Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Twitter (sida 1 av 2)

Facebook vs journalistiken: 1–0

Jag har varit inne på det ett ett antal gånger på senare tid, senast för ett par veckor sedan. Alltså den här nya trenden att journalister – framför allt inom public service och på de stora kulturredaktionerna – börjat att försvara makten mot medborgarna. Systemförsvarande journalistik, som Peter Santesson på Dagens Samhälle så träffsäkert kallar det. Den omsvängning som sker just nu är faktiskt ganska anmärkningsvärd – och resultatet kan vi betrakta i sin yttersta form i den så kallade granskning som SVT gjort av opinionsbildande Facebook-grupper.

I fredags scoopade SVT:s granskande journalister med att en undersköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Fredrik Antonsson, stod bakom Facebookgruppen Rädda vården. Antonsson, som jag följt under en lång rad av år, började sin bloggkarriär som Tokmoderaten och ligger idag bakom bloggen I otakt. Han skriver oftast engagerat och insiktsfullt, inte sällan utan både humor och svärta, men alltid med värme och omsorg, framför allt om dem i samhället som är mest utsatta – alltid med udden mot de styrande. För detta ses han naturligtvis som en nagel i ögat av politiker och andra makthavare.

Men är Fredrik Antonsson själv en så pass tung makthavare, att det är av oavvisligt allmänintresse att röja hans anonymitet, trots att han själv valt att inte framträda med namn i Facebookgruppen? Uppenbarligen tycker SVT det, eftersom public service-företaget försvarar uthängningen av Antonsson på följande vis:

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen.

Detta sägs av SVT-journalisten Karin Ekman, ansvarig för sociala kanaler hos public serviceföretaget. Läs det en gång till och fundera på vad det egentligen står här: Att visselblåsare och anonyma tipsare är av ondo och måste bekämpas. Dissidenterna ska fram i ljuset.

Onekligen en dramatisk omsvängning av SVT som för inte alltför länge sedan lanserarde TV leaks, en tjänst för anonyma visselblåsare att lämna tips utan risk för repressalier eller behöva skylta med eget namn. Hur ser Karin Ekman på denna tjänst i dag – den som marknadsfördes med nedanstående payoff?

TV-leaks gör det lättare att skicka känslig information till SVT, för dig som vill tipsa om missförhållanden eller maktmissbruk i samhället. Bara ett fåtal utvalda och erfarna SVT-journalister med tystnadsplikt enligt yttrandefrihetsgrundlagen får tillgång till tipsen.

Om Antonsson själv hade tipsat om bristerna på Astrid Lindgrens barnsjukhus och använt TV leaks – hade han blivit uthängd med namn då, trots utlovat källskydd? (Att röja en källa är för övrigt ett lagbrott som kan ge fängelse för ansvarig utgivare.)

Att notera i sammanhanget är att Rädda vården nästan undantagslöst länkar till artiklar från DN, SVT, SVD och landsortspress – alltså traditionella medier som skriver om krisen inom vården, inte till så kallade hatsajter.

Men det spelar ingen roll, för han oroar människor i onödan enligt SVT. Därför har redaktionen uppfunnit ett nytt epitet – skrämselsidor – för att försvara att det stora mäktiga mediebolaget med miljarder i skattepengar ger sig på en undersköterska med blygsamma finansiella resurser och som driver opinion på sin fritid.

Samtidigt låter samma SVT, trots sina licensmiljarder, bli att granska vad de verkliga makthavarna håller på med. Ett aktuellt exempel som vi kan dra ur högen är Mehmet Kaplan, som sedan han avgick som bostadsminister för något år sedan, varit fredad från all typ av granskning. Detta trots att allt mer pekar på att Kaplan, som fortfarande är riksdagsman för MP, är Erdogans man i Sverige – i ett parti som kommit att befolkas av både islamister och AKP-trogna nationalister. Vi kan alltså ha ett riksdagsparti som i praktiken arbetar för främmande makt i Sveriges riksdag, men vem bryr sig om sådana jobbiga frågor när det är så mycket enklare att ge sig på en vårdanställd som skvallrar anonymt om problemen på sin arbetsplats?

Som jag skrivit tidigare så kan och ska det inte vara mediernas roll att agera hejaklack till makten, oavsett färgnyans på den regering som råkar ha nycklarna till Rosenbad för tillfället. Eller ännu värre: att medierna lierar sig med makthavarna i syfte att stigmatisera och brännmärka medborgare som inte håller god min, inte har rätt värdegrund och som ägnar sig åt att smutsa ner Sverigebilden utomlands. För sådant baktalande av nationen gynnar ju bara hatsajter och Sverigedemokraterna, råder den gängse analysen.

Tyvärr är detta beteende i högsta grad kontraproduktivt. För den enda valuta som journalistiken har är nämligen förtroende. Ett förtroende som snabbt raseras av kampanjer som den mot Antonsson, en undersköterska som larmar om fel och brister på sin arbetsplats. För inte så många år sedan hade såväl tidningar och tv kastat sig över problemen och ställt politiker och landstingsledning mot väggen. Idag är det istället visselblåsaren själv som ställs vid skampålen.

Jag vet inte exakt när det började, men jag tror att det började gå utför på allvar i samband med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Efter denna kollektiva chock gjorde politiker, ledarskribenter och journalister gemensam sak: SD skulle hållas borta från inflytande till varje pris. Vilket gjorde att journalistiken gick i baklås och konsekvensneutraliteten kastades överbord – all rapportering kom att handla om att inte gynna SD.

Idag har det gått så långt att det räcker att fel webbsida länkar till en intervju med dig för att karriären ska vara allvarligt hotad. I Antonsson fall var tydligen problemet att hans Facebook-grupp gillats av en annan, ”Stöd svenska polisen”, som enligt SVT:s granskning sprider rädsla och manipulerar fakta.  Gammal klassisk guilt by association, men det smetade av sig på Antonsson och var tillräckligt för att frångå normala publicistiska regler.

Istället för konsekvensneutralitet – alltså att rapportera om allt oavsett vem det gynnar eller missgynnar – har vi idag fått en situation där delar av medierna gett sig själva rollen att uppfostra och tillrättavisa den lågpannade populasen som sitter och smygheilar i stugorna, eller läser fel sidor.  Journalisterna har, kanske utan att riktigt tänka på det, distanserat sig från vanligt folk och sparkar nu neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot politikerna, nu skyddar vi dem mot folkets missnöje.

Följden blir att människor i allt högre utsträckning väljer bort SVT och andra traditionella nyhetsmedier. När läsare och tittare känner att journalisterna inte längre står på deras sida, blir det naturligt att leta efter sanningen på andra ställen. Kanske i Facebookgrupper, på Flashback, Nyheter idag eller kanske till och med på Avpixlat?

Vad SVT och den så kallade granskningen av undersköterskan Fredrik Antonsson och andra som svartmålar Sverige gör är att driva ner ännu en stor spik i kistan för journalistikens trovärdighet.

Bra jobbat där.

Fotnot: För alla som av olika anledningar vill slippa betala för att bli betraktade som lågpannade idioter i ständigt behov av uppfostran skrev jag ett blogginlägg om hur man enkelt slipper undan tv-licensen samtidigt som man fortsätter att titta på de kvalitetsprogram som SVT trots allt har – till exempel Homeland.  Snart tre år sedan, men fortfarande lika aktuellt.

Intressant?

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

Förbjudna ord och en stympad debatt

Åsiktskorridoren är död, slogs det fast i gårdagens GP.  Själv är jag betydligt mindre säker på den saken. Jag tror snarare att den har förgrenats och muterats till något betydligt mer svårbemästrat. Jag tänker här specifikt på den olustiga trenden hos vissa debattörer att försöka ta makten över själva språket  – att ladda till synes alldagliga ord och fraser med explosivt innehåll, med resultatet att de med tiden ses som markörer för exempelvis rasism och högerextrema åsikter.

Och som vanligt står de hårdaste striderna i sociala medier, där den allestädes närvarande Twitterdomstolen alltid står beredd att begränsa, styra och stampa ner diskussionen.

Det började nog på allvar för ett par år sedan, när dåvarande migrationsministern Tobias Billström talade om stora volymer av flyktingar som kom till Sverige. Detta språkval fick flera debattörer att gå i taket och anklaga Billström för att avhumanisera flyktingar och därmed fiskande i grumliga vatten. Det innebar slutet för begreppet i den allmänna debatten, och idag vågar ingen längre ta det i sin mun utan att riskera offentlig stegling. Detta trots att den ena opinionsundersökningen efter den andra pekar ut just den ökande migrationen och den alltmer ansträngda integrationen i dess spår som en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Trots att Sverigedemokraterna därmed håller på att vinna titeln som största svenska riksdagsparti på walk-over – i den räddhågstna tystnad som uppstått har vi valt att lämna ett djupt främlingsfientligt.parti som ensam ägare av frågan.

Denna metod, att fula ut ett vanligt ord, och ladda det med ett batteri av implicerade eller uttalade (oönskade) värderingar, är knappast nytt,  det praktiserades flitigt av exempelvis makthavarna i det gamla Öst bakom järnridån. Trots yttrande- och pressfrihet inskriven i grundlagen, var vissa vardagliga ämnen i realiteten förbjudna att diskutera. Den som ville ha jobbet och sina förmåner i behåll lärde sig snabbt att anpassa sig till de osynliga reglerna. Detta gällde inte minst pressen, som var en del av statens förlängda arm i det socialistiska samhällsbygget. Människor visste ryggmärgsmässigt vilka ämnen och kodord som man inte kunde använda offentligt – i DDR var det exempelvis strängt förbjudet att diskutera Berlinmuren eller beröra ämnet republikflykt (dvs att resa till Väst). Att tala öppet om samhällsproblem som alkoholism, depression och självmord var likaså bannlyst i den socialistiska mönsterstaten.

Tyvärr verkar vi i flera avseenden vara på väg dit igen – och bisarrt nog på helt frivillig väg. Vi tillåter en liten men högljudd elit, framför allt till vänster men talande nog även befolkad av flera borgerliga debattörer, göra vad den kan för att begränsa samtalet. De tillskansar sig makten över ord och begrepp och laddar dem med negativa (oönskade) betydelser – så att de med tiden blir omöjliga att använda för dem som bekänner sig till den viktiga men svårdefinierade demokratiska värdegrunden.

Missförstå mig rätt – det finns självklart ett stort antal ord och uttryck som förtjänar att försvinna in i historiens dimmor. Det finns inget som helst försvar för att använda det nedsättande och kränkande n-ordet – likaså har vi lärt oss att det heter romer, inte z-ordet, helt enkelt eftersom de själv vill att vi ska använda det förstnämnda. Allt annat vore nedvärderande och respektlöst.

Men det är som sagt betydligt mer problematiskt när till synes alldagliga begrepp förs upp på censurlistan, eller apteras med alternativa betydelser. Nu senast rapporteras det att ordet förort ligger brunt till, efter att det blivit så negativt laddat av alla rapporter om upplopp, bilbränder, hederskultur och fundamentalism, det senare något som ett stort antal kvinnliga debattörer vittnat om nyligen. Och eftersom ”förorten” i vissa kretsar nu blivit ett slags kodord bland främlingsfientliga för samtliga dessa negativa företeelser, menar samma debattörer att vi ska vara försiktiga med, eller kanske helt avstå från att använda det.

Man kan förstås skratta åt alltihop, om det inte vore för att det är rätt allvarligt. För när självutnämnda språkpoliser undan för undan rycker loss språkets byggstenar, när akvivister lägger beslag på vanliga ord – eller stoppar andra från att yttra dem – då är vi ute på ett brant sluttande plan. Tystnaden breder ut sig, den öppna debatten stympas – allt medan problemen finns kvar och växer.

Det är viktigt att påpeka att detta i grunden inte är en höger-vänsterfråga, och det finns gott om andra exempel på liknande högst medvetna begreppsförskjutningar. I ordet ”Extremväder”, som idag kan betyda allt från ett vanligt sommaråskväder till orkaner, ligger exempelvis alltid en laddning av mänsklig skuld. Hade det inte varit för vårt köttätande, Thailandssemestrar och bilåkande hade vädret varit lugnt och skönt som förr i tiden, och vi hade sluppit stora skogsbränder. Extremväder har alltså med tiden förvandlats till ett kodord för mänskligt orsakade klimatförändringar – vilken exempelvis Miljöpartiet inte var sena att slå mynt av vid fjolårets stora skogsbrand i Västmanland.

Och det är få om någon som klarar att helt stå emot denna utveckling –jag märker ju själv hur jag väger varje ord som jag skriver på guldvåg numera. Finns det kanske någo i det här inlägget som ställa till problem när det dyker upp i en framtida Goolesökning tro?

Det enda vi kan vara säkra på är att jakten på feltänkare rullar vidare.

Intressant?

Fler om , , ,

Kommentariatets diktatur

En artikel på DN Kultur idag sätter fingret på en olustig känsla jag burit på en längre tid. Nämligen att sociala medier – och framför allt då Twitter – undan för undan tagits över av ett slags politiskt kommissariat, ständigt på jakt efter människor skyldiga till rasism, kränkningar eller allmän brist på värdegrund. Dessa kommissarier  bidrar effektivt till att sänka taket i den allmänna debatten till en nivå där vi tvingas krypa fram, och där det enda ofarliga som kan postas blir intetsägande plattityder. Annars är möjligheten stor att brunstämpeln åker fram och i värsta fall att jobbet hänger löst.

Ett skräckexempel på det senare kunde vi läsa om i New York Times i höstas. Där berättades historien om hur en helt vanlig privatperson, PR-kvinnan Justine Sacco, genom ett misslyckat skämt om aids på Twitter satte igång ett drev av närmast episka proportioner. På några timmar blev hon ökänd och hatad av en hel värld,  hon vägrades att checka in på hotellrummet hon hyrt och fick sparken från sin arbetsgivare. Alltsedan dess har hon kämpat för att försöka sätta ihop bitarna av sitt liv igen, med mer eller minera lyckat resultat. Och allt detta berodde på att hennes lite klumpiga tweet spårades upp av professionella kränkthetskommissarier på Twitter. Mobbare som aktivt och medvetet lade hennes liv i spillror.

Sådana finns det gott om även här i Sverige, även om jag ännu inte hört talas om någon fått sparken för sitt twittrande.  Däremot är det inte alls ovanligt med kommentarer i stil med ”jag har skickat en kopia av den här konversationen till din chef”, med det underförstådda hotet att de ståndpunkter som vederbörande uttryckt borde föranleda sparken.

Mobbare har det ju förvisso alltid funnits – vad som är nytt och lite skrämmande är hur de idag kryper fram från de mest oväntade håll. Idag är det tyvärr inte ovanligt att exempelvis en facklig företrädare (nedan) beskriver ett stort antal av sina egna medlemmar som idioter (jag förmodar att det är ironiskt) eller att makthavare i samarbete med medier sparkar neråt – mot medborgare som ger uttryck för fel åsikter.

I DN uttalar sig tre kända komiker om hur den nya kränkthetsindustrin på Twitter förändrat deras situation – och hur korridoren för vad som går att skämta om har krympt allt mer. Både Karin Adelsköld och Annika Lantz säger att de tänker sig för på ett helt annat sätt än tidigare innan de twittrar ut skämt – alltså en ökad grad av självcensur.

Jag har själv märkt av det där. Och trots att jag har snart 30 års erfarenhet av att uttrycka mig i både tal och skrift så finns det saker jag numera undviker att diskutera öppet – ämnen som jag inte hade några som helst problem med att posta för ett par år sedan innan kommissarierna tog över. (Facebook övergav jag för övrigt redan 2008, som genomgick en liknande utveckling där utrymmet för seriösa diskussioner krympte till förmån för ofarligt prat om vädret, semesterbilder och foton från helgens grillning.)

Men det är inte bara oron för vad en missförstådd tweet kan leda till – numera tvingas man ständigt gå runt med en gnagande oro för vad man skrivit tidigare, för 5, 10, 15 år sedan. Allt sparas på internet, och i takt med att värdegrunder förändras och muterar och nya ord faller bort från listan på tillåtna begrepp, finns ständigt risken för att en rättrådig kommissarie börjar söka igenom ens historia i jakt på försyndelser. Plötsligt kan man alltså stå där med ett rasistkortet mulat i ansiktet, samtidigt som chefer varskos, för något som kanske skrivits i en annan tid, av en betydligt yngre och mer oerfaren debattör.

Få människor klarar en sådan tillvaro, och väljer att tystna och istället knyta handen i fickan.

Själv är jag gammal nog att minnas tiden då vi förfasades av övervaknings- och angiverisamhället som fanns bakom Muren. I Östtyskland visste medborgarna till exempel att allt de sade och skrev kunde höras och läsas av angivare och politiska kommissarier – därför var det en ryggmärgsreaktion att hålla ”fel” åsikter för sig själv om man ville undvika en utflykt till Normannenstrasse. Därför fanns inte heller någon politisk debatt i DDR, bara plakatpolitik med rätt budskap.

Det bisarra är att vi är på väg dit igen, genom våra egna val och de allra godaste föresatser. Vi är på väg att bygga upp samma slags angiverisamhälle, där många av övervakningssamhällets rutiner och verktyg kommer till användning på nytt. Skillnaden är att vi denna gång gör det frivilligt.

Det mest allvarliga är emellertid att denna rädsla för att säga fel saker inte bara inskränker sig till mig själv eller tre svenska komiker. Det påverkar även ledande politiker – människor som vi betalar höga löner för att styra landet och för att kunna ta ibland svåra beslut. Idag märker vi tvärtom hur makthavare duckar i svåra frågor, möjligen av rädsla för att få ett Twitterdrev efter sig. Ta bara den extremt ängsliga debatten om hur vi ska hantera det faktum att delar av våra tätorter mer och mer förvandlas till kåkstäder i takt med att antalet fattiga rumänska turister kommer för att tigga på våra gator.

I denna fråga har politikerna valt att prata istället för att agera. Och i brist på handling skickar de bollen vidare ner till gatunivå, där de allra mest utsatta får ta smällen.

Twitterkommisariatet hotar alltså inte bara humorn, utan på sikt också det demokratiska samtalet, om vi inte sätter stopp. (Själva demokratin avskaffade vi ju rätt effektivt med Decemberöverenskommelsen.)

Intressant?

Fler om , , , , ,

Erdogan försöker stoppa Twitter, upptäcker Streisandeffekten

googledns

De är inte helt olika varandra, Rysslands Vladimir Putin och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Bägge har gigantiska egon, är lättkränkta och har notoriskt svårt för moderna företeelser som öppenhet och demoḱrati. Skillnaden är förstås att Putin är en fullfjädrad propagandist med en karrär som gammal KGB-agent och mästare såväl på maskirovka som att hålla sin egen (och andras) befolkning i schack. (Det hålls ju till och med ”val” i Ryssland då och då, även om de alltid slutar med att Putin vinner.)

Men Erdoğan är betydligt mer hetlevrad och impulsiv än sin ryske despotkollega, och när det nyligen spreds ett smyginspelat samtal i sociala medier – framför allt via Twitter – där premiärministern disktuerade något som lät misstänkt likt pengatvätt med en av sina söner, gick Erdoğan i taket. Resultatet blev att Twitter spärrades för landets 76 miljoner invånare. (Korruptionsanklagelserna kom dessutom farligt nära lokalvalen i Turkiet i nästa vecka.)

keepcalmEffekten blev dock inte riktigt den Erdoğan väntat sig. Det dröjde inte många timmar innan det började dyka upp vägar att kringgå blockaden, dels genom att sms:a sina tweets till ett speciellt nummer, dels genom att ändra DNS i sin dator eller smarttelefon till någon av Googles öppna namnservrar. Runtom i Turkiet dök det upp grafitti som informerade om de öppna DNS-numren via budskap som ”Keep Calm” följt av 8.8.8.8 och 8.8.4.4 (Googles sekundära namnserver).

Cnets Robin Grant beskriver bra vad som hände:

The main effect so far of Turkish Prime Minister Erdogan’s Twitter ban seems to have actually been inspiring more people to tweet. Banning Twitter is clearly a counterproductive move that will ultimately have the opposite effect to that intended. The Internet was designed to route around obstacles like PM Erdogan, and its users will continue to find ways to do so.

It appears people in Turkey are enjoying the challenge, tweeting via text message, through an anonymous VPN, by changing their DNS — and it seems even those who may have had little interest in tweeting before are now getting involved. As numerous politicians all over the world have discovered to their detriment in the past, it’s not clever to pick a fight with social media. It’s not one they’re likely to win.

Resultatet blev alltså det rakt motsatta. En vecka senare twittrar fler än någonsin i Turkiet – antalet användare har stigit med hela 138 procent. Och många som tidigare inte hade en aning om vad Twitter var, har nu börjat använda tjänsten – den måste ju bevisligen vara bra om den kan framkalla sådana hysteriska utbrott hos landets mäktigaste.

Det är dock långt ifrån första gången försök till att tysta kritik eller oönskad uppmärksamhet slår tillbaka. Det är faktiskt ett så väldokumenterat fenomen att det har ett namn: Streisandeffekten:

The Streisand effect is the phenomenon whereby an attempt to hide, remove, or censor a piece of information has the unintended consequence of publicizing the information more widely, usually facilitated by the Internet.

Fenomenet är döpt efter den amerikanska skådespelerskan Barbra Streisand, som 2003 med alla medel försökte stoppa spridningen av bilder av hennes flådiga residens i Malibu, Kalifornien. Skådespelerskans försök att hålla sitt lyxboende hemligt blev dock det motsatta – bilderna spreds viralt och snart visste alla hur hon bodde.

Och nu kan alltså ytterligare ett exempel läggas till den långa listan över misslyckade försök till nätcensur.

Streisand_Estate

Barbra Streisans lyxiga hus i Malibu. Nu på Wikipedia och fritt att dela…

Om Erdoğan hade tillbringat lite mer tid online, istället för att göra sitt bästa för att kontrollera och strypa tillgången till Internet, hade han förmodligen tänkt sig för innan han försökte sig på att göra en Streisand. Nu vet han garanterat vad det innebär.

Och förhoppningsvis har även andra maktfullkomliga ledare lärt sig nåt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Nätnobbning upphöjd till reklam

Knappast någon har väl undgått veckans stora reklamkupp, där artisten Tommy Nilsson döpte om sig till ”Black”, för att signalera bytet till en ny, mörkare stil. Allt visade sig vara en PR-stunt, där Nilssons namnbyte bara var del i en kampanj för att lansera en ny chokladkaka från Marabou.

Och lika hånad som Tommy Nilsson blev både före och efter bluffen, lika hyllade har reklammakarana på F&B blivit för sin kreativa kampanj. Den ansågs tydligen vara så till den grad nyskapande och fantastisk, att reklammakarna bjöds in till livechatt på Gp.se. Och på frågan om på vilket sätt de anser att kampanjen var lyckad, svarade Leo Magnusson, den ena halvan i den kreativa succéduon:

– Både Tommy och Marabou har fått mer uppmärksamhet än vad vi hoppats på.

All reklam är bra reklam alltså, ett argument som ofta framförs som försvar när någon får usla recensioner eller en produkt får dålig kritik. Jag har faktiskt aldrig trott på det där.

Istället känns hela denna hyllade kampanj djupt tragisk, och vittnar om en stor dos av förakt. För inte valde F&B Tommy Nilsson för hans hyllade musikkarriär, eller den stora respekt han åtnjuter bland svenskarna? Nilsson har istället varit en artist som hånats av proffstyckarna, dels för sina töntiga låtar (framför allt den pinsamma ”Jag vill ha sex med dig”) och bedriften att få noll poäng i Melodifestivalen.

Både reklammakarna och Nilsson var alltså fullt medvetna om vad reaktionerna skulle bli: hånfulla kommentarer, ironiska skämt och dräpande oneliners. Hela kampanjen gick i princip ut på att få folk att skratta åt att en föredetting, dessutom medelålders vit man, i hans pinsamma försök att starta om sin karriär. Lite så där krejsy som bara 70- och 80-talister ur den ironiska generationer kan få till det.

Såväl medierna som alla vi självbelåtna medlemmar i folkdomstolen på Twitter spelade glatt med i Forsman & Bodenfors och Marabous cyniska nätmobbning av Tommy Nilsson. Att han själv ”var med på allt” är faktiskt inget försvar.

Jag var också med på ett hörn, och skäms idag för att jag drogs med i denna nätmobbning upphöjd till reklam. Det borde fler göra tycker jag.

Och framför allt bör vi för all framtida bojkotta lakritschoklad från Marabou.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Will the real @icastig please stand up?

Veckans mediesnackis var utan tvekan “ICA-Stigs” fylletwittrande från utdelningen av Stora Bloggpriset på Nalen i förra veckan. Som arrangör var jag där från tidig eftermiddag fram till dess att portarna stängdes vid 23-tiden. Jag har ingen aning vem som dolde sig bakom twittraren @icastig, men uppenbarligen hade han en riktig helkväll, med fickan full av gratis drinkbiljetter. Därför dök det upp ett antal inte helt rumsrena tweets som “Vafan, får man inte ha kuk nu heller” och “Fan så full jag är”, inlägg som som hastigast fladdrade förbi på storbildsskärmarna som visade #bloggprisets backchannel under kvällen. Copywritern och bloggaren Ulrika Good hamnade bredvid “ICA-Stig” under galakvällen, och bevittnade själv hans tweets, något som även Älskade Dumburk gjorde. Underhållande, men kanske inte något man förväntar sig av en representant för Sveriges största livsmedelskedja.

ICAs reklambyrå, King, uppgav att Twitterkontot blivit kapat och anmälde den falske ICA-handlaren. Och “Stig” själv, skådespelaren Hans Mosesson, tar uppenbarligen sin reklamfigur på så stort allvar att han känner  sig personligt kränkt av den falske @icastigs nattliga tweets.

”Man kan acceptera att man blir påhoppad, men då krävs lite finess. Det här är bara plumpt. Så bort med skiten”. Sa Mosesson till Resumé.

Förutom att hela affären “IcaStigGate” är hysteriskt rolig, väcker den ett antal frågor.

För det första: är det verkligen ICA:s eget twitterkonto som har kapats, eller är det någon på PR-firman som bara ballat ur efter ett par öl för mycket?

Om man tittar på @icastigs twitter-historik så registrerades kontot för närmare ett år sedan – och han var på raggningshumör redan då. Samma dag som kontot skapades hade “ICA-Stig” och “Boxer-Robert” nämligen en Twitterkonversation om att dubbeldejta Com Hems reklamtvillingar Judit & Judit. Enligt en Resuméartikel publicerad den 15 maj förra året, var detta en idé som kokades ihop av ICA:s reklambyrå King tillsammans med Boxers byrå Abby Norm. Så långt jag kan avgöra (med mina blygsamma semantiska kunskaper) verkar det sannolikt att det är samma person som twittrade med Boxer-Robert i fjol, som fylletwittrade på Bloggprisgalan i veckan. Och om jag har fel och kontot verkligen blivit kapat – varför i hela friden har inte ICA eller King tagit tillbaka kontrollen över det? Det borde inte vara svårare än att ändra lösenord på Twitter- och mejlkonton.

För det andra: det här är kanske sånt som man får räkna med ute på The Internets. ICA och dess reklambyrå har varit oerhört framgångsrika i att utnyttja samtida trender och snackisar i sin TV-reklam – till exempel den där Frank modebloggar och driver friskt med Amandavardet. Så när ICA-Stig ballar ur på en fest och ”sextrakasserar” delar av Sveriges bloggelit känns det som en fullständigt logisk utveckling av ICA-såpan. What comes around goes around.

Själv väntar jag spänt på att den riktige ICA-Stig ska ta bladet från munnen och berätta vad som egentligen hände. Varför inte i Aftonbladet – han fick ju trots allt chefredaktörens ölbiljetter…

Andra om , , , ,

Intressant?

Dagens twittermissbruk

Missbruk 1: Jennifer Aniston dumpar pojkvännen efter hans Twitter-missbruk.

“Every few hours, sometimes minutes, he’d update with some stupid line. And in her mind, she was like ‘He has time for all this Twittering, but he can’t send me a text, an email, make a call?’.”

Säger en bekant till Aniston alltså.

Missbruk 2: Twitter THIS

Vissa tillfällen kan vara mer lämpliga än andra att koppla ur. Till exempel när man sitter i en jury (dvs USA:s motsvarighet till våra nämndemän, fast mycket viktigare, eftersom de fäller utslaget skyldig eller icke skyldig). Annars kräver sannolikt försvarsadvokaten att rättegången ogiligförklaras.

Så kan det gå.

Twitter – bara ett IM för vuxna?

Det kanske stämmer, även om jag aldrig sett Messenger eller ICQ användas till “friend casting” på samma sätt som Twitter och Bloggy. Men analogin finns ju onekligen där.

Själv är jag gammal nog att minnas när ett lågt ICQ-nummer var det häftigaste man kunde ha (jag var nummer 171621 att registrera mig, nånstans runt 1998…)

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: