Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: utanförskap

Annat som Morgan Johansson borde provprata om

Helgens groda i flodhästformat undslapp sig landets justitieminister Morgan Johansson i fredags – då han i en intervju med Ekot i Sveriges radio resonerade kring hur han tänkte lösa ett av de absolut största problemen som det juridiska Sverige står inför just nu. Nämligen problemet med allt för få kvinnor i börsbolagens styrelser.

För att möta detta hot mot Sveriges välstånd och framtid som industrination, förbereder regeringen ett lagförslag med krav på minst 40 procent kvinnor i aktiebolagsstyrelser, lät Johansson meddela i intervjun. Och om inte bolagen följer detta krav, kan påföljden bli böter – eller att staten helt sonika går in och likviderar bolagen.

Det skulle alltså få till följd att stora industriföretag, med tiotusentals anställda, plötsligt skulle riskera tvångslikvidering av staten som resultat av brott mot jämställdhetslagen. Onekligen hårda bandage från ministern. Krafttag. (Om det skulle bli aktuellt att rikta samma typ av krav på andra typer av styrelse, till exempel LO:s svårt förgubbade ledning, framgick dock inte av intervjun.)

Nu visade det sig förvisso att Johansson bara provpratade, som det heter, eftersom han pudlade bara timmar senare.  Han bedyrade att han inte hade för avsikt att lägga ner Scania eller Volvo på grund av brott mot jämställdheten. Men man kan ändå fundera på just vad det var som fick honom att uttala sig  i denna fråga. Johansson är ju trots allt landets justitieminister, med högsta ansvar för lag och ordning. Och det råder ju inte direkt någon brist på andra utmaningar inom hans departement – frågor väl värda att fundera på lösningar kring. Det kanske till och med är läge för lite krafttag. Ett par exempel:

Vi har ett stadigt växande antal utanförskapsområden där gatans lag råder och polisen förlorat kontrollen över gängbrottsligheten. Här har Morgan Johansson inte direkt sprutat ur sig förslag på lösningar. Forskning och framsteg hade nyligen en grundlig granskning av utvecklingen på senare år – en dramatisk förändring där allt större delar av landet sjunker ner i ett slags laglöst tillstånd. Områden som Husby och Tensta, dit polisen inte längre följer efter flyende rånare i bil utan eskort av Nationella insatsstyrkan. Stadsdelar där kriminella gäng tar över biblioteken, skrämmer bort besökare och studerande skolungdomar. Och ambulanspersonal som kräver full kravallpolisutrustning för att åka till något av de nu dryga 50 bostadsområden som kallas ”no-go zones”.

Att samhället tillåter framväxten av parallella samhällen – där gatans lag råder – borde vara något som rimligtvis borde oroa justitieministern betydligt mer än att det finns en överrepresentation av vita medelålders män i bolag som de själva äger. (Även om det givetvis är önskvärt med jämställdhet i alla församlingar.)

Morgan Johansson har inte heller direkt sprudlat av idéer när det gäller att stoppa de terrorturister som idag närmast riskfritt kan vila upp sig och bli omplåstrade hemma i Sverige på skattebetalarnas bekostnad efter en tids påfrestande halshuggning av kristna och andra minoriteter i Syrien.

I och omkring våra storstäder – bland annat på en stor industritomt i centrala Malmö – byggs det upp favelor där fattiga EU-medborgare ockuperar privat mark. Idag tillåter sannolikt inte lagen avhysning av invånarna i denna typ av kåkstäder – enligt polisen kan de nämligen tänkas ha besittningsskydd. Desperata fastighetsägare, som hotas av vite för nedskräpning men i dagsläget inte får hjälp med att lösa problemet, hade nog gärna sett lite provprat från landets justiitieminister om hur han tycker de rättsvårdande instanserna bör agera. Kanske han till och med borde tänka högt kring en lagändring?

Samtidigt stänger polisen fler och fler stationer i glesbygden, och en allt större del av Sverige hänvisas till rena medborgargarden för att försvara hem och egendom. Inte heller i denna fråga har justitieministern, såvitt jag hört, haft något att säga.

Tyvärr är det så här det ser ut i det svenska politiska landskapet idag. De stora, svåra och komplicerade frågorna lämnas obesvarade eftersom det är för jobbigt att stöta sig med de goda – att få kommentariatet på Twitter efter sig är ju som bekant ett öde värre  än döden.

Så istället ägnar sig överbetalda ministrar – med mer än 120 000 i månadslön och gratis boende – åt symbolpolitik och rent flum, istället för att kavla upp ärmarna och börja lösa problem. Utopier och populism har ersatt realpolitiken, en gång Socialdemokratins paradgren.

Och sedan undrar de varför de egna kärnväljarna sviker och röstar brunt. Var fjärde LO-medlem sympatiserar nu med SD, en trend som garanterat kommer att förstärkas ju mer handlingsförlamning Johansson och hans regeringskolleger uppvisar.

Intressant?

Fler om , , ,

Den fördummande offerstämpeln

Det finns en ryggmärgsreaktion framför allt från vänsterhåll att släta över kravaller, vandalism och brottslighet liknande den som just nu plågar Husby och andra utsatta förorter där stora ungdomsgäng förklarat krig mot polisen. Och eftersom dessa unga män inte riktigt kan kontrollera sin frustration och ilska slår de sönder sina egna bostadsområden och eldar upp grannarnas bilar.

Vissa debattörer menar till och med att detta är vad vi kan förvänta oss som en följd av nedrustningen av välfärden och det allmäna sveket mot dessa förorter. (En vänsterpartist hävdade till och med att flytten av en stadsdelsförvaltning bidragit till det utanförskap som unga i Husby känner, och därmed indirekt bäddat för kravallerna).

Aftonbladet Debatt hävdar SSU:s Sara Yazdanfar att det är exakt samma mekanismer och känsla av utanförskap som får unga män i bruksorterna att rösta på SD som sporrar unga män i Husby att kasta sten på polisen och sätta eld på grannens bil.

Tror inte riktigt det, jag.

För det första hör vi sällan eller aldrig talas om kravaller och upplopp i gamla bruksorter som Fagersta och Grängesberg, trots skyhög ungdomsarbetslöshet. Uppenbarligen kan de som drabbats av utanförskap i dessa orter hantera sin frustration och hat mot samhället utan att gå ut och kasta brandbomber. Att det skulle vara en analogi att rösta på ett riksdagsparti får jag inte riktigt ihop.

För det andra bor de unga stenkastande männen i Husby – till skillnad från sina bröder i utanförskap från bruksorten – på bara några minuters T-baneavstånd från Stockholms stora arbets- och utbildningsmarknad. De behöver inte bryta upp och flytta från familj och vänner för att skaffa sig såväl utbildning som jobb, vilket många från de gamla bruksorterna i norr tvingats göra.

Självklart finns det stora utmaningar för dem som har bristfällig skolgång eller saknar arbetslivserfarenhet – men det är till syvende och sist den enskilde som har ansvaret för sin egen utbildning, kompetens och anställningsbarhet. Massor av unga från förorterna – påfallande ofta tjejer – väljer på eget initiativ att gå på innerstadsskolorna och skaffar sig därmed möjlighet till en bättre framtid.

Det stora problemet med att bara tycka synd om dessa unga arga män som kastar sten och startar bränder (finns det nånsin tjejer som gör så här?) är att de får en oförtjänt offerstämpel, som MUF:S Arin Karapet – själv uppvuxen i Rinkeby – uttrycker det.

Dels motverkar det en verklig lösning på problemet, dels förminskar det det personliga ansvaret hos dem som beter sig som idioter. Det blir en slags omvänd rasism där vi i missriktad omtanke om utsatta minoriteter behandlar dem som mindre vetande, oförmögna att ta ansvar för sina handlingar.

Det är det faktiskt ingen som tjänar på. Utom möjligtvis Sverigedemokraterna.

Intressant?

Aftonbladet,  SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: