Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: utsläppshandel

10 obekväma sanningar om utsläppshandel


Vill man betrakta journalistikens död på nära håll, behöver man inte söka sig längre än till det som kallas public service, som på senare tid gett mer och mer utrymme åt det pseudoreligiösa fenomen som går under benämningen miljöjournalistik. På detta område härskar en typ av gammelsovjetisk lysenkoism (1), och söndagens Agenda var inget undantag. Här handlade det om den onda högern i EU-parlamentet, som i april röstade ner försöket att blåsa liv i EU:s utsläppshandel, (EU ETS), genom att med politiska beslut höja priset på utsläppsrätter, som nu rasat till rena skräpnivåer.

I Agenda samtalade SVT:s Anna Hedenmo med centerns miljöminister Lena Ek, som var mycket bekymrad över att EU-parlamentet röstat FEL  när det sagt nej till miljökommissionärens förslag att strypa tillgången på utsläppsrätter. Och särskilt upprörande var det att parlamentets svenska moderater röstat EMOT Eks linje. (Lena Ek, som försörjt sig på EU-pengar stora delar av sitt politiskt verksamma liv, borde vara väl medveten om att det inte finns någon Allians i EU-parlamentet.)

För den som i likhet med ungefär 99 procent av svenskarna inte riktigt har klart för sig vad utsläppsrätter, ETS och ”backloading” betyder (något som denna majoritet verkar dela med både Hedenmo och Ek) följer här lite fakta om det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter och vad det ställt till med. Jag har trots allt bloggat en del om ämnet och vem vet – till och med  en centerpartist kanske kan drabbas av lite klarsyn?

  1. Den europeiska utsläppshandeln omfattar endast EU, som står för 15 procent av de globala co2-utsläppen. De stora utsläppsnationerna Kina, Indien, USA och Brasilien har aldrig deltagit, och alla utsläppsminskningar i Europa överträffas av utsläppsökningar i de boomande tillväxtekonomierna. Den enda anledningen till denna självspäkning är att EU vill visa handlingskraft och ”gå före” som det brukar heta.
  2. Utsläppshandeln har varit extremt kostsam för EU:s invånare. Schweiziska UBS sågade redan 2011 systemet, som fram tills dess kostat unionens konsumenter närmast ofattbara 2.000 miljarder – förmodligen i nivå med försvaret av Euron – utan att ha åstadkommit någon märkbar utsläppsminskning. Tvärtom ökade de globala utsläppen under samma period med 50 procent. För en bråkdel av dessa pengar hade samtliga EU:s gamla kolkraftverk istället kunnat effektiviseras och därmed halverat sina utsläpp.
  3. I Sverige, vars energiproduktion är koldioxidfri, måste elkunderna ändå betala för utsläppsrätter – pengar som går rakt ner i fickorna på de stora elbolagens ägare. Redan 2011 hade utsläppsrätterna kostat svenska elkunder 109 miljarder enligt uträkningar från Villaägarna. Effekten på koldioxidutsläppen – noll.
  4. ETS-systemet har gång på gång hackats och utsläppsrätter för hundratals miljoner försvunnit spårlöst. Spårbarheten för en produkt av detta slag (som i princip är handel med luft) är lika med noll, varför manipulation liksom ligger inbyggt i systemet.
  5. Få verkar ha haft riktig koll på vem som tilldelats utsläppsrätter. Projekt för att dela ut spisar i Zimbabwe (tyska Eon), sanering av soptippar i Ukraina och skyddsjakt på kameler i Australien har alla kvalificerat sig för tilldelning…
  6. Ett tiotal asiatiska fabriker som framställer hydroflourkarboner, dvs kylmedel till kylskåp och luftkonditionering, toppar listan på mottagare av utsläppsrätter. Dessa företag tjänar mer på att sälja utsläppsrätterna än på själva produktionen, som i sig själv är olönsam. Utsläppshandeln har här förvridit marknaden så att det råder en extrem överproduktion på detta miljöskadliga ämne.
  7. Starka ,isstankar finns om att utsläppshandeln bidragit till industrinedläggningar i Europa, på byråkratspråk kallat carbon leakage. Ett exempel är brittiska ståltillverkaren Corus Steel, som 2009 avskedade sina 1.700 anställda och flyttade tillverkningen till Indien. Den nedlagda fabrikens utsläpprätter kunde därefter säljas med mångmiljardvinst.
  8. Medan energibolag och stora industrier kunnat tjäna stora pengar på den tidiga gratistilldelningen av utsläppsrätter, har konsumenter och mindre företag drabbats hårt av höjda energikostnader. Allt fler europeer har på senare år hamnat i energifattigdom när allt större del av den disponibla inkomsten går till elräkningen. Industrier som inte längre kan konkurrera med tillverkare utanför EU, lägger ner eller flyttar. Så här långt har dock ingen undersökt utsläppshandelns påverkan på EU:s konkurrenskraft och bortfallet av arbetstillfällen.
  9. Anledningen till att priset på utsläppsrätterna faller är att Europas industri befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Nedlagda fabriker innebär minskade utsläpp – och därmed finns inget behov av att köpa utsläppsrätter. Systemet har alltså fungerat precis som tänkt.
  10. När en majoritet av EU-parlamentet – i ett sällsynt anfall av klarsynthet – inser att det innebär nationalekonomiskt självmord att belasta den tynande industrin med ytterligare bördor i form av ett riggat utsläppspris, möts detta av fördömanden från miljörörelsen och självtillräckliga ministrar om att EU sätter ”jobben före miljön”. Ja, de uttrycker sig så.

Själv anser jag nog att valfri punkt på denna lista hade varit betydligt mer intressant att fördjupa sig i än att få veta vad Lena Ek tycker om moderaternas agerande i EU-parlamentet. Vi har ju trots allt att göra med ett dysfunktionellt och havererat system som aldrig fungerat, kostat oss biljoner, bidragit till massarbetslöshet, undergrävt Europas konkurrenskraft och flyttat utsläppen till Asien.

Istället får vi hålla till godo med pseudovetenskapligt dravel från en minister som representerar dryga tre procent av befolkningen. Utan följdfrågor.

Bedrövligt, fast kanske intressant?

(1) Lysenkoism kommer från den ryske agronomen Trofim Lysenko, en charlatan som påstod sig hittat en en revolutionerande genetisk metod förbättra spannmålsskördarna i 30-talets Sovjetunionen. Systemet byggde på ren junk science, men eftersom Lysenkos metod var sanktionerad av Stalin, vågade ingen ifrågasätta den. De som gjorde det fick i bästa fall uppleva ålderdomen i Sibirien. För övrigt präglas hela SVT:s miljöbevakning av en modern form av lysenkoism. Med undantag just för Sibirien.

Andra bloggar om , , , ,

Domedagslarmen döljer den verkliga agendan

Världsbanken är ett av alla de otaliga FN-organ vars idé är att hitta på innovativa lösningar för att skinna medlemsländerna på bidrag. Ett av de mer lukrativa uppfinningarna i denna gren – som Världsbanken hakade på redan i mitten av 2000-talet – hade Al Gore som en av sina upphovsmän och handlar om handel med utsläppsrätter, eller så kallade carbon credits. Systemet omsatte under de goda åren, då klimathysterin var på topp, flera hundra miljarder årligen, men efter 2009 har marknaden mer eller mindre imploderat. Anledningen är förstås den krisande världsekonomin, men även utbredd korruption och rena bedrägerier har fått systemet på fall.

Tanken med utsläppsrätter och carbon credits är att både stater som storföretag ska kunna tjäna pengar på att minska sina co2-utsläpp, t ex genom att  inte avverka t ex regnskog i tropikerna (så kallade kolsänkor). Om de låter bli tilldelas de ”krediter” för den växtlighet som de lämnar kvar. Krediterna kan sedan säljas på de olika börserna som handlar med utsläppsrätter, som europeiska ETS.

Eftersom det inte klart reglerats vilken typ av skog som kvalificerar sig för tilldelning av kolkrediter, har vi fått den fullt förutsägbara bieffekten att gigantiska skogsföretag först hugger ner regnskog (som t ex skett på Borneo) och tjänar pengar på det avverkade timret – för att sedan plantera energiskog istället och tjäna pengar på utsläppsrätterna som de tilldelats av FN. I processen har i ett antal orangutanger och andra djur fått sätta livet till, och FN har alltså betalat för det.

Och förra sommaren avslöjade brittiska Oxfam hur Världsbanken och FN finansierade ett projekt i Uganda där 20.000 fattiga bönder drevs iväg från sina hem. Staten hade helt enkelt tagit över och sålt deras mark till ett multinationellt bolag som skulle odla energiskog för att tjäna pengar på systemet med carbon credits.

Systemet med utsläppsrätter och carbon credits är grundstenen i det så kallade Kyotoprotokollet, det internationella klimatavtalet, som löper ut vid årsskiftet. Som metod för att få ner de globala koldioxidutsläppen har systemet varit ett totalt fiasko, men det har garanterat att FN-organ som Världsbanken och olika finansinstitut formligen badat i stålar. Pengar som pumpats in bland annat i megalomaniska solenergiprojekt i Sahara, där världsbanken lånat ut två miljarder.

Förra sommaren varnade Världsbanken emellrtid för att marknaden var på väg att kollapsa. Orsaken var en allt större oro på marknaden för att de undertecknande länderna skulle hoppa av sina åtaganden enligt Kyotoavtalet. Ryssland, Japan och Kanada har alla hoppat av, USA har aldrig varit med och de stora utsläppsnationerna i Asien kommer aldrig att skriva under.

De enda västländerna som fortfarande håller fast vid Kyotoavtalet är Australien och EU (som i likhet med Sverige aldrig missar chansen att pytsa in några miljarder extra till korrupta byråkratier till ingen som helst nytta.)

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan, om pengarna ska fortsätta att strömma in. Då gäller det med alla upptänkliga medel att få politikerna att skriva under en fortsättning av Kyoto vid det kommande klimattoppmötet i Doha i början av december.

Det är i ljuset av detta som man ska se det senaste utspelet om ett klimat som kommer att gå överstyr totalt om vi inte handlar nu. Det är därför Världsbanken lierat sig med världens ledande domedagsprofeter inom klimathotsindustrin: professor Hans Joachim Schellnhuber från Potsdams klimatforskningsinstitut (PIK), som allra helst vill avskaffa demokratin och ge makten till en upplyst elit. Och så årets svensk, Johan Rockström, som gjort sig en mindre förmögenhet på att resa världen runt och flumma om ”planetära gränser”  för skattebetalarnas pengar. Bland annat har han fått 200 miljoner från biståndsmyndigheten SIDA.

Själva larmrapporten innehåller inga som helst nyheter – för den som tar sig tid att läsa rapporten handlar det inte om någon ny forskning utan bara om vad som kan hända ifall någon av de mest extrema klimatmodellerna skulle bli verklighet. När det gäller forskningsläget är det ungefär som tidigare – FN:s klimatpanel räknade så sent som i våras på ett huvudscenario där uppvärmningen skulle landa på 1,7-2.0 grader fram till 2100, en prognos som i ljuset av att temperaturen legat stilla i mer än 16 år mycket väl kan visa sig för hög.

Men Schellnhuber och Rockström är alltså övertygade om att uppvärmingstakten blir mer än fyra gånger högre än vad IPCC prognostiserar redan vid mitten av seklet. Deras jobb är ju trots allt beroende av att hålla den mysiga domedagskänslan vid liv.

Och som Världsbankens nye ordförande Jim Yong Kim så träffande uttrycker det i en kommentar: It is is my hope that this report shocks us into action.

Om jag hade jobbat som journalist skulle jag nog börjat med att granska budskapet, analysera avsändaren och fråga mig: varför och just nu. Istället för att ställa upp i domedagskören och vifta med armarna.

Förresten visar det sig att klimatförändringar skrämmer fisken i Norge.

We’re doomed!

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Totalhaveri i tankesmedjan

Ett fenomen i dagens tyckonomi är den ständigt växande skara människor som arbetar för så kallade tankesmedjor. Det frammanar bilden av stora tänkare, som med jämna mellanrum nedkommer med kloka ord till den obegåvade allmänheten. I praktiken är det förstås samma gamla vanliga lobbyister som döljer sig i smedjorna. Lobbyister vars uppgift är att tjäna pengar åt sina kunder (inte sällan bidrags- och skattediande företag och organisationer).

Just en sådan ”tankesmedja” är Fores, och idag är dess tankesmeder oroliga för att EU förlorar miljardbelopp på recessionen. Det handlar om den europeiska utsläppshandeln, som håller på att haverera på grund av alltför låg efterfrågan på utsläppsrätter. Marknaden skapades i en tid då konjunkturen pekade uppåt och industrierna ökade sin produktion – och därmed utsläppen. Sedan ett par år pekar samma kurvor rakt ner i källaren, massarbetslösheten breder ut sig och den europeiska industrin är i sin djupaste kris sedan Andra världskriget. Många tillverkningsindustrier har flyttat till Kina eller Indien, eftersom de där slipper EU:s hårda och dyra miljölagar. I Europa lämnas hela generationer utanför arbetsmarknaden i takt med att industrierna flyr.

Så klart att det då blir massor med utsläppsrätter över: det finns alldeles för få kvar som släpper ut. Ur miljöskäl låter kanske detta positivt – även Sverige minskade sina CO2-utsläpp förra året – men för EU:s planekonomer är det närmast en katastrof. Raset för utsläppshandeln hotar hela systemet, och de hundratals miljarder i intäkter som EU planerat få in på utsläppsbörsen riskerar att utebli.

Därför finns det nu förslag att gå in och justera prissättningen på utsläppsbörsen, genom att undandra en del av de befintliga utsläppsrätterna från försäljning. I praktiken en toppstyrd manipulation av en påstått fri marknad. (Men vem förvånas egentligen när EU är inblandat?)

Det finns förstås vettiga röster i hela denna soppa – som de moderater som protesterar mot EU-topparnas fifflande, och därmed målas ut som ett hot mot miljön av ”tankesmederna”. För man ska givetvis vara medveten att den ökade kostnaden som skulle bli resultatet av en marknadsmanipulation som den ”tankesmederna” på Fores propagerar för slår direkt mot svenska tillverkningsföretag, även kallad ”elintensiv industri”. Sådana som redan idag går knackigt och varslar folk i tusental.

Vi kan ta det igen: Den europeiska utsläppshandeln har kostat skattebetalarna mer än 2.0000 miljarder sedan starten 2005, mer än Eurokrisen. Systemet har inte inneburit några utsläppsminskningar över huvud taget – tvärtom har det ökat föroreningarna eftersom systemet framgångsrikt gynnat stora företag att lägga ner tillverkning i Europa och flytta fabrikerna till Kina, där energin till största del framställs i orenade kolkraftverk. De överblivna utsläppsrätterna från den nedlagda fabriken har de ju kunnat sälja med fet vinst. Och det är detta som EU och ”tankesmederna” vill göra ännu lönsammare.

Att kontrollera kartan mot verkligheten, är dock alltför komplicerat för floskelmaskinerna i Fores. Själv tror jag de skulle må bra av att jobba en vecka i en riktig smedja. Eller varför inte en gruva? En riktigt djup en.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Rekordminskning av utsläppen i USA

Kolkraften på väg ut i USA – billig naturgas tar över energiproduktionen.

I allra största tysthet håller USA på att klara av det som få andra industialiserade länder lyckats med: att uppfylla kraven i det så kallade Kyotoavtalet från 1997. I avtalet, som ursprungligen undertecknades av flertalet västliga demokratier,  förband sig de undertecknande staterna att minska utsläppen av så kallade växthusgaser (framför allt koldioxid) till 1990 års nivåer. Det har väl gått så där med efterlevnaden – bara ett fåtal länder uppnår sina mål, däribland Storbritannien, Tyskland och Sverige, medan andra har misslyckats grovt. Kanada har hoppat av Kyoto, medan Bric-länderna och Afrika konsekvent vägrat att skriva under avtal som kan begränsa ländernas tillväxt. Flertalet av dessa förlitar sig till kolkraft för att driva sina industrier.

Därför är det förstås en mycket god nyhet att världens största ekonomi nu är på väg att nå målet vad gäller minskning av utsläppen: under första kvartalet 2012 var USA:s co2-utsläpp nere på 1992 års nivåer, enligt siffror från U.S Energy Information Administration, EIA. Särskilt intressant är det mot bakgrund av att USA alltså aldrig ratificerat Kyotoavtalet. Minskningarna har alltså skett på frivillig väg, genom satsningar på nya bränslen och ny teknik.

Man skulle kunna tro att denna glada nyhet skulle uppmärksammas av alla världens ledande medier, och framkalla vild glädje hos klimatetablissemanget. Ändå hör man ingen som applåderar – allra minst EU:s klimatkommissarie Connie Hedegaard som upprepade gånger i hårda ordalag kritiserat USA:s ointresse för avtalet. Värt att notera är att Hedegaards eget hemland, Danmark, är ett av de länder som misslyckats mest (om man kan säga så) med att minska sina utsläpp. Men så drivs ju Danmarks energisektor till största delen av gammal kolkraft, inte vindsnurror som många vill få oss att tro.

Orsaken till den kraftiga minskningen av utsläpp är framför allt den revolution som skett i utvinningen av så kallad skiffergas. USA formligen badar i billig naturgas, och många gamla kolkraftverk har därför skrotats i samband med övergången till nya gasdrivna generatorer. Den sammanlagda minskningen av co2-utsläpp från kolkraftverk var 18 procent fram till första kvartalet 2012, men detta är bara början. Kolet är snabbt på väg att konkurreras ut av billig gas, och skulle samtliga USA:s koldrivna kraftverk gå över till gasdrift, skulle de sammanlagda utsläppen  från energisektorn minska med uppemot 70 procent. Reuters skriver:

The contribution of coal in U.S. energy use is likely to continue its demise, with plant owners and operators reporting to the EIA last month that they plan to retire 27 gigawatts (GW) of capacity, or 8.5 percent, at 175 coal-fired facilities between 2012 and 2016.

(En bidragande orsak till utsläppsminskningen är förstås den ekonomiska krisen: eftersom allt färre amerikaner har jobb att åka till, har bilkörningen också minskat.)

När det gäller skiffergas, har flera länder i EU – till exempel Polen – nyligen upptäckt stora gasfyndigheter, något som skulle kunna hjälpa även EU att på ett enkelt och smärtfritt sätt minska sina utsläpp. Östeuropa och även Tyskland förlitar sig ju fortfarande till största delen till koleldade kraftverk (precis som Danmark).

Lysenkoisterna i EU kämpar dock med näbbar och klor för att stoppa detta – ivrigt påhejade av miljölobbyn. Så sent som i våras krävde såväl EU:s klimatkommissionär som med EU-politruken och centerpartisten Lena Ek att Polen skulle avstå från att utnyttja sina gasfyndigheter, stänga sina kolkraftverk och istället smälla upp vind- och vågkraftverk längs hela Östersjökusten. (Hur detta skulle tillgodose Polens behov av baskraft framgick inte.)

Istället för att applådera övergången till en renare energikälla – med potential för 70-procentiga utsläppsminskningar – har EU istället valt att driva ett närmast medeltida centralstyrt, sönderfuskat och ineffektivt system för handel med utsläppsrätter. Detta har hittills inte bidragit till några som helst minskningar av utsläppen, men det har gjort medborgare astronomiska 2.000 miljarder euro fattigare. (Det är för övrigt samma summa som det sägs kosta att rädda euron.) En fjärdedel av dessa pengar hade räckt för att bygga om gamla europeiska kolkraftverk till miljövänligare teknik.

Fast rationellt tänkande har ju aldrig varit ett krav för att nå toppen inom EU. Snarast motsatsen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

EU-vansinnets verkliga ansikte

Connie Hedegaard, EU:s klimatkommissarie. Destroyer of nations.

Att den gemensamma valutan, Euron, visat sig vara ett misslyckande av historiska proportioner, som hotar att slå sönder Europas ekonomier i årtionden, börjar gå upp för allt fler. Undantaget är förstås de horder av icke-valda teknokrater, politiker och byråkrater i Bryssel som hellre driver Europa ner i massarbetslöshet och fattigdom än erkänner sitt dyrköpta misstag (och riskerar förlora makten på kuppen).

Men den kanske bästa bilden av det totala politiska vansinnet som råder inom EU är nog kvinnan på bilden här intill – danska Connie Hedegaard, EU:s klimatkommissionär sedan ett par år tillbaka. Hon har i likhet med i nästan samtliga EU:s makthavare aldrig ställt upp i ett val för att nå sin position, och hon ansvarar inte heller inför Europas 500 miljoner invånare för sina beslut. Trots att hon de senaste åren sannolikt gjort mer skada än någon annan EU-byråkrat när det gällt att driva unionens ekonomi i botten och jaga bort arbetstillfällen från kontinenten.

Hedegaard är nämligen ansvarig för ett av de mest kostsamma fiaskona i Europas historia – och då talar jag inte om Euron utan om systemet för handel med utsläppsrätter, EU Emissions Trading System (ETS). Systemet. Det är den enda kvarvarande resten av det havererade Kyoto-avtalet, och är tänkt att tvinga tunga industrier och energibolag att betala dyrt för rätten att släppa ut koldioxid – vilket i sin tur ska leda till den bästa av världar med ökad energieffektivisering och minskade utsläpp.

Tyvärr har det blivit precis tvärtom. Under de år som EU-ETS varit i drift, har systemet kostat Europas skattebetalare och näringsliv runt 2.000 miljarder Euro, enligt en kartläggning som schweiziska UBS gjort. Alltså mer än dubbelt så mycket som de mest pessimistiska bedömarna tror det kommer att kosta att rädda Europas banker.

Resultatet av denna dyrbara handel med luft är att industrier helt sonika sålt sina utsläppsrätter, lagt ner verksamheten i Europa och flyttat fabrikerna till Kina där miljölagstiftning saknas och energin är billig. De globala utsläppen har i samband med detta ökat istället för att minska, dels för att kinesisk industri i princip uteslutande drivs med orenad kolkraft, dels för de långa transporterna av varor som blir följden av att placera tillverkningsindustrin på andra sidan Jorden.

Hur många jobb som Europa gått miste om i denna biljonrullning vågar förmodligen ingen räkna på. Inte heller hur mycket köpkraft som unionens konsumenter tappat på grund av de vettlösa energiskatterna – utsläppsrätterna har t ex kostat 40.000 kr per svenskt hushåll sedan 2005 – som blivit följden av Hedegaards långsiktiga ambition att lägga Europas industrier i ruiner.

Att ha svindlat skattebetalarna på 2.000 miljarder räcker dock inte för Hedegaard. Eftersom systemet för utsläppshandel länge varit på vippen att haverera på grund av obefintlig efterfrågan (dels har alla utom EU skrotat sin utsläppshandel, dels läggs fler och fler industrier ner i Europa) har den danska EU-byråkraten bestämt att den internationella flygtrafiken nu ska tvingas in i systemet. Alla flygbolag som flyger till eller från Europa ska beskattas, har Hedegaard bestämt. Att ett sådant beslut förmodligen är ett brott mot internationella handelsavtal är inget som påverkar kommissionären.

Beslutet har inte direkt mottagits med någon större entusiasm i övriga delar av världen, för att uttrycka det milt. Samtliga Bric-länder (Brasilien, Indien och Kina) vägrar att betala över huvud taget, och hotar istället EU med massiva sanktioner om unionen driver igenom beskattningen av flygtrafiken.

Den kinesiska regeringen har till och med uttryckligen förbjudit landets flygbolag att samarbeta med EU, och hotar nu med att hålla kvar flygplan från europeiska flygbolag i ”karantän” ifall EU driver igenom sin utsläppshandel på den internationella luftfarten.

Så sent som förra veckan hällde Ryssland ännu mer bensin flygbränsle på brasan, genom att stoppa Finnair från att flyga via ryskt luftrum. Ett hårt slag för det finska flygbolaget, som satsat stort på destinationer i Asien. Men även SAS kommer förbjudas att använda ryskt luftrum, enligt den ryska regeringen.

Och även om det inte går så långt som till ett lågnivå-krig mellan EU och Bric-länderna, är skadan redan skedd. Kina har instruerat sina flygbolag att avboka lagda ordrar från europeiska Airbus till ett värde av 14 miljarder Euro, ordrar som nu sannolikt läggs hos värsta konkurrenten, amerikanska Boeing, istället. Vad detta kommer att kosta i form av förlorade europeiska arbetstillfällen går inte att överblicka.

Men så är detta också EU –  i ett nötskal. Mitt under den värsta krisen sedan Andra världskriget, när unionen mer än någonsin behöver tillväxt och nya jobb, då tillåts en dansk byråkrat att på egen hand dra igång ett handelskrig mot världens största ekonomier, som hon aldrig kommer att kunna vinna.

Inte så att övriga EU-politruker saknar talanger när det gäller att lägga krokben för näringslivet och driva bort arbetstillfällen. Men Connie Hedegaard står verkligen i en klass för sig själv när det gäller att begrava den lilla konkurrenskraft som eventuellt finns kvar i Europa. Om inte detta är tecken på galenskap politisk hybris, så vet jag inte vad.

Fast visst, utsläppen lär ju minska…

Intressant?

Svd näringsliv 1, 2, 3, 45, 6, DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,

Våra miljöskatter skapar klimatflyktingar

Här ska det odlas skog.

Jag har skrivit tidigare om det vansinniga systemet med utsläppsrätter, som inte bara gett oss svenskar rekorddyra elräkningar utan också skänkt den organiserade brottsligheten en helt ny intäktskälla att ösa ur.

Men det kanske vidrigaste exemplet hittills av hur systemet missbrukas kommer från Uganda, där 20.000 fattiga människor nyligen fördrevs med våld från sin by – en operation där flera dödades. Marken hade sålts till ett brittiskt skogsföretag, New Forests Company, vars affärsidé är att skapa ”hållbar utveckling” genom trädplantering på stora landarealer i Afrika. Som tack för denna insats för miljön kan företaget tillgodoräkna sig utsläppsrätter – som sedan kan krängas bland annat via den Europeiska börsen för utsläppshandel. New Forest Company, som backas av stora investorer som storbanken HSBC, träffade ett avtal med den ugandiska staten 2005, och totalt beräknas intäkterna från utsläppsrätterna för dessa afrikanska trädplanteringar vara värda mer än 12 miljarder årligen.

Man kan alltså säga att en normal svenska villaägare betalar c:a 3.000 kronor per år – för att företag i ”hållbarhetsbranschen”, som New Forests Company, ska kunna generera vinster som är astronomiska i jämförelse med alla andra industrier.

Det är den brittiska hjälporganisationen Oxfam som slår larm. I en artikel i New York Times berättar bybor den brutala historien om hur regimen rensade området på de människor som stod i vägen för skogsföretagets intåg.

 “I heard people being beaten, so I ran outside,” said Emmanuel Cyicyima, 33. “The houses were being burnt down.”

Other villagers described gun-toting soldiers and an 8-year-old child burning to death when his home was set ablaze by security officers.

Systemet med utsläppsrätter, som EU numera i princip är ensamt om att driva, var en del av det sedan länge havererade Kyotoprotokollet från 1997. Systemet har aldrig någonsin fungerat som det var tänkt, och under de år som avtalet varit i kraft inte minskat – utan istället ökat med mer än 12 procent. Vid årsskiftet löper avtalet ut, och alla stora utsläppsnationer, som USA, Ryssland, Kina, Brasilien och Japan (!) har deklarat att de inte tänker skriva under en förlängning. EU kommer förstås hålla fast i det levande liket så länge som det över huvud taget är möjligt, eftersom det drar in stora summor till det omättliga byråkratkomplexet i Bryssel.

Faktum är i alla fall att utsläppshandeln inte har bidragit ett dugg till att rädda klimatet – tvärt om har det ironiskt nog skapat just den situation som det skulle förhindra: horder av klimatflyktingar.

Och detta är inte det enda exemplet på hur hållbarhet och handel med utsläppsrätter missbrukats. Världsnaturfonden, WWF, har köpt en bit regnskog högt upp i de sydamerikanska bergen, med avsikt att kunna ”kapitalisera” denna tillgång till ett värde av hundratals miljarder på marknaden för utsläppsrätter – detta utan att någon som helst sänkning av utsläppen sker. Och till och med svenska Sekab, som skulle frälsa svenska bilister med billig etanol, var för bara några år sedan i Afrika och försökte få fattiga bönder att odla energigrödor istället för spannmål. För att citera Oxfam igen, så sker det just nu så kallad ”land grabbing” i stor skala i fattiga länder, i många fall under förevändningen att rädda världen.

“Too many investments have resulted in dispossession, deception, violation of human rights and destruction of livelihoods,” Oxfam said in the report. “This interest in land is not something that will pass.” As population and urbanization soar, it added, “whatever land there is will surely be prized.”

Alla med någon grad av normalbegåvning inser förstås att ett system där man handlar med luft till astronomiska belopp kommer att missbrukas. Men här har vi tyvärr med EU att göra, där  begrepp som ”vett” och ”verklighetsförankring” är okända bland den ansiktslösa massa av byråkrater som ingen europé någonsin skulle få för sig att rösta på i öppna val.

Det enda goda med den ekonomiska kris som vår kontinent genomlider just nu är att den mycket väl kan innebära ett välbehövligt nackskott för hela det havererade system som kallas EU.

20.000 fattiga bönder i Afrika hade nog önskat att den dagen redan varit här.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: