Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: upphovsrätt

Vad är lite hämndporr och IS-rekrytering mot att fildela en Beckfilm?

De svenska filmbolagen har dragit igång en stor våroffensiv, skriver DN, på jakt efter vad som – med härledning av utdömda straff – är ett värre brott än väpnat rån, misshandel eller deltagande i Isis folkmord – tillsammans. Jag talar förstås om piratkopiering och fildelning, dessa flagranta och återkommande övergrepp mot den immateriella äganderätten som hotar en hel värld. Det är givetvis förståeligt att detta oskick till varje pris måste stävjas, innan epidemin ödelägger civilisationen som vi känner den och störtar oss tillbaka ner i medeltiden, för att anknyta till ett aktuellt begrepp.

Enligt DN-artikeln har sex personer, som det senaste året dömts för fildelningsbrott, i efterhand krävts på sammanlagt  dryga 53 miljoner i skadestånd. Ett fall har redan avgjorts, där en man i 30-årsåldern dömdes att betala 4,3 miljoner för att ha fildelat filmen ”Beck – Levande begravd”. Nivån på skadestånden utgår från Pirate Bay-domen 2009, där de fyra åtalade dömdes att betala 46 miljoner i skadestånd – en dom som trots sina uppenbara brister inte togs upp av Högsta domstolen. Alltså blir det möjligt att dra människor inför rätta för ”medhjälp till fildelning” – och i efterhand döma ut närmast astronomiska summor i skadestånd.

Därför anser nu filmbranschen och dess samarbetsorgan Rättighetsalliansen, att det nu är fritt fram att stämma brallorna av fildelande svenskar. Och de beräkningar som organisationen och dess företrädare Henrik Pontén baserar sina krav på, verkar ha inspirerats betydligt mer av den organiserade brottsligheten än svensk rättspraxis. Rättighetsalliansen räknar inte bara med en ”hypotetisk licenskostnad” för filmen som delats ut, även en uppskattad summa av hur många missade exemplar som teoretiskt skulle sålts till fullpris ligger i underlaget. Samt – och här blir det riktigt overkligt – en avgift för skada på filmens anseende, som ett resultat av att den kan ha visats på mindre skärmar än den var tänkt för från början.

Vilket innebär att filmbolagen på fullt allvar anser att en film kan kränkas – om man ser den på sin Iphone eller surfplatta. Fundera ett tag på detta.

Ju mer man sätter sig in i filmbranschens krav, desto tydligare blir det att denna rättighetsindustri hotar samhället  mer än Sveriges alla fildelare tillsammans. Denna upphovsrättsmaffia verkar ännu så länge kunna härja fritt i våra svenska så kallade rättsvårdande instanser, och de tillåts ödelägga unga människors liv för en typ av småbrottslighet som förr i tiden hade slutat med dagsböter. Med skadeståndskrav på flera miljoner blir det förstås omöjligt att någonsin betala tillbaka, och det enda som återstår är personlig konkurs och mångårigt utanförskap med ett liv på existensminimum.

Man hade ju kunnat önska att vi hade haft en justitie- eller kanske kulturminister som haft modet att sätta branschen på plats Men idag hör jag ingen från politiskt håll som har något att säga alls om det bisarra faktum att det anses 57 gånger mer allvarligt att dela en Beckfilm på nätet än att lägga ut smygfilmat sex på sin exflickvän. Det senare brottet har nämligen av Högsta domstolen ansetts vara värt 76.000 kr i skadestånd för den drabbade. Och terrorturister, som reser till Syrien för att skära huvudet av civila, slipper hamna inför rätta över huvud taget när de kommer hem för att vila upp sig från det jobbiga mördandet – de får istället gratis sjukvård och en gräddfil in på arbetsmarknaden.

Jag är helt och hållet för att vi ska ha en upphovsrätt, och det är långtifrån en mänsklig rättighet att få allt gratis. Men vi kan ju fundera lite med vad sådana här domar gör med det allmänna rättsmedvetandet? Inte minst som det visar sig att filmbolagen själva beter sig som skurkar gentemot rättighetsinnehavare.

Intressant?

Fler om , , , ,

Kompletta guiden för att använda din Iphone som det är tänkt – för att kopiera musik från CD-skivor

Fredagen den 13 juni kom Högsta förvaltningsdomstolens utslag i den långdragna frågan om din dator eller surfplatta egentligen bara var en förklädd tv-mottagare – något som det statligt drivna fakturaskojarbolaget Radiotjänst fram tills dess med emfas hävdat och som under senaste året dragit 100 miljoner friska kulor till indrivarna i Kiruna.

Nur är det dock slut med det: Radiotjänst tvingas betala tillbaka och vi kan återgå till att använda våra surfplattor och smarttelefoner till det som de egentligen är byggda för: Att privatkopiera musik.

För samma dag som domen mot Radiotjänst föll, kom Södertörns tingsrätt i ett annat domslut fram till att en Iphone bara är ett förklätt USB-minne, och särskilt ägnad åt att kopiera upphovsrättsskyddad musik. Så nu kan det privata indrivningsorganet Copyswede gå vidare och kräva in 73 miljoner plus ränta från Telia som sålt telefonerna.

Nu kanske vän av ordning invänder att ingen längre kopierar musik på det sättet som man gjorde förr. Alltså köpte en LP- eller CD-skiva, satte in ett kassettband i den gigantiska hifi-anläggningen och spelade in skivan på band – som man sedan hade i bilstereon eller (hemska tanke) gav till en släkting eller kompis och därmed hotade hela musikens framtid. Idag, när nära 100 procent av musiken är digital, är det vid en första anblick ganska svårt att förstå hur man faktiskt ska bära sig åt för att kunna kopiera sin köpta musik till Iphone. Det är nämligen inte det lättaste.

Men, som Copyswede och juristerna hävdar, ”att det är komplicerat är inget skäl för att slippa undan avgift”, så låt oss se hur vi kan gå till väga för att verkligen kopiera musik till Iphone. Tipsen nedan utgår från att man använder en Mac, men det finns en uppsjö av program även till PC eller Unix/Linux – googla!

record_anything03,jpg

Wiretap spelar in allt som låter på din dator.

Fall #1, streamad musik: En allt större del av musiken som vi köper är numera strömmad och mångfaldigas alltså inte på våra telefoner, datorer eller surfplattor över huvud taget – eller privatkopieras som det heter. Och i licensen med skivbolagen som tjänster som Spotify och Wimp har, betalas redan avgifter till upphovsrättsorganisationerna beroende på hur många som lyssnar på/strömmar en låt. Den som alltså vill ”kopiera” en låt från Spotify, måste installera någon typ av inspelningsprogram på sin dator (Wiretap är ett bra tips för den som vill göra detta på sin Mac).

Med Wiretap igång är det bara att klicka på inspelningsknappen när du vill privatkopiera din låt. När inspelningen är klar, ta upp musikfilen i ett ljudredigeringsprogram. Audacity är här ett utmärkt gratisval, men även Apples eget Imovie funkar fint, om man bara behöver klippa ut början och start på låten och exportera den till Itunes.

Nästa steg är att tagga musikstycket med låtdata, som berättar för Itunes (och din Iphome) vad det egentligen är som privatkopierats; vem som sjunger, vilket år låten är utgiven, vilken skiva den ligger på – och ett albumomslag är ju alltid snyggt att ha. Sådant söker man upp exempelvis via databaser som Allmusic.com. (Tidigare var Gracenote bäst, men de snåljåparna verkar ha stängt gratissökmotorn.)

Hur som helst, när låtfilen är färdig släpper man bara den i Itunesbiblioteket – där den sedan kan synkas över till Iphone och det alltså uppstår en fysisk kopia av ljudfilen.

Tada – nu har du privatkopierat!

filhanteringFall #2, digitalt inköpt musik: Här blir det inte alls lika svårt, eftersom du med stor sannolikhet köper låten du vill kopiera från Itunes Store. I licensen med Apple har du visserligen rätt att synka ditt musikbibliotek med upp till fem andra datorer samt ett otal Ios-enheter (Ipad, Iphone och Ipod Touch). Det innebär i praktiken att det det är helt överflödigt att privatkopiera ännu mer, men nu har det ju beslutats att Iphone främst ska användas för att kopiera musik, så då får vi helt enkelt anstränga oss lite extra för att göra extra kopior av Itunesbiblioteket.

vlcEnklaste sättet att duplicera ditt Itunesbibliotek (beroende på hur stort det är) gör du genom att skaffa en alternativ musikapp, t ex utmärkta VLC som klarar samtliga format. Med VLC installerat kan du synkronisera låtar direkt till filsystemet på din Ios-enhet (något man annars vanligtvis inte kommer åt). Hitta alltså låten du har köpt i Itunes och dra den till skrivbordet. Öppna sedan VLC:s filhanterare i Itunes, och ladda upp filen där. Synka din Ios-pryl och det är klart!

Grattis, du har privatkopierat igen!

Fall #3, musik från inköpta CD- och LP-skivor samt kassettband. Visserligen utgör dessa lagringsmedier numera en ganska liten (för att inte säga helt försumbar) del av privatkopierad musik. Själv har jag sedan några år tillbaka inte ens någon CD-spelare på min dator, vilket innebär att jag antingen måste köpa en extern CD/DVD-enhet för att kunna privatkopiera min inköpta CD – eller använda en dator som fortfarande har optisk enhet. En av ungarnas gamla PC är som tur utrustad med en sådan, så CD-skivan åker raskt in där, rippas med Windows Media Player (en väldigt långsam process på Windows Vista…) och skickas sedan till en mapp på min Mac som jag delat ut i nätverket.

Fördelen med CD-rippning är att nästan alla spår numera slås upp automatiskt mot databaser som Gracenote (se ovan), så det mödosamma jobbet med att tagga låtarna manuellt slipper man här. Bara släpp låtarna i Itunes, och kör dessutom en extra uppsättning till VLC, så har du privatkopierat duktigt!

usbkassett

Låt inte dina kassettband hindra dig från att privatkopiera!

När det gäller vinylskivor, vars försäljning faktiskt ökar (!) är det betydligt svårare. Här är det bara att skaffa sig en USB-ansluten skivsnurra – till exempel denna från Kjell & Co för 699 spänn – och digitalisera innehållet. I princip samma mjukvara och metod som i Fall #1 ovan kan användas. Om du har musik på kassettband som du vill mångfaldiga till din Iphone, är den enda chansen ett USB-anslutet kassettdäck (699 spänn till).

Det där var väl enkelt? Nu har du alla verktyg och den kunskap som krävs för att äntligen använda din Iphone så som den var tänkt från början, enligt Copyswede. För kom ihåg – det är egentligen ingen telefon du håller i handen, bara ett modernt sätt att lagra och dela med dig av dina CD-skivor.

Lycka till med privatkopieringen.

Fotnot: Observera skillnaden på piratkopiering och privatkopiering. Den förra är olaglig, medan den senare är helt ok – att framställa kopior för eget bruk på egna enheter inom den närmsta kretsen är tillåtet, och det som själva avgiften ska täcka upp för.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Fonogrammet är hotat — nu krävs det hårdare tag

Skivbranschen är skakad. Försäljningen av fonogram – CD-skivor och vinyl – har minskat med hela fyra procent – och orsaken är naturligtvis den organiserade brottsligheten på Internet, där mer än varannan svensk sitter och bryter mot lagen genom att tanka ner låtar gratis och ibland mejlar iväg dem till kompisar.

För att stoppa detta oskick krävs det givetvis hårdare lagar och strängare straff. Ungdomen måste till varje pris tvingas tillbaka in i skivbutikerna. Eller kanske Statoil-mackerna, eftersom de flesta skivbutiker lagts ner för länge sen. Och det är förstås bara Lasse Stefanz eller Jay Smith som ska konsumeras, eftersom utbudet av musik på plastskiva är oändligt begränsat numera i de av branschen sanktionerade kanalerna.

Men det kan inte hjälpas. En hel industri är beroende av att tryckning, distribution och försäljning av CD-skivor hålls vid liv, helst på 90-talsnivåer. Att intäkten från digitala tjänster som Itunes och Spotify ökar starkt, och numera drar in 170 miljoner – en tredjedel av bolagens intäkter – är ointressant i sammanhanget – musik ska konsumeras på CD, punkt slut. Iväg till Statoil med er, ungjävlar!

Ludvig Werner, vd hos upphovsrättsmaffian branschorganisationen Ifpi, förklarar den fallande skivförsäljningen med att fildelningen tagit fart igen. Och det är bara genom att nätoperatörerna till fullo tar sitt ansvar och börjar tjalla på sina kunder, som ordningen kan återställas. Och detta i sin tur kräver skärpt lagstiftning mot trilskande Internetoperatörer.

”När operatören Bahnhofs vd öppet säger att han tänker motarbeta datalagringsdirektivet tycker jag är det dags för en tydligare lagstiftning som tvingar operatörerna att vara med att ta ansvar för vad som händer på nätet”, säger Werner.

Upphovsrättsindustrin omättliga hunger efter ekonomisk kompensation för den orättvisa teknikutvecklingen kommer inte att stillas med mindre än att riksdagen lagstiftar om att varje svensk måste köpa minst 4 CD-skivor till fullpris på Statoil varje år.

Om ens då.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Vem vågar bli chefredaktör nu?

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström är ansvarig för artiklar som publicerats på tidningens webb. Det har en domstol i Malmö kommit fram till. Det låter förstås som en självklarhet att en ansvarig utgivare är just ansvarig – men i det här fallet gäller det en artikel som publicerades 2004, alltså många år före den nuvarande chefredaktörens tillträde.

Bakgrunden till domen är ett enskilt åtal väckt av en advokat som 2002 åtalades för häleri och senare dömdes till ett års fängelse. Sydsvenskan skrev om fallet 2004, i en artikel där advokaten namngavs. Artikeln som fortfarande är sökbar via tidningens hemsida – och alltså gör sig Sydsvenskan fortlöpande skyldig till förtal, så länge artikeln ligger ute, enligt domen.

Mannen tycker inte att det är i allmänhetens intresse att “uppgifterna ska vara publicerade i eviga tider”, och har därför stämt Daniel Sandström på 75 000 kronor i skadestånd för kränkning.

Och genom tingsrättens beslut att Sandström är ansvarig för artikeln kan det hållas förhandling i själva förtalsmålet.

Domen kommer givetvis att överklagas. Dels är det orimligt att en chefredaktör ska ärva ansvaret för allt som någonsin publicerats i tidningen – vilket ju blir följden om domen skulle stå sig. Dels skulle det innebära att tidningar kan tvingas att gå in och ändra i historien genom att behöva radera arkiverade artiklar.

Om domen skulle stå sig, innebär det att den som tar på sig ett ansvarigt utgivarskap tar på sig ett mycket tungt ansvar, eftersom han eller hon automatiskt blir ansvarig för allt som skrivits i tidningen. Expressens Thomas Mattsson skulle sålunda kunna åtalas för tidningens Släng ut dem-löp på 90-talet. Och Jan Helin hade möjligen funderat både en och två gånger på det nya jobbet som chefredaktör som Aftonbladet, om han samtidigt blivit ansvarig för allt som skrevs i den då tyskvänliga tidningen på 30- och 40-talen.

Jag har också mycket svårt att tro att Kungliga biblioteket skulle gå in och radera sidor från arkiverade svenska tidningar eller böcker, och även där sparas det mesta i digital form.

Men just när det handlar om Internet, verkar domstolarna som vanligt inte ha en susning om vad de sysslar med. En chefredaktör är givetvis ansvarig för ett publiceringsbeslut, men bara fram tills dess publiceringen har skett.

Med detta sagt så är det naturligtvis ett reellt problem med artiklar på nätet. Dels blir de sökbara för all framtid, vilket innebär att ens misstag eller brott aldrig ”glöms” som förr i tiden, när en artikel i en tidning var historia redan efter ett par dagar. Efter mer än ett decennium med nättidningar och Google har vi vant oss vid att all information vi behöver kan hämtas sekundsnabbt. Det är en otrolig, och positiv, utveckling som vi kanske precis börjat se baksidan av. För den som begått ett brott och namngivits på nätet riskerar ju att stigmatiseras för all framtid. Arbetsgivare googlar, liksom presumtiva affärspartners och dejter – och en gammal dom hänger med långt efter fängelsestraffet eller näringsförbudet. En betalningsanmärkning sparas hos Kronofogden i fyra år, men i Google finns den kvar livet ut. För den som vill göra en nystart i livet, blir det svårt med det förflutna som ett ständigt öppet sår.

Ett relaterat problem är att tidningssajter idag (kanke alla?) fungerar så att mycket av informationen – även på gamla artiklar – ändras dynamiskt. Ett exempel är den sidfooter där kontaktinformation och ansvarig utgivare anges. Den brukar av praktiska skäl vara densamma på alla artiklar, vilket innebär att Daniel Sandström mycket riktigt står som ansvarig på en artikel som googlas fram från 2004. Listor, relaterade artiklar, design, puffar – dvs ramverket kring den arkiverade artikeln – ändras dynamiskt och den ser alltså helt annorlunda ut idag än för sex år sedan.

Kanske behövs det ett nytt tänk för hur vi på nätet hanterar arkiverat material. Ett sätt är att spara ner statiska ”snapshots” av webbsidorna i sin helhet vid publicering, så att inget ändras vid senare omgörningar av sajten. Eller att känsliga eller ifrågasatta artiklar blir möjliga att stoppa från indexering och/eller tas bort från publika sökningar efter en viss tid.

Eller – kanske vi måste acceptera lite historieförfalskning emellanåt?

Fler åsikter om , , , ,

Intressant?

Interaktivitet från förr: Postens ljudbrev

Vi är i full färd med att downsiza livet, jag och familjen. Från stor villa till hyfsat stor lägenhet närmare stan – dock utan någon antydan till förråd. Därför råder nu konstant purge mode; fordon flyttas, möbler annonseras på Blocket, vindsförråd töms och lådvis med saker som en gång tedde sig som livsviktiga att spara till framtiden, visade sig vara ganska onödiga när framtiden väl kom.

Bland annat har jag kånkat landet runt på en proppfull flyttlåda med kassettband under merparten av mitt vuxna liv. Från Varberg till Göteborg, därefter till Malmö, Karlshamn, Stockholm, Nacka och nu senast ett par varv på Värmdö. Och, kommer jag på när jag står där och tömmer lådan, jag har aldrig på nästan ett kvarts århundrade kommit på tanken att ta fram och lyssna på något av dem. De är som med gamla kläder från 80-talet, kul att skratta åt men inget man skulle få för sig att gå omkring i till vardags. Så nu bär det av till tippen med den gamla analoga musiksamlingen.

Men först, en arkeologisk undersökning.

I lådan hittar vi blandband med 80-talsdängor och inspelningar från radioprogram – de flesta från amerikanska kommersiella radiostationer som spelade rock och pop dygnet runt och hade stencoola radiopratare (till skillnad från SR som bara hade Kaj Kindwall och Tracks en timme i veckan). Här finns piratkopior av kompisars skivor, vilket påminner mig om att kassetterna en gång i tiden hotade grammofonindustrin (det var därför dåtidens politiker införde kassettskatten, som fortfarande finns kvar).

Och här ligger ett knallgult band med posthornet på: Postens Ljudbrev. Ett tidigt försök av Posten, som ett par år senare brände miljarder på Internetportalen Torget, att lära svenskarna social interaktion. Multimedialt dessutom. Kassetten rymde 10 minuter per sida, och var väl framför allt tänkt för människor med nära och kära på långa avstånd från varandra, på denna tid var det ju dyrt att ringa rikssamtal. Ljudbrevet såldes komplett med frankerat kuvert, och markerade på något sätt kulmen på kassettbandets popularitet. Satsningen lades ner ett par år senare, förmodligen på grund av bristande intresse.

Kassettbandspelarnas genombrott på 70- och 80-talet innebar en veritabel revolution för musiklyssnandet. Plötsligt kunde man ha med sig sin favoritmusik ut, och slippa vara hänvisa till transistorradion och P1 på stranden. Bilradiobranschen fick ett uppsving, när alla monterade in kassettdäck och monsterhögtalare i bilen. Bergsprängare med allt fetare högtalare bars omkring på stränderna – Ankaret i Varberg påminde tidvis mest om streetdancefester i Venice Beach. Sedan lanserades dubbelkassettdäcket, och plötsligt kunde vi göra kopior av kopior av våra kompisars blandband. Sony Walkman introducerades, och vi fick plötsligt portabel musik som tillät oss att sluta oss i varsin liten musikbubbla när vi cyklade, åkte tåg eller bara flanerade gatan fram.

Aldrig någonsin tidigare hade det lyssnats så mycket på musik . Och sällan hade det låtit sämre – för trots ständigt nya förbättrade och dyrare magnetband med bas- och diskantförsärkning, innebar det ändå stora kvalitetsförluster för varje kopia man spelade in. Grammofon-knastret mångfaldigades, förstärkarbruset förstärktes, och drabbades man inte av avmagnetiserade kassetter så blev det oftast bandsallad efter ett tag.

Ändå var det en revolution, och som i alla revolutioner finns det någon som har allt att förlora – i det här fallet grammofonindustrin. Inte oväntat utpekades kassettbandet som det enskilt största hotet mot musiken på 70- och 80-talet. Vem minns inte kampanjen Home Taping is Kiling Music, som skivbolagen lanserade för att få oss att känna dåligt samvete för vår högst mänskliga drift att dela med oss uppleveleser till andra? Men trots branschens gnäll, visade en undersökning från 1979 att de som köpte flest tomkassetter, också köpte flest skivor. Och åren 1970-1985, dvs under kassettbandens storhetstid, fördubblades antalet människor som vid folkräkningar uppgav att de arbetade som ”musiker” (enligt en uppsats om kassettband och kassettersättning gjord av Rasmus Fleischer).

Något att reflektera över idag, när det återigen är synd om upphovsrättsindustrin, musiken ännu en gång är hotad av Internet och fildelning och branschföreträdare skriker efter begränsning och kontroll.

Hur som helst har jag ingen kassettbandspelare kvar här hemma, så jag får aldrig mer veta vad som finns på det ljudbrevet. Kanske en kärlekshälsning från en gammal flickvän? Kanske ett grattis på födelsedagen från en vän?

Nu ligger det i alla fall på botten av en container med restavfall, tillsammans med tusentals piratkopierade låtar, i väntan på att brännas.

Hej då, 80-talet.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

Indrivningsindustrin tänker till

För inte alltför länge sedan blev det lag på att betala TV-licens även för datorinnehav (och skulle man ha oturen att ha företaget hemma så ska det minsann betalas dubbel licens). Nu har svenska tonsättarnas intresseorganisation, STIM, låtit sig inspireras av staten, och lagt till en ny indrivningsprodukt i sin portfölj – arbetsplatsmusik. STIM tar redan ut avgifter för musik som spelas i radio, på fartyg, diskotek, konserter mm. Men hittills har det konstigt nog varit gratis att ta med sig en radio till jobbet, eller till och med stoppa i sin egen CD-skiva i jobbdatorn.

Men nu ska det bli rättning i leden. STIM kräver nu 2900 företag och organisationer på ersättning för musik som anställda lyssnar på under arbetstid. Först ut att få kravbrev är länsstyrelsen, som ska punga ut med 40.000 kr för möjligheten att kunna ta emot radiosändingar även på arbetstid.

“Man kanske har radion på eller en cd i datorn och då ska man ha tillstånd för arbetsplatsmusik”, säger Susanne Bodin, kommunikationschef på STIM till Dagens Nyheter.

Sunt förnuft säger emellertid att det här är total galenskap. Och ytterligare draghjälp för Piratpartiet att komma in i Riksdagen nästa år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: