And The Band Played On

Etikett: turkiet

Flyktingsmugglarna stoppas inte av mutor till Turkiet

I slutet av veckan ska EU:s ordförande Donald Tusk slutförhandla det omdiskuterade avtalet med Turkiet, som förväntas bromsa flyktingsmugglingen över Egeiska havet. Ett alltmer desperat EU sätter sitt sista hopp till att despoten i Ankara ska sätta stopp för strömmen av migranter till Europa via Grekland, som varit den överlägset största migrantrutten sedan tidigt förra året. President Erdogan får en rundnätt summa om 50-60 miljarder som tack för att EU då kan skicka tillbaka alla irreguljära migranter till Turkiet – det vill säga de som betalat flyktingsmugglare för sin resa. I gengäld ska EU istället ta emot ”riktiga” syriska flyktingar från turkiska läger. Och, vilket kanske är det viktigaste, acceptera att Turkiets 80 miljoner medborgare tillåts resa visumfritt till EU. Kanske redan i sommar.

Om någon händelsevis tror att detta skulle stoppa flyktingströmmen till Europa, är det nog dags att vakna upp. Under de senaste två-tre åren har nämligen flyktingsmugglingen vuxit till en av EU:s utan konkurrens största tillväxtindustrier,  och är numera en marknad som omsätter ofattbart stora belopp.

För att förstå varför dealen med Turkiets alltmer maktgalna president – som är i fullt krig mot delar av sin egen befolkning och dagligen tar steg för att strypa demokratin och yttrandefriheten i landet – är dömd att misslyckas räcker det att läsa Europols aktuella rapport ”Migrant smuggling to the EU” (pdf). Det är en i många avseenden skakande läsning. Kartan nedan, som kommer från rapporten, visar de vanligaste smuggelrutterna till Europa (att notera är att Egeiska havet bara är en av många möjliga transportvägar till kontinenten.)

smuggelvagar

Smuggelvägar till Europa, från Europols rapport ”Migrant smuggling in the EU”.

Detta är dock bara en av anledningarna till att dealen med Turkiet sannolikt inte kommer att lösa något alls. Den främsta anledningen stavas pengar. Mycket pengar. Rent bissart mycket pengar.

Europol uppskattar värdet på den boomande organsierade brottsligheten bakom smugglingen till mellan 30 och 60 miljarder kr.  Smuggelindustrin engagerar vitt skilda brottssyndikat från Kabul i öster till Stockholm i väst. 40.000 personer har identifierats av Europol som inblandade i verksamheten, och fortsätter marknaden att växa i samma takt som 2015, kommer den att vara värd dubbelt eller tredubbelt upp redan före utgången av 2016.

Rapporten har inte satt några större avtryck i debatten. SvD skrev en artikel om den men i övrigt har mottagandet varit relativt ljummet. Man kan fundera på varför – den sätter nämligen ljuset på den närmast oöverstigliga utmaning som flyktingsmugglingen har utvecklats till för Europas rättskipande myndigheter. Industrin är nu så stor och lönsam, att stora delar av den europeiska organiserade brottsligheten ställt om från att smuggla knark till människor. Vinsterna är större och riskerna betydligt mindre.

smuggeldata

Mer än 100 olika nationalieter är anställda i den stora svarta reseindustrin.

Rapporten listar ett antal ”hotspots” där smugglare eller lokala facilitatorer agerar i löst organiserade nätverk – en av dessa utpekade centrum är Stockholm. Först i raden står rekryterarna som säljer in ett slags paketresor till  de potentiella kunderna –  ofta med löften om både pengar, boende och jobb vid slutdestinationen. Här hittar vi också en av orsakerna till att ett flertal av dem som söker asyl idag inte är flyktingar från krigszoner. (EU:s gränsbevakningsmyndighet, Frontex, bedömer att så många som 6 av 10 av dem som kommer till Europa saknar flyktingskäl.) Hur många av dessa hade gett sig ut på den livsfarliga resan, om det inte varit för smugglarnas reklamkampanjer?

Samtidigt är naturligtvis besvikelsen stor, för den som har satsat alla sina besparingar för att köpa sig en transport till Europa – bara för att fastna vid ett gränsstängsel i norra Grekland.

”Varför släpper de inte igenom oss, vi har ju betalt”, som en de strandsatta flyktingarna i grekiska Idomeni, vid gränsen till Makedonien, uttryckte det i en intervju med SVT för någon vecka sedan.

Slutsatsen i Europols rapport, om än inte direkt uttalad, är den gigantiska svarta resebyråverksamheten måste fås under kontroll om flyktingströmmarna ska minska. Så länge smuggelindustrin tillåts verka fritt, kommer EU-ledarna aldrig att ha en chans – oavsett hur mycket pengar de kastar i famnen på den maktgalne despoten i Ankara.

En affär som förmodligen inte kommer att leda till något annat än att flyktingsmugglarna styr om sin verksamhet till nya vägar. Med tiotals närmast riskfria miljarder i potten, kommer de knappast att låta sig nedslås av några patrullbåtar utanför Turkiets kust.

Själv skulle jag gissa att smugglarna just nu jobbar hårt på att ta fram förfalskade turkiska pass – att ha redo den dagen då visumtvånget hävs. Och omsättningen kommer att sätta nya rekord.

Intressant?

Fler om , , ,

Erdogans cyniska spel med flyktingarna

Recep_Tayyip_Erdogan

Recep Tayyip Erdogan, Turkiets hårdhänte ledare.

För några år sedan skrev jag om hur Libyens diktator, Moammar Gaddafi utnyttjade sig av det så kallade  flyktingvapnet för att tvinga EU att bjuda in honom till de diplomatiska finrummen igen. Dessutom fick han ett antal miljarder, som tack för sitt förtjänstfulla arbete med att skydda Europa mot båtflyktingar som försökte ta sig över Medelhavet. Under ett antal år lyckades den libyske despoten extremt bra med detta projekt, och knappt en enda flykting sågs gå i land på vare sig Malta eller Sicilien – till stor glädje för såväl Gaddafis gode vän Silvio Berlusconi, men även för övriga EU (även om uppgörelsen aldrig riktigt tålde att diskuteras i fullt dagsljus).

Att flyktingarna istället placerades i formliga koncentrationsläger i den libyska öknen, där de misshandlades och levde under omänskliga förhållanden, var det ingen som riktigt ville kännas vid.  Alla vet vi vad som hände efter att Gaddafi störtades (och mördades) 2011, med benägen hjälp från EU och Nato. Flyktingsmugglarna kunde verka fritt igen, och idag är smuggeltrafiken i full gång.

Gaddafi är dock inte ensam om att använda flyktingarna för att deala och wheela med ett allt mer desperat EU, som nu dignar under bördan av tiotusentals nyanlända flyktingar varje dag. Den allra största delen av dem tar idag sjövägen från Turkiet till den grekiska ö-världen, och sedan vidare norrut via Balkan.

Att denna dörr mot Europa öppnats på vid gavel sker naturligtvis med Turkiets president, Recep Tayyip Erdogans, goda minne. (Tidigare patrullerade Turkiet sina kuster och sköt till och med mot emigrantbåtar för att få dem att vända om.)

Det är inte helt klart vad Erdogan – som just nu befinner sig i Bryssel för ett möte med EU-ledarna – har i kikaren. Det står dock klart att det inte bara är pengar han är ute efter – även om EU har lovat ett antal miljarder som kompensation för att Turkiet sätter upp ”migrant reception centers” i landet och ser till att återuppta patrulleringen längs kusten, för att  stoppa de fullpackade gummibåtarna från att nå Grekland.

Men förmodligen är det något annat Erdogan vill ha av EU-ledarna: Grönt ljus för att gå in i Syrien och kämpa ner sina svurna fiender, kurderna. De kurdiska självförsvarsstyrkorna i i PKK och YPJ/YPG har det senaste året varit mycket framgångsrika i att driva ut IS från gränsområdena mot Turkiet, och därmed etablerat vad som blivit ett sammanhängande kurdiskt område i norra Syrien och Irak, ett område som effektivt täppt till gränsen mellan Syrien och Turkiet – och därmed leveranser till och från IS-styrkorna längre söderut.

Vid mötet i Bryssel propagerade Erdogan för ”säkra zoner” inne i Syrien, enligt EU Observer:

The idea is for the Turkish military to establish a buffer zone in northern Syria to stem the flow of migrants and to repatriate some refugees. The operation would require a UN blessing and the EU is reluctant to give support.

Erdogan also used his EU visit to demonise Kurdish groups.
He said Kurdish rebels in the region, such as the PKK or YPG factions, are also terrorists even if they are fighting the jihadist Islamic State.

Dessa så kallade ”säkra zoner”  kommer – om de blir verklighet – högst sannolikt att etableras just i de kurdkontrollerade områdena. Vad Erdogan vill nu är att EU ger honom grönt ljus för att övervaka dessa med turkisk trupp – givetvis med argumentet att garantera säkerheten för civilbefolkningen.

Det skulle i sin tur innebära att Erdogan fick ytterligare en chans bekämpa sina huvudfiender, som alltså inte är vare sig IS eller Assad, utan kurderna.

Jag är förvisso ingen expert på geopolitik, men jag skulle vara förvånad om Erdogan – som alltmer börjar anta skepnaden av en maktfullkomlig ottomansk sultan – denna historiska chans till en cynisk kohandel med ett allt mer desperat EU. Hans förslag, i korthet:

Flyktingströmmen upphör – i gengäld får mala ner kurderna under våra pansarvagnar utan en massa tjafs och gnäll från Europa.

Har vi en deal?

Tänkte väl det.

Intressant?

Fler om , , , ,

Erdogan försöker stoppa Twitter, upptäcker Streisandeffekten

googledns

De är inte helt olika varandra, Rysslands Vladimir Putin och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Bägge har gigantiska egon, är lättkränkta och har notoriskt svårt för moderna företeelser som öppenhet och demoḱrati. Skillnaden är förstås att Putin är en fullfjädrad propagandist med en karrär som gammal KGB-agent och mästare såväl på maskirovka som att hålla sin egen (och andras) befolkning i schack. (Det hålls ju till och med ”val” i Ryssland då och då, även om de alltid slutar med att Putin vinner.)

Men Erdoğan är betydligt mer hetlevrad och impulsiv än sin ryske despotkollega, och när det nyligen spreds ett smyginspelat samtal i sociala medier – framför allt via Twitter – där premiärministern disktuerade något som lät misstänkt likt pengatvätt med en av sina söner, gick Erdoğan i taket. Resultatet blev att Twitter spärrades för landets 76 miljoner invånare. (Korruptionsanklagelserna kom dessutom farligt nära lokalvalen i Turkiet i nästa vecka.)

keepcalmEffekten blev dock inte riktigt den Erdoğan väntat sig. Det dröjde inte många timmar innan det började dyka upp vägar att kringgå blockaden, dels genom att sms:a sina tweets till ett speciellt nummer, dels genom att ändra DNS i sin dator eller smarttelefon till någon av Googles öppna namnservrar. Runtom i Turkiet dök det upp grafitti som informerade om de öppna DNS-numren via budskap som ”Keep Calm” följt av 8.8.8.8 och 8.8.4.4 (Googles sekundära namnserver).

Cnets Robin Grant beskriver bra vad som hände:

The main effect so far of Turkish Prime Minister Erdogan’s Twitter ban seems to have actually been inspiring more people to tweet. Banning Twitter is clearly a counterproductive move that will ultimately have the opposite effect to that intended. The Internet was designed to route around obstacles like PM Erdogan, and its users will continue to find ways to do so.

It appears people in Turkey are enjoying the challenge, tweeting via text message, through an anonymous VPN, by changing their DNS — and it seems even those who may have had little interest in tweeting before are now getting involved. As numerous politicians all over the world have discovered to their detriment in the past, it’s not clever to pick a fight with social media. It’s not one they’re likely to win.

Resultatet blev alltså det rakt motsatta. En vecka senare twittrar fler än någonsin i Turkiet – antalet användare har stigit med hela 138 procent. Och många som tidigare inte hade en aning om vad Twitter var, har nu börjat använda tjänsten – den måste ju bevisligen vara bra om den kan framkalla sådana hysteriska utbrott hos landets mäktigaste.

Det är dock långt ifrån första gången försök till att tysta kritik eller oönskad uppmärksamhet slår tillbaka. Det är faktiskt ett så väldokumenterat fenomen att det har ett namn: Streisandeffekten:

The Streisand effect is the phenomenon whereby an attempt to hide, remove, or censor a piece of information has the unintended consequence of publicizing the information more widely, usually facilitated by the Internet.

Fenomenet är döpt efter den amerikanska skådespelerskan Barbra Streisand, som 2003 med alla medel försökte stoppa spridningen av bilder av hennes flådiga residens i Malibu, Kalifornien. Skådespelerskans försök att hålla sitt lyxboende hemligt blev dock det motsatta – bilderna spreds viralt och snart visste alla hur hon bodde.

Och nu kan alltså ytterligare ett exempel läggas till den långa listan över misslyckade försök till nätcensur.

Streisand_Estate

Barbra Streisans lyxiga hus i Malibu. Nu på Wikipedia och fritt att dela…

Om Erdoğan hade tillbringat lite mer tid online, istället för att göra sitt bästa för att kontrollera och strypa tillgången till Internet, hade han förmodligen tänkt sig för innan han försökte sig på att göra en Streisand. Nu vet han garanterat vad det innebär.

Och förhoppningsvis har även andra maktfullkomliga ledare lärt sig nåt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: