka huvuden samman och kommit på en rad lösningar på det tilltagande vardagsproblemet med våldsbrottslighet i denna en gång så lugna kommun som varit mest känd för sin låga skatt, sitt eviga moderatstyre och avsaknad av något som liknar ett centrum.

Och detta var alltså vad de kom fram till. Förutom slyröjning och trädfällning kommer det att satsas på bättre belysning och fler ordningsvakter (de senare kommer dock inte att bevaka gångstigarna, endast köpcentrumen). Tanken bakom åtgärderna är att det ska bli lättare för medborgarna att undvika rån eller överfall – det blir ju svårare för brottslingarna att gömma sig i växtligheten och attackera inte ont anande kommuninvånare som promenerar förbi.

Första tanken: Så bra. Visst har de där buskagen varit ganska läskiga att passera, framför allt i samband med bristfällig eller saknad belysning. Men så tänker man ett varv till, och blir bara förbannad. För vad är detta om inte en kapitulation inför buset? Istället för att se till att gripa förövarna och låsa in dem under överskådlig tid, ska problemet lösas genom att medborgarna själva ska anpassa sitt liv till en ny verklighet där det inte längre är möjligt att besöka ett naturområde utan att riskera bli rånad eller våldtagen. Istället för att satsa på en ökad polisnärvaro kapitulerar statens våldsmonopol för buset, och levererar budskapet till medborgarna: Vi har ingen möjlighet att försvara er, klara er på egen hand – det här är hjälpen ni får.

I Nacka, som det här exemplet alltså är hämtat från, innebar den nya polisorganisationen – som såldes in med argumentet att myndigheten skulle bli effektivare på att lösa brott och komma närmare medborgarna – att närpolisstationerna i Fisksätra (Nackas enda utanförskapsområde) och Tyresö lades ner. Därmed försvann lokalkännedomen och mycket av markkontakten försvann. Den dagliga sociala kontrollen på plats av det lokala småbuset – som nu tillåtits växa till sig och blivit storbus som misstänks råna skolbarn med kniv – upphörde i det närmaste helt genom denna reform.

Men makthavarnas lösning på problemet är alltså att helt enkelt acceptera läget. Att planera för en framtid där denna typ av brottslighet är något vi måste finna oss i att leva med, snarare än att återupprätta samhällets och polisens auktoritet. Istället för att göra allt för att att spåra upp, åtala och låsa in förbrytarna, överlåter makthavare och polis åt medborgarna att klara sig på egen hand.

Och visst, det kommer de sannolikt också att göra – frågan är bara om det samhälle som vi får ut på andra sidan är ett önskvärt sådant? Ett samhälle där fler och fler inser att de själva måste ansvara för sin egen och familjens säkerhet i avsaknad av samhällets våldsmonopol.

Nu väntar vi spänt på nästa steg i den nya polislösa brottsbekämpningen. Avskaffade naturområden kanske? Det blir visserligen en hel del skog att hugga ner, men om tryggheten kräver det så.

Intressant?

Andra om , , ,

Välkommen till det fria våldsvalet

Efter höstens flyktingkris, med påföljande gräns- och id-kontroller, är det ett känt faktum att polisen bokstavligt talat går på knäna. (OBS! Ej att förväxla med systemkollaps.) Stora delar av kårens tid går nu åt att bevaka gränsen, avstyra bråk på flyktingboenden eller utreda hot eller mordbränder mot de senare. Redan före hösten 2015 var det relativt ovanligt att se en patrullerande polis, idag är farbror blå ett närmast obefintligt inslag i gatubilden.

Detta har lämnat fältet fritt för helt nya typer av trygghetsentrerenörer – ett slags fritt våldsval har uppstått i det vakuum som ordningsmakten lämnat efter sig. Uniformerade vakter dyker upp på bibliotek, badhus och andra offentliga miljöer som fram till helt nyligen inte direkt var kända som riskområden för liv och hälsa.

På gatorna i Göteborg, Uppsala och Trelleborg för att bara ta några exempel, fyller istället högerextremister med kamphundar i släptåg den självpåtagna rollen som kvinnornas försvarare när de senare beger sig hem från krogen. I förorten håller religiösa kommissarier och kriminella gäng lokalinvånarna i schack – ifall polis eller ambulans skulle våga sig dit (vilket blir allt mer osannolikt) får de räkna med att mötas med molotov-cocktails eller handgranater. Efter attacker mot busschaufförer är det  bara en tidsfråga innan vissa kvarter också står utan kollektivtrafik.

Samma regering som för bara något år sedan ägnade stora delar av sin politiska retorik åt att brännmärka privatiseringar inom vård, skola och omsorg, genomför just nu alltså en långtgående och för individen påtvingad ”privatisering” av viktiga samhällsbärande funktioner som bevakning och räddningstjänst. I ett läge där till och med den ifrågasatte rikspolischefen Dan Eliasson vädjat om/krävt förstärkning av en kraftigt underdimensionerad poliskår där de anställda hoppar av i en allt stridare ström, har fältet lämnats öppet för lokala ”nattvandrarinitiativ”. För privata säkerhetsföretag. Och för gatans parlament.

Vi kan ställa oss frågan vad som händer med det så kallade samhällskontraktet (jag är medveten om att det börjar bli ett uttjatat begrepp) ifall det allmänna gång på gång väljer att abdikera från sin allra mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarnas liv och säkerhet. När kvinnor får rådet att inte vistas utomhus på kvällstid, eftersom polisen inte längre har resurser att skydda mot ofrendanden och överfallsvåldtäkter. När tafsande män tillåts ta över badhusen – och kvinnor motas bort till egna bubbelpooler och särskilda badtider. När hela räddningstjänsten säger upp sig i Ljusnarsberg och därmed lämnar 4.900 invånare utan hjälp vid brand eller andra akuthändelser. När affärsinnehavare rånas gång på gång av samma beväpnade gäng – och polisen svarar med att lägga ner anmälan.

I det sevärda reportaget från SVT Dold svarade en av de unga tjejer som utsattes för sexövergrepp i Kalmar under nyårsnatten, att hon känner en större tillit till de privata medborgarinitiativen som numera patrullerar gatorna än polisen. Detta trots att personer i det aktuella gardet, Kvinnofrid, utgörs av folk med högerextrem bakgrund. Det säger en del om nivån på förtroendet för samhället – och varningsklockor borde ringa oavbrutet i Rosenbad.

För det är i ett sådant samhälle som det blir allt populärare att ta jägarexamen – det enklaste och snabbaste sättet att få vapenlicens. Det är i ett sådant samhälle som förtroendet eroderas, där lynchmobbar uppstår och allt fler börjar propagera för massövervakning. Det är i ett sådant samhälle som människor förr eller senare kommer att ställa sig frågan om det verkligen är värt att fortsätta betala världens högsta skatter – som dessutom kommer att höjas ännu mer – samtidigt som vi får allt mindre tillbaka i form av välfärdstjänster som vi trodde vi hade betalat för.

Regeringen Stefan Löfven gick hårt ut i valrörelsen 2014 med ambitionen att stoppa vinster i välfärden och begränsa möjligheterna att själv fritt välja vård, skola och omsorg. Istället införde S/MP-regeringen, utan något riktigt var med på noterna, det fria våldsvalet. Där klasstillhörighet, etnicitet, bostadsort och framför allt pengar styr vilken nivå av trygghet medborgaren kan förvänta sig.

Just i detta fall hade vi haft allt att vinna på ett fortsatt statligt monopol.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: