Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Tyskland (sida 2 av 4)

Sifo: Majoritet av svenskarna vill betala miljarder för att ge bort el gratis till Tyskland

Opinionsundersökningar är tyvärr ofta trubbiga verktyg om man vill skaffa sig beslutsunderlag i komplicerade frågor. Få svenskar hade till exempel svarat nej på frågan om vi borde upphöra med allt utvecklingsbestånd – däremot hade svaret sannolikt blivit ett annat om frågan istället varit om vi bör fortsätta stödja homohatande och korrupta makthavare som stoppar pengarna i egen ficka.

För så är det ju tyvärr i ett stort antal politiska dagsfrågor: allmänheten förväntas dels kunna besvara en komplicerad fråga med ett enkelt ja eler nej, dels sitta på alla de bakgrundskunskaper som behövs för att ta ställning.

När det gäller frågan om vi ska fortsätta att subventionera vindkraften, som SIFO gjort på uppdrag av SVT, hamnar vi precis i ett sådant läge. Energiförsörjning, förnybart, subventioner och elcertifikat är ett ohyggligt komplicerade frågor, där medborgarna i allmänhet har ganska små kunskaper. I princip tror folk att ju mer vindkraft, desto lägre koldioxidutsläpp och därmed en räddning undan klimathotet. Så det är knappast förvånande att de flesta svarar ja på frågan om de vill fortsätta stödja den förnybara energin.

Problemet är bara att verkligheten ser väldigt annorlunda ut. Sverige har redan så gott som 100 procent koldioxidfri energiproduktion, vilket Annie Lööf slog fast så sent som igår. Oavsett hur många vindkraftverk vi smäller upp, sänker de alltså inga utsläpp det är något som till och med lobbyorganisationen Svensk vindenergi nu erkänner – istället motiveras miljardrullningen numera med att den export av vindenergi som vi gör sänker utsläppen i våra grannländer.

Vindkraft kan dessutom inte ersätta produktion av baskraft (dvs vatten- eller kärnkraft) eftersom den är intermittent, dvs bara fungerar lite då och då. I snitt levererar vindkraftverk el en eller två dagar i veckan, övriga måste det finnas reservkraft som backup eftersom folk skulle bli lite griniga om de bara kunde tvätta, laga mat och se på tv lite då och då under veckorna. Denna kraftbackup räknas förstås aldrig in i notan för vindkraftens kostnader, inte heller den gigantiska notan för att bygga om elnäten så att de kan ta emot 20-30 GWh el från vindkraft. Svenska Kraftnät och IVA uppskattar denna kostnad till mellan 55 och 73 miljarder – pengar som vi förväntas betala för att möjliggöra elproduktion som vi inte behöver. Som en aktuell jämförelse kostar hela det svenska försvaret 40 miljarder per år (siffror från 2010). 75 miljarder hade också räckt till en faslig massa höghastighetsjärnvägar och utbyggd kollektivtrafik.

Hade de svenskar som besvarade enkäten vetat om dessa fakta, och att Sverige har ett rekordstort överskott av vindel som nästan uteslutande exporteras med miljardförlust, kanske villigheten att betala för kalaset svalnat ytterligare.

Så. Här är några tips på frågor som SIFO kan ställa nästa gång de vill pejla svenskarnas villighet att subventionera den förnybara energin via sin elräkning:

  • Är du beredd att betala ett högre elpris för att vi ska kunna skänka bort vår vindkraftsel till Tyskland varje gång det blåser?
  • Är du för eller emot att bygga om det svenska elnätet för 55-75 miljarder för att effektivare kunna skänka bort vårt elöverskott till Tyskland när det blåser?
  • Är du för en högre ambitionsnivå i elcertifikatssystemet, så att en effektivare förmögenhetsöverföring från vanliga elkonsumenter kan ske till skånska adelsmän, storbönder, utländska riskkapitalbolag, stenrika tidigare Volvodirektörer och Maud Olofsson?
  • Är du för en utbyggd vindkraft i Sverige, och därmed även ny reglerkraft i form av gaseldade turbiner, med bränsle som importeras från Putins Ryssland?

Detta är som sagt viktiga frågor att besvara för en liten en nation nära polcirkeln, en nation med 0,02 0,2 procent av världens koldioxidutsläpp och en status av ständigt självspäkande världssamvete att upprätthålla.

Risken med att diskutera sånt här öppet är givetvis att man hamnar ordentligt på sned i åsiktskorridoren och klumpas ihop med Sverigedemokrater och förintelseförnekare. Fast det är väl en risk man får ta, antar jag.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Den gröna omställningen dödar rekordmånga

Brittiska The Spectator uppmärksammar det sorgliga faktum att rekordmånga britter dog av kyla under den hårda vintern som gick. 31.000 britter miste livet som följd av för låg inomhustemperatur – 29 procent fler än föregående år.

Och det är framför allt de äldre som drabbas – pensionärer med såväl sviktande hälsa som ekonomi som inte längre har råd att betala de allt högre räkningarna för el och gas som blivit följden av Storbritanniens så kallade gröna omställning. Den massiva utbyggnaden av framför allt vindkraft har fått el- och värmeräkningarna att skjuta i höjden – många av dem som dog hade inte längre råd att hålla sig varma, och frös helt sonika ihjäl i sina utkylda bostäder.

Men eftersom det handlar om folk som fryser ihjäl under rekordkalla vintrar, är det dock inget som uppmärksammas vare sig av politiker eller medier, för det stämmer ju inte riktigt med berättelsen om annalkande klimatkatastrof och accelererande global uppvärmning, där det istället är värmeböljor som kommer att skörda oräkneliga offer nån gång i framtiden.

Och just den europeiska värmeböljan 2003, där 2.000 dog, åkallas gång på gång som ett järtecken på vad som komma skall. The Spectator kommenterar:

The 2003 heatwave was blamed for 2,000 deaths, and treated as a national emergency. Sir David King, then chief scientific officer, declared that this meant climate change was ‘more serious even than the threat of terrorism’.

Since then, some 280,000 Brits have died from the cold and barely 10,000 from the heat. We have been focusing on the wrong enemy.

De ständigt ökande energikostnaderna, som helt och hållet beror på den gigantiska satsningen på ineffektiv så kallad förnybar energi, görs alltså för att förhindra en eventuell temperaturstegring långt in i framtiden. För att försäkra oss mot denna eventualitet, är det alltså helt ok att ett låta ett par hundratusen äldre frysa ihjäl.

Och detta görs alltså i ett påstått modernt och civiliserat samhälle.

Samtidigt som fattigpensionärerna betalar priset för den gröna omställningen med sina liv, drar överklassen in miljoner. Rika landägare drar in storkovan på att upplåta mark till vindsnurror, och riskkapitalbolagen som äger dem kan se fram emot många år av garanterat höga, subventionerade priser för den el som levereras in till nätet. I Tyskland har andelen ”energifattiga” ökat dramatiskt på senare år, och 600.000 får sin el avstängd varje år för att de inte längre har råd med de ständigt högre elräkningarna.

Redan för tio år sedan förkunnade dåvarande statsministern Göran Persson att el minsann inte skulle vara billig, utan betraktas som en lyxvara. Även om svenska pensionärer ännu inte råkat lika illa ut som tyskar och engelsmän, finns starka krafter i rörelse för att införa energisubventioner av bevisat katastrofal tysk modell – vilka går ut på att  låginkomsttagare subventionerar exempelvis villaägare som monterar upp solpaneler på taket.

Här i Sverige är det framför allt Gustaf Fridolin och Åsa Romson som tycker att energin är  alldeles för billig. Det måste bli mångdubbelt dyrare att både köra bil och värma upp sitt hem, för att vi ska kunna sända kraftfulla signaler till omvärlden som visar att vi minsann går före och visar vägen för samhällets omställning.

Jag förmodar att ett antal ihjälfrusna gamlingar är ett rimligt pris att betala?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tyska socialdemokrater kräver stopp för det gröna energivansinnet

Den tyska energiomställningen, energiewende, som hyllas som förebild närmast unisont av normalbegåvade svenska miljöpolitiker, är i full färd med att driva bort ett stort antal av Tysklands största industrikoncerner från hemlandet. Något som Wall Street Journal uppmärksammade härom veckan. Som främsta anledning till att tyska stoltheter som BMW nu bygger sina nya fabriker i Spartanburg, South Carolina, USA och Shenyang i Kina istället för Tyskland är – surprise – de galopperande energikostnaderna. Ur WSJ:

High production costs—especially high energy prices in Germany compared with the U.S. and some European or emerging economies—and lingering uncertainty about the longer-term cohesion of the euro zone are also commonly cited reasons for holding back on domestic investment.

Och BMW är inte ensamt om att fly från galenskapen som präglat den tyska energipolitiken, formad under årtionden av allianser mellan Merkels CDU och De gröna. Även ett av Tysklands störst energiföretag, RWE, hotar att lägga ner verksamheten i landet som ett resultat av att de massiva subventionerna på förnybar energi gjort det olönsamt att producera energi på konventionell väg. RWE hotar nu att stänga ett av landets stora fält för brytning av brunkol, vilket skulle innebära att drygt 10.000 arbetstillfällen gick förlorade.

Men i takt med att resultatet av de senaste årens gröna galenskap börjar ge avtryck i form av uteblivna investeringar, fabriksnedläggningar och utflyttning till länder med billigare produktionskostnader – inte minst för energi – har fler och fler börjat inse att det är ohållbart att fortsätta som idag. Hannelore Kraft, ministerpresident i den folkrikaste tyska delstaten Nordrhein-Westfalen, med 17 miljoner invånare, har ställt som utlimatum i regeringsförhandlingarna med Angela Merkels CDU att jobbtillfällen prioriteras framför energiomställning, enligt en intervju i Süddeutsche Zeitung:

Nordrhein-Westfalens ministerpresident tänker slåss för att bevara delstatens arbetstillfällen i stål- och enerigindustrin. Det är viktigare än en snabb omställning till förnybar energi. ”Det är viktigt att vi bevarar arbetstillfällena i vår stat”, säger SPD-politikern.

Vad vi nu ser framför oss är att Tysklands två största partier med stor sannolikhet kommer att bilda koalitionsregering, och en majoritet i bägge partierna har i grund och botten likartade åsikter i energi- och jobbpolitiken.

Det vill säga, precis som S och M i Sverige närmat sig mitten och idag ofta ligger närmare varandra politiskt än till respektive stödpartier. Men inte skulle väl Stefan Löfven våga tala klarspråk på samma sätt som Hannelore Kraft? Det är till exempel ingen hemlighet att Löfven är för kärnkraft, en ståndpunkt som dessutom delas av en majoritet socialdemokrater och moderater. Ändå vågar han inte säga det rakt ut, av rädsla för att komma på kant med den påtänkta framtida regeringspartnern.

Vad som kanske behövs är kanske en stor koalition även i Sverige, där S&M tillsammans bildar regering och äntligen börjar fatta beslut i knäckfrågor där små extremistpartier tagit vardera block som gisslan. Energipolitiken är ett sådant område, där en mandatperiod med S&M vid rodret skulle kunna göra underverk.

Demokrati kan det ju bara med viss kreativitet kallas – men däremot realpolitik. En gammal tysk paradgren, för övrigt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Säkrast att inte prata med forskarna

Just nu, när IPCC finns samlade i Stockholm för att enas om skrivningarna i sin så kallade sammanfattning för politiker, SPM av kommande års stora klimatrapport, AR5, slås man av två mediefenomen.

1. För att vara vår tids största ödesfråga, som Lena Ek uttrycker sig, är intresset påfallande svagt från såväl medier som allmänhet. Ett par hundra forskare, tjänstemän och politiker sägs jobba hårt på Münchenbryggeriet för att stoppa världen från att gå under, ändå lyckas inte budskapet överrösta Idol-uttagningarna eller Bonde söker fru.

2. Svensk mediebevakning, framför allt public service, är bedrövlig jämfört med utländsk press och tv, framför allt den tyska och brittiska. SVT verkar ha en närmast patologisk beröringsskräck för att släppa fram avvikande röster eller ta upp de komplexa frågor som vi som licensbetalare faktiskt förtjänar att få svar på – framför allt som vi alla tvingas betala. Till exempel borde SVT spegla den intensiva diskussionen just nu bland forskarna som handlar om klimatkänslighet – eller frågan om de havererade klimatmodellerna verkligen kan användas som verktyg för att besluta om olika miljardsatsningar eller framtida ”klimatanpassning”.

Av någon anledning har public service i denna speciella fråga avsagt sig sitt granskande uppdrag, och istället ställt sig på makthavarnas sida för att tillse att allmänheten behålls i ett konstant läge av alarm. Därmed uteblir gång på gång den granskning av vad den närmast osannolika miljardrullningen som 25 års satsningar på hållbarhet, förnybar energi och gröna jobb fört med sig.

Men det man framför allt slås av när man lyssnar på Aktuellt, är att den stora majoritet av forskare, 97 procent, som det ständigt hänvisas till i inslagen, nästan aldrig uttalar sig själva. Vilket kan tyckas märkligt när det finns  kunniga, smarta klimatforskare; geologer, oceanografer och experter på satelllitmätningar i överflöd här i Stockholm.

Ingen av dessa dyker emellertid upp i rutan. De som uttalar sig, såsom tolkar för den påstått eniga forskarvärlden, är miljöaktivister miljöjournalister, offentligfinansierade agronomer som Johan Rockström, kändismeteorologer som Pär Holmgren (han som förutspått ett slut för Vasaloppet vilket år som helst nu) och järnvägsingenjören Rajendra Pachauri, högsta hönset för FN:s klimatpanel.

Man kan säga en hel del av ovanstående profiler, men klimatforskare är de inte, vilket innebär att den mest brännande fråga som IPCC har att hantera under veckans möte – den 17 år långa uppvärmningspausen – över huvud taget inte nämns.

Istället serveras vi återigen dravel om 11 centimeters havsnivåhöjning i Vietnam och  missvisande statistik av extremväder. (IPCC själva konstaterade i sin SREX-rapport så sent som förra året att inga samband mellan den hittills blygsamma temperaturökningen och antalet naturkatastrofer har kunnat konstateras.)

Men om forskarna lyser med sin frånvaro i svenska medier, är de desto mer talträngda  i utländsk press. Tyska Der Spiegel rapporterade redan i fredags om något som börjar utveckla sig till myteri bland landets forskardelegation i Stockholm, detta efter att företrädare för tyska miljödepartementet krävt att frisera innehållet i slutdokumentet. Hans von Storch, en av Tysklands mest kända klimatforskare, är en av dem som rasar på detta flagranta försök av politikerna att styra vetenskapen så den passar politiska syften.

En annan kritisk röst är Jochem Marotzke, Tysklands främste vetenskapliga representant vid IPCC-mötet i Stockholm. ”IPCC måste acceptera en diskussion kring uppvärmningspausen”, förklarar Martotzke för Der Spiegel.

Samma tidning har även intervjuat den tyske politikern Hermann Ott (De gröna), som försvarar försöket att tysta ner forskarna. Trots mullret bland forskarna är de tyska politikerna fasta i sin övertygelse om att inte beröra uppvärmningspausen i slutdokumentet. Detta, menar de, skulle riskera att minska allmänhetens stöd för en tuff klimatlagstifning. “Klimatpolitiken kräver att det finns ett inslag av rädsla, erkänner Ott för Der Spiegel.

I SVT hör vi tyvärr inget av detta. Här gäller det att till varje pris hålla forskarna borta från rutan. För nuförtiden beter de ju sig som rena rama klimatförnekarna.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

(En längre radiointervju med Hans von Storch och Axel Bojanowski, Der Spiegels vetenskapsreporter (som även är geolog) finns transkriberad och översatt på No Tricks Zone.)

Därför måste vi följa Tyskland och göra kaos med elmarknaden

Det är alltid lika förbluffande att inse att det finns människor som lyckas leva sina liv helt utan att befatta sig med vare sig fakta eller verklighet. Politiker visar ofta en stor fallenhet för denna konst, och ingenstans är förträngningen av faktiska observationer mera framträdande än hos Miljöpartiet.

Idag drar MP:s ungdomsförbunds Lorentz Tovatt återigen den gamla sagan om den framgångsrika tyska energiomställningen, die energiewende. Tovatt kräver nu att Sverige följer i tyskarnas spår och satsar ett icke specificerat antal skattemiljarder på storskalig utbyggnad av solenergi genom att införa så kallad nettodebitering (dvs att privatpersoner får kvitta el som matas in på nätet mot den som förbrukas).

solar_subsidies_deMan måste emellertid ha på sig rätt stora skygglappar för att på fullt allvar peka ut Tysklands satsning på solpaneler som ett föredöme. Grafen här intill, som jag brukar använda så fort Tyskland och förnybar energi är på tapeten, visar hur subventionerna av solel formligen exploderat och är på väg att knäcka generationer av tyska elkonsumenterna.

På sommaren är vi i Sverige vana vid att elpriset är lågt, beroende på att efterfrågan än mindre än under vintern. Trots allt gnäll på höga elpriser har vi i Sverige alltså en marknad som beter sig som man förväntar sig. Något som Tovatt alltså vill ändra på.

Så hur är det i Tyskland då? Jo där bävar de stackars prövade elkonsumenterna för de varma och soliga sommarmånaderna. Då går nämligen landets alla solpaneler för högtryck, och eftersom energibolagen (via lagstiftning) tvingas köpa in all producerad solel med förtur, innebär det att elpriset rusar under den period då efterfrågan är som lägst. I juli satte de tyska solpanelerna rekord med som mest 5,1 GW producerad el, samtidigt som priset gick upp med nästan 40 procent.

Tyskarna betalar idag mest i Europa för sin el: ett vanligt hushåll på tre personer i lägenhet betalar i snitt nära 700 kr i månaden för sin el, en höjning med 85 procent sedan 2000. Och fortsätter utbyggnaden av vind- och solenergin i samma takt kommer kostnaden att öka ytterligare 30-50 procent kommande år.

Dessutom har den gigantiska satsningen på förnybart, pådriven av gröna politiker utan närmare koll på verkligheten, fått till följd att det tyska elnätet ständigt balanserar på gränsen till sammanbrott. De massiva fluktuationerna i inmatad effekt som blir resultatet av en hög andel vind- och solkraft, gör att så kallade blackouter ständigt hotar. Exportinriktade industrier, känsliga både för höga elpriser och strömavbrott, hotar med att flytta utomlands. Polen och Tjeckien har sedan en tid stoppat all import av förnybar el från Tyskland – de stora variationerna hotar stabiliteten i det bägge ländernas elnät.

För några veckor sedan hotade Tysklands största energibolag Eon att flytta sin verksamhet till Turkiet, eftersom politikerna gjort det omöjligt att tjäna pengar på konventionellt producerad energi.

Den tyska elmarknaden är kort sagt i kaos, samtidigt som subventionerna till det fåtal ”gröna” arbetstillfällena som skapats kommer att kosta dagens och framtidens skattebetalare tusentals miljarder.

Självklart måste vi låta oss inspireras av Tyskland!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Det verkliga priset för EU:s gröna energivansinne

EarthRangersCentre

Riktbara solpaneler på en parkeringsplats i USA. Foto: Wikimedia Commons.

Om man begränsar sig till att läsa svenska tidningar är det lätt få intrycket att gröna jobb och politiskt styrda satsningar på ny energi är den enda möjliga vägen till framtida jobb, välstånd och tlllväxt. Senast var det Naturskyddsföreningens Svante Axelsson, som i en debattartikel i SvD nyligen ansåg att Sverige måste ”ta ledningen” genom att subventionera hemkörd solel på samma sätt som Tyskland.

Axelssons resonemang går ut på att det skulle gynna utbyggnaden av småskalig solel om privatpersoner tillåts mata ut sin elproduktion till ett fast pris på nätet under sommarmånaderna, och i gengäld få rabatt på samma mängd el under vinterhalvåret då solen som bekant inte visar sig alls. Detta kallas nettodebitering och innebär i princip att elbolagen åläggs kvitta billig solel på sommarhalvåret (då det råder elöverskott) mot betydligt dyrare el på vinterhalvåret. Alltså en direkt statligt stöd, eller en subvention, till den som installerar solpaneler. Ett liknande system, som även det har stora likheter med Ebberöds bank, har testats under snart 10 år just i Tyskland, med katastrofala ekonomiska följder, som grafen här intill från Der Spiegel visar.

solar_subsidies_de

Tysklands subventioner till solenergi passerade 100 miljarder Euro redan 2011. (Från Der Spiegel.)

Tyskland har sedan 2005 satsat hårt på det som kallas energiewende – dvs en grön omställning av ungefär samma typ som svenska miljöorganisationer, mp- och c-politiker talar sig varma för så snart de får tillfälle. Vad de sällan talar om är dock kostnaden för att förverkliga denna gröna kommandoekonomi.

Sol och vind var tänkta att ersätta både tyska kolkraftverk och kärnreaktorer, och en subventionskarusell vars like ingen tidigare skådat tog sin början. Åtta år senare är systemet på väg att haverera under kostnader på tusentals miljarder.

Den tyska satsningen var dessutom flaggskeppet i EU:s ambitiösa och rekorddyra plan för att ersätta kontinentens fossileldade kraftverk med förnybar energi. Exakt hur mycket pengar som plöjts ner i form av subventioner och stöd genom åren, och hur mycket detta spelat in i den europeiska skuldkrisen, har först nu börjat gå upp för makthavarna. I The Australian (artikel bakom betalvägg) har Benny Peiser, ordförande för tankesmedjan GWPF, räknat samman de senaste årens närmast ohämmade miljardrullning. (Artikeln finns även på GWPF:s hemsida, och den australiska bloggaren Jo Nova har plockat ut några höjdpunkter.)

Facit hittills är att EU:s medlemsstater satsat närmast svindlande 600 miljarder Euro, eller 5.200 miljarder kr, på projekt inom förnybar energi sedan 2005. (Detta enligt siffror från Bloomberg New Energy Finance). Enbart den tyska energiomställningen, som alltså ofta framhålls som ett föredöme, kommer att kosta tyska skattebetalare nära 9.000 miljarder (€1 biljon Euro) fram till 2030, allt enligt den tyska regeringen. (Vattenfalls futtiga 90-miljardersförlust i Nuon-affären framstår här plötsligt som rena felräkningspengarna.)

Och som sagt, Tyskland spelar i en liga för sig när gäller att bränna skattebetalarnas pengar på kostsamma energiomställningar:

  • Tyskarnas elräkningar har fördubblats sedan år 2000 (just nu betalar tyska konsumenter 3,50/kWh, mest i Europa).
  • Nära 800.000 tyskar har fått sin el avstängd, efter att de inte kunnat betala sina elräkningar. De skyhöga elpriserna har också fått till effekt att folk börjat hugga ner skog i smyg för att hålla sig varma.
  • På bara ett år steg de tyska subventionerna till sol- och vindkraft från 121 miljarder kr till 175 miljarder. Tyska hushåll tvingas betala 62 miljarder för den förnybara energin – bara i år.
  • Hälften av världens solpaneler finns installerade i Tyskland. Dessa genererar hela 40 procent av elproduktionen under soliga sommardagar, men noll procent under de mörka vinterveckorna.
  • Elektronikkoncernen Siemens skrotade nyligen sin division för solenergi, vilket innebar en förlust på till 8,6 miljarder. Bosch hade redan tidigare förlorat 21 miljarder på sin solenergisatsning.
  • Investerare med aktier i solenergibranschen har förlorat i runda tal 215 miljarder kr bara det senaste året. Fler än 5.000 företag i solenergibranschen har slagit igen sedan 2010.
  • Tyskland har beslutat att stänga sina kärnkraftverk, men eftersom den förnybara energin förutsätter reservkraft när det inte är soligt eller blåser, byggs 20 nya kolkraftverk…
  • Trots den osannolikt dyra satsningen på förnybar energi, har koldioxidutsläppen i Tyskland ökat under de senaste två åren.

De tyska spåren förskräcker, och europeiska politiker från alla läger är i full färd med att avveckla miljardrullningen så snabbt det nånsin går, till förmån för satsningar på billig energi från t ex skiffergas. Tjeckoslovakiens regering beslöt för två veckor sedan att skrota allt stöd till investeringar i förnybar energi redan vid årets slut.

Spanien, ett av Europas mest skuldsatta länder, har en skuld på dryga 1.000 miljarder kr till investerare som byggt upp landets gigantiska sol- och vindenergisektor. 5.000 företag riskerar konkurs om dessa subventioner skärs ner, något som givetvis kommer att drabba de redan bankrutta spanska bankerna och kräva ytterligare räddningspaket från EU.

Det är alltså närmast overkligt stora belopp som slösats bort – pengar som bränts till synes helt utan kostnadskontroll, utvärderingar eller mätbara resultat. Men vad som är än allvarligare är frågan hur detta biljonsslöseri påverkat arbetslöshetens och krisens Europa. Hur många industrier har lagts ner eller flyttat på grund av höga energipriser och urholkad konkurrenskraft? Hur många arbetstillfällen har gått förlorade i denna historiens kanske största förmögenhetsöverföring från allt fattigare elkonsumenter till stormrika energibolag och lobbyister?

Som ett ödets ironi är det framför allt vänstern som står bakom denna omvända Robin Hood-politik. Politiker som Jonas Sjöstedt (v), Gustav Fridolin och Åsa Romson (mp) är de som är allra ivrigast att följa Tysklands exempel och konfiskera ännu mer av löntagarnas pengar – till glädje för bolag som Vattenfall, E.on och Fortum.

Det finns förstås lärdomar att dra av detta dyrbara fiasko. Räkna dock inte med att någon av våra politiker gör det i första taget.

(I uppräkningen ovan har jag inte tagit med EU:s handel med utsläppsrätter, som kostat Europas skattebetalare ytterligare 2.000 miljarder.)

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Förtryckarstaten i nostalgiskt skimmer

weissensee_ard

Julia Hausmanns papper kontrolleras av Stasi. (Bild från tyska ARD).

Började titta på tyska ARD:s familjedrama Weissensee igår. Serien, vars första säsong  hade premiär i Tyskland 2010, rullar nu på SVT (och finns också att se på SVT Play. Serien utspelar sig 1980 och är en slags släktkrönika som följer de båda familjerna Kupfer och Hausmann – som bägge bor i den Östberlinska stadsdelen Weisensse. Det är en slags brytningstid i DDR, efter flera års entspannung kan nu Östtyskland till och med tillåta sporadiska besök av en amerikansk playboy i Mustangcab – även om Stasi övervakar allt i detalj som  Robert Snyder (vars tyska släkt heter Scheider) företar sig under  gränspassagerna.

Familjen Kupfer består av enbart poliser. Pappan är uppburen chef i den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Den äldste sonen, Falk, försöker jobba sig upp på karriärstegen, men stöter på patrull när hans egen bror Martin visar sig ha inlett ett förhållande med dottern till Dunja Hausmann – sångerska med ifrågasatt lojalitet gentemo mot Partiet. Förhållandet kompliceras ytterligare av andra faktorer (som att Stasipappan en gång haft ett förhållande med Dunja, den subversiva sångerskan).

Både miljön och intrigen är övertygande och skådespelarinsatserna i toppklass – precis som det brukar vara i tyska tv-serier alltså. Men det som märks kanske starkast efter att ha sett två avsnitt är det nostalgiska ljus som producenterna valt att bada det östtyska 1980-talssamhället i.

För trots den massiva övervakningen, knappheten och inskränkningarna av vardagslivet trivs människor ändå rätt bra med livet. Hela serien genimsyras av en familjär stämning – i den lilla socialistiska staten känner alla varandra – och mitt i totalitarismen, förtrycket och massövervakningen finns det plats för både kärlek, skratt och flams. Stasi vill bara väl, och en planerad republikflykt i Snyders Mustang måste stoppas utan att någon kommer till skada (det skulle skapa oönskade rubriker i västmedierna). Till och med den tomma smink-butiken, där Julia Hausmann arbetar lite lojt med att skylta upp bäst hon kan med sina fem flaskor parfym, känns nostalgisk i all sin torftighet.

Drygt 20 år efter murens fall, i ett Berlin som blir allt mer gentrifierat och de fattiga konstnärerna, poeterna och andra mindre bemedlade sakta men säkert föses ut från trendiga stadsdelar som Prenzlauer Berg och Schauenviertel, verkar delar av Tyskland längta tillbaka till den gamla goda tiden. Där det var fattigt, nedgånget och knapert, men där man ändå hade sysselsättning och en trygg inkomst. Och där den stora socialistiska familjen fanns där för en.

Oavsett om det skedde till priset av världshistoriens mest omfattande övervakning, en totalitär regim och fängelser fulla av socialismens fiender.

Weisensee är välgjord och spännande serie, men den framställer ändå Östtyskland som en slags försvunnen idyll, värd att längta tillbaka till. Ett slags grådaskigt, men lyckligt Hobsala, orört av kapitalismen bakom den antifascistiska skyddsvallen. Ostalgi kallas det visst.

I kväll måste jag givetvis se tredje avsnittet.

Intressant?
Aandra bloggar om , , , ,

Min morfars socialistiska servis

ddrservis1

När jag var liten trodde jag att det var äkta guld. Fast det är fint ändå, morfars gamla proletära porslin.

Att städa ur sina föräldrars bostäder innebär en slags inre resa. Dels återbesöker man den egna barndomen genom alla foton, prylar och högar av dokument som lämnats kvar. Dels kallar man fram minnen från de människor som inte längre finns kvar. Alla dessa saker som de jobbade så hårt för att ha råd med, saker som de ändå inte kunde ta med sig.

Ett speciellt minne som jag har sedan jag bara vår några år gammal, var mormors och morfars finporslin, en lyxig matservis med guldrand runt faten som dukades fram på söndagarna. Jag minns att jag jag trodde de var väldigt dyra, att det säkert var äkta guld på tallrikarna.

Nu, mer än 40 år efteråt, ser jag att servisen kommer från det gamla DDR, tillverkad av VEB Kahla Könitz – en statligt ägd porslinsfabrik i Thüringen – någon gång på 60-talet. (Idag producerar fabriken billiga presentartiklar.)  Jag har inte koll på exakt när Axel och Anna, mina morföräldrar, köpte den, men det måste ha varit under en av de många resor som morfar gjorde under 50- och 60-talen. Då han jobbade på Monark och var resande mekaniker för Cykelklubben Wano – på den tiden Varbergs stora stolthet. Cykeltävlingarna på kontinenten tog honom – och motvilligt även mormor – runt Europa, fast underligt nog verkade de flesta cykelloppen ha skett öster om Järnridån. I kvarlåtenskapen finns medaljer och plaketter på polska, äggkoppar från Warszawa och ölsejdlar från bergen i Zakopane. Så jag antar att han antingen fick servisen som ett tack från det östtyska cykelförbundet, eller köpte med sig den på någon av sina resor, som alltid skedde med bil.

Mormor, hon fick hänga på. Hon avskydde egentligen att semestra på tyska värdshus, hennes dröm var istället att komma till värmen i Sydeuropa – men morfar körde bilen och  hade sista ordet. Det här var 60-tal och jämställhet var ett ännu relativt okänt begrepp,trots att både Anna och Axel jobbade heltid och tjänade sina egna pengar. Det var inte förrän efter mormor blivit änka 1975 som hon äntligen kom iväg till Kanarieöarna tillsamans med en väninna.

Hur som helst. Den stora servisen på 53 delar kan ses som ett tidsdokument från den period i DDR:s korta existens som det stora socialistiska samhällsprojektet pågick som bäst. Muren hade precis rests och hindrat blodflödet av människor till Väst, och de östtyska medborgarna upplevde under en kort tid sitt eget lilla ”tyska under” där välståndet växte, fler och fler kunde flytta in i nya praktiska bostäder och det fanns arbete till alla. Övervakningsstaten fanns redan på plats, men hade ännu inte nått sin fulla perversa potential.

stalinallee

Strausberger Platz, ett av de gigantiska cirkulationsplatserna längs 50-talets Stalinallee.

På den nya paradgatan Karl Marx Allee (på 50-talet Stalin Allee) i Berlin restes märkesbyggnader som skulle representera den nya socialistiska staten – vita sakliga lamellhus i betong, med utsmyckningar i mässing och guld. Om man lyckats få inresetillstånd till DDR i mitten av 1960-talet och lyckats boka bord på det populära Café Moscau, mitt emot Kino International, hade chansen varit stor att den begränsade menyn serverats på just denna typ av sakligt socialistiskt porslin från Kahla Könitz.

Just nu finns servisen på totalt 53 delar på Blocket – passa gärna på att köpa hem en del av det Kalla krigets – och min egen – historia.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Tysk dödslängtan

Merkel i Grekisk tidning.

Samtidigt, någonstans i Berlin, finslipas planerna för att få grekerna att betala skatt som  normala Nordeuropéer:

The German government says it wants to help Greece develop a modern tax administration and has started recruiting volunteers for Greek duty. More than 160 German tax officials with English language skills have signed up and about a dozen also speak Greek, a spokesman for the finance ministry said.

Det finns egentligen bara två möjliga analyser av denna nyhet. Antingen läser den tyska skattmasen inte tidningen, eller också drivs de 160 frivilliga av någon slags kollektiv dödslängtan…

Inressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD 1, 2, 3, E24, 2

Det är inte Tysklands fel att Europa krisar

Konstigt nog finns det fortfarande många som försöker passa in Europas skuldkris i en traditionell höger-vänsterskala. Aftonbladets ledarsida idag skriver att hade bara Socialdemokraterna vunnit det tyska riksdagsvalet 2009 – istället för Angela Merkels CDU – så hade Europa kunnat räddats från den annalkande finansiella härdsmältan. Det hårdnackade motståndet mot EU-obligationer och att låta den europeiska centralbanken, ECB, sätta igång sedelpressarna tillskrivs av någon anledning den tyska högern.

Tänk om det hade varit så enkelt. Den som studerar EU:s och finansmarknadernas historia finner dock inget som helst belägg för att vänsterregeringar agerat annorlunda än högern när det handlat om EU:s överstatlighet och kontroll av finansmarknaderna. Det hårdnackade tyska motståndet mot att ställa ECB under politkernas kontroll är djupt förankrat i alla politiska läger i Tyskland. Det var dessutom ett krav inför införandet av den gemensamma valutan för 10 år sedan att ECB inte skulle tillåtas att finansiera slarvande Euro-lånder med nytryckta sedlar – något som visserligen kan hjälpa för stunden, men som riskerar skjuta fart på inflationen och därmed dra med Tyskland ner bland resten av Eurozonens problemländer. Samma sak med de så kallade Euroobligationerna som EU-byråkraterna nu i panik vill införa för att smeta ut de krisande ländernas skulder över alla Eurozonens medlemmar. För de tyska väljarna – vänster eller höger – innebär det i princip att de blir ytterst betalningsansvariga – eftersom alla andra länder i princip är bankrutta.

Sedan 20 år tillbaka har Tyskland haft ett eget land – gamla DDR – att betala för. 1990 tog Förbundsrepubliken Tyskland över betalningsansvaret för det bankrutta Östtyskland, med 17 miljoner invånare (nära dubbelt så stort som Grekland). År efter år har de västra välmående delarna av Förbundsrepubliken tvingats pumpa in biljoner till det gamla öst. Och inget annat land har lyft en finger för att hjälpa till med detta gigantiska regionalpolitiska – och demokratiska – arbete.

Ändå utmålas samma Tyskland, som sparat och gnetat sig fram till platsen som hela Europas tillväxtmotor, nu som egoistiskt och ogint – bara för att man inte vill kasta ännu fler bra Euro efter dåliga ner i det gigantiska svarta hål som kallas Eurozonen.

Framför allt har de finans- och skuldkriser som sliter sönder världsekonomin just nu  ingenting som helst med höger eller vänster att göra. I verkligheten är det en politisk klass som tillåtit en finansiell oligarki att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet och tillåtits härja fritt i snart 30 år.

Och mitt i denna kris lägger banklobbyn mer pengar än nånsin på att påverka politiker – Barack Obamas största bidragsgivare är inte oväntat storbankerna på Wall Street, och gamla ”partners” i Goldman Sachs har numera tagit makten i både ECB och Grekland. Dessa har rekryterats både från vänster och höger.

Och vi ska kanske inte glömma att det var en socialdemokratisk regering, med finansminister Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink – den senare numera anställd av Goldman Sachs – som var drivande i avregleringen av den svenska finansbranschen i mitten av 80-talet, den så kallade Novemberrevolutionen. Beslutet att släppa bankernas utlåning fri ledde till en gigantisk fastighetsbubbla med åtföljande finanskrasch och massarbetslöshet i början av 90-talet.

Samtidigt har vi hittat det hårdaste motståndet mot ett överstatligt Europa hos den yttersta högern – här såväl som i Frankrike och Tyskland.

Själv hoppas jag innerligt att Angela Merkel inte ger efter. Ett försvagat Tyskland med galopperande inflation och ökat skuldsättning är inte vad Europa behöver just nu. Vad som däremot behövs är krafttag mot de stora banker som orsakat krisen, och som under alla år kunnat räkna med att stater kommer till deras räddning, i sann socialistisk anda.

Så länge vi försöker förklara Europas och demokratins kris ur en förlegad höger-vänsterskala, kommer vi aldrig att hitta en lösning. Och Europa sjunker djupare ner i avgrunden.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , ,

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: