Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: utsläppsrätter (sida 1 av 2)

Polen räddar Europa från EU-politikerna

Det nyligen avslutade EU-toppmötet om unionens nya klimatmål är slut. Och som vanligt kan vi konstatera att kunskapen om dessa frågor är relativt låg hos svenska redaktioner, precis som det brukar vara när det handlar om EU-politik. Analysperspektivet är snävt och Sverigefixerat, och det fåtal kommentarer som släpps fram är kommer från the usual suspects – alltså de gröna aktivistorganisationerna, som ser sin lukrativa verksamhet hotad när EU nu i en senkommen tillnyktring väljer att inte begå ekonomisk harakiri. Vilket blivit resultatet om kraven från EU:s miljöpolitiker, Världsnaturfonden och andra mer eller mindre skattefinansierade påtryckargrupper hade blivit verklighet.

Som tur var kom Polen och landets nyvalda premiärminister Ewa Kopacz, till undsättning, och satte stopp för de långt framskridna planerna på att avindustrialisera Europa för att som det heter gå före i klimatarbetet. Europa, med bara lite drygt 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, står nämligen allt mer övergivna i kampen för FN:s tvågradersmål, och listan på länder som är intresserade av att skriva under ett nytt Kyotoavtal – tänkt att förhandlas fram vid ett toppmöte i Paris nästa sommar – blir allt kortare. Stora industriländer som Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada har redan deklarerat sitt ointresse för en fortsättning. Och USA har aldrig varit med.

Problemet är alltså att ingen följer efter. Och därför spelar det heller ingen roll om EU minskar sina utsläpp med 40 procent eller 80, eller bygger vindkraftverk på varje ledig kvadratmeter av unionens jordbruksmark. Så länge 90 procent av världens länder högaktningsfullt struntar i klimathotet och istället satsar allt på tillväxt och ökad levnadsstandard, blir alla EU-beslut på området bara dyr och meningslös symbolpolitik.

Fast det är egentligen mycket värre än så. Europa har istället blivit ett skolexempel på hur man inte ska blanda ihop miljö- och energipolitik, och lägga ansvaret för en fungerande elmarknad i händerna på amatörer. Det enda som uppnåtts i Europa under de senaste dryga 10 årens experiment med utsläppshandel och kraftig utbyggnad av förnybar energi är att elpriserna har skjutit i höjden, industrier och jobb flyttat ut eller lagts ner och skuldbördan för subventioner till vind- och solenergi vuxit till monstruösa summor. I Tyskland beräknas elkunderna vara skyldiga i runda slängar 1.000 miljarder bara i subventioner för utbyggnaden av solenergi. Ändå ökar utsläppen istället för att minska, när kolkraften byggs ut för att agera reservkraft för vind och sol.

Det är alltså fullt förståeligt om ett land som Polen, med en stark ekonomisk tillväxt, med fasa tittar västerut och ser med fasa på hur Europas forna ekonomiska stormakter till synes gör sitt yttersta för att avskaffa både industrier, arbetstillfällen och välstånd.

Därför blev nu resultatet av nattmanglingen i Bryssel ett mycket flexibelt klimatavtal som kan förhandlas om i princip när som helst – och dessutom kan dumpas helt ifall inte resten av världens länder gör jämförbara åtaganden i Paris nästa sommar. Utan ett nytt globalt avtal som ersätter Kyotoprotokollet, blir det alltså inga mer politiskt beslutade utsläppsbegränsningar på europeisk nivå, och EU:s klimatpolitik har därmed kommit till vägs ände. Att notera i sammanhanget är att Stefan Löfven sade sig vara nöjd med resultatet.

Detta är något som vi borde tacka Polen för. Vid årsskiftet tar landet dessutom över ordförandeklubban i EU, och Ewa Kopacz blir därmed ansvarig för att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal. Förväntningarna på att få ett sådant på plats är just nu mikroskopiska, och jag misstänker dessutom att Polen har ett mycket begränsat intresse av att se det bli verklighet. Polens ekonomi är starkt beroende av kolkraft, och landet vill absolut inte sätta sig i en situation där det riskerar bli beroende av gas från Putins Ryssland, vilket i dagsläget är alternativet till att elda  stenkol.

Något som ingen analytiker berört – sannolikt för att det är för pinsamt att erkänna – är det faktum att EU-ledarna tvingades muta Polen med gratis utsläppsrätter för att få med landet på det nya avtalet. Polens energisektor får fri tilldelning av utsläppsrätter inom handelssystemet ETS, och kan alltså elda vidare i sina befintliga kolkraftverk utan några som helst krav på begränsningar eller ökade kostnader.  Så här står det i avtalet (PDF), som avser länder med lägre än 60 procent av unionens medel-BNP, däribland Polen:

  1. in this context, Member States with a GDP per capita below 60% of the EU average may opt to continue to give free allowances to the energy sector up to 2030. The maximum amount handed out for free after 2020 should be no more than 40% of the allowances allocated under 2.9 for auctioning to the Member States using this option. The current modalities, including transparency, should be improved to ensure that the funds are used to promote real investments modernising the energy sector, while avoiding distortions of the internal energy market;

Kostnaden för denna gratislunch för den polska kolindustrin vältras över på elkunder i Västuropa, däribland Sverige. Här ingår all energiproduktion i ETS, och kostnaden hamnar på våra elräkningar. Villaägarna gjorde för ett par år sedan beräkningen att landets egnahemsägare betalat mellan 12 och 21 miljarder kr extra varje år ( eller drygt 3.000 per villahushåll) på sina elräkningar som ett resultat av utsläppshandeln – detta trots att i princip all elproduktion i Sverige alltså är fossilfri.

Miljarder som alltså nu läggs på att driva polska kolkraftverk.

Reflektioner man kan göra på detta är att vi verkligen skulle behöva fler slipade realpolitiker som Ewa Kopacz.

Och att EU-politiken är smått fantastisk.

Intressant?

Fler om , , , , ,

10 obekväma sanningar om utsläppshandel


Vill man betrakta journalistikens död på nära håll, behöver man inte söka sig längre än till det som kallas public service, som på senare tid gett mer och mer utrymme åt det pseudoreligiösa fenomen som går under benämningen miljöjournalistik. På detta område härskar en typ av gammelsovjetisk lysenkoism (1), och söndagens Agenda var inget undantag. Här handlade det om den onda högern i EU-parlamentet, som i april röstade ner försöket att blåsa liv i EU:s utsläppshandel, (EU ETS), genom att med politiska beslut höja priset på utsläppsrätter, som nu rasat till rena skräpnivåer.

I Agenda samtalade SVT:s Anna Hedenmo med centerns miljöminister Lena Ek, som var mycket bekymrad över att EU-parlamentet röstat FEL  när det sagt nej till miljökommissionärens förslag att strypa tillgången på utsläppsrätter. Och särskilt upprörande var det att parlamentets svenska moderater röstat EMOT Eks linje. (Lena Ek, som försörjt sig på EU-pengar stora delar av sitt politiskt verksamma liv, borde vara väl medveten om att det inte finns någon Allians i EU-parlamentet.)

För den som i likhet med ungefär 99 procent av svenskarna inte riktigt har klart för sig vad utsläppsrätter, ETS och ”backloading” betyder (något som denna majoritet verkar dela med både Hedenmo och Ek) följer här lite fakta om det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter och vad det ställt till med. Jag har trots allt bloggat en del om ämnet och vem vet – till och med  en centerpartist kanske kan drabbas av lite klarsyn?

  1. Den europeiska utsläppshandeln omfattar endast EU, som står för 15 procent av de globala co2-utsläppen. De stora utsläppsnationerna Kina, Indien, USA och Brasilien har aldrig deltagit, och alla utsläppsminskningar i Europa överträffas av utsläppsökningar i de boomande tillväxtekonomierna. Den enda anledningen till denna självspäkning är att EU vill visa handlingskraft och ”gå före” som det brukar heta.
  2. Utsläppshandeln har varit extremt kostsam för EU:s invånare. Schweiziska UBS sågade redan 2011 systemet, som fram tills dess kostat unionens konsumenter närmast ofattbara 2.000 miljarder – förmodligen i nivå med försvaret av Euron – utan att ha åstadkommit någon märkbar utsläppsminskning. Tvärtom ökade de globala utsläppen under samma period med 50 procent. För en bråkdel av dessa pengar hade samtliga EU:s gamla kolkraftverk istället kunnat effektiviseras och därmed halverat sina utsläpp.
  3. I Sverige, vars energiproduktion är koldioxidfri, måste elkunderna ändå betala för utsläppsrätter – pengar som går rakt ner i fickorna på de stora elbolagens ägare. Redan 2011 hade utsläppsrätterna kostat svenska elkunder 109 miljarder enligt uträkningar från Villaägarna. Effekten på koldioxidutsläppen – noll.
  4. ETS-systemet har gång på gång hackats och utsläppsrätter för hundratals miljoner försvunnit spårlöst. Spårbarheten för en produkt av detta slag (som i princip är handel med luft) är lika med noll, varför manipulation liksom ligger inbyggt i systemet.
  5. Få verkar ha haft riktig koll på vem som tilldelats utsläppsrätter. Projekt för att dela ut spisar i Zimbabwe (tyska Eon), sanering av soptippar i Ukraina och skyddsjakt på kameler i Australien har alla kvalificerat sig för tilldelning…
  6. Ett tiotal asiatiska fabriker som framställer hydroflourkarboner, dvs kylmedel till kylskåp och luftkonditionering, toppar listan på mottagare av utsläppsrätter. Dessa företag tjänar mer på att sälja utsläppsrätterna än på själva produktionen, som i sig själv är olönsam. Utsläppshandeln har här förvridit marknaden så att det råder en extrem överproduktion på detta miljöskadliga ämne.
  7. Starka ,isstankar finns om att utsläppshandeln bidragit till industrinedläggningar i Europa, på byråkratspråk kallat carbon leakage. Ett exempel är brittiska ståltillverkaren Corus Steel, som 2009 avskedade sina 1.700 anställda och flyttade tillverkningen till Indien. Den nedlagda fabrikens utsläpprätter kunde därefter säljas med mångmiljardvinst.
  8. Medan energibolag och stora industrier kunnat tjäna stora pengar på den tidiga gratistilldelningen av utsläppsrätter, har konsumenter och mindre företag drabbats hårt av höjda energikostnader. Allt fler europeer har på senare år hamnat i energifattigdom när allt större del av den disponibla inkomsten går till elräkningen. Industrier som inte längre kan konkurrera med tillverkare utanför EU, lägger ner eller flyttar. Så här långt har dock ingen undersökt utsläppshandelns påverkan på EU:s konkurrenskraft och bortfallet av arbetstillfällen.
  9. Anledningen till att priset på utsläppsrätterna faller är att Europas industri befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Nedlagda fabriker innebär minskade utsläpp – och därmed finns inget behov av att köpa utsläppsrätter. Systemet har alltså fungerat precis som tänkt.
  10. När en majoritet av EU-parlamentet – i ett sällsynt anfall av klarsynthet – inser att det innebär nationalekonomiskt självmord att belasta den tynande industrin med ytterligare bördor i form av ett riggat utsläppspris, möts detta av fördömanden från miljörörelsen och självtillräckliga ministrar om att EU sätter ”jobben före miljön”. Ja, de uttrycker sig så.

Själv anser jag nog att valfri punkt på denna lista hade varit betydligt mer intressant att fördjupa sig i än att få veta vad Lena Ek tycker om moderaternas agerande i EU-parlamentet. Vi har ju trots allt att göra med ett dysfunktionellt och havererat system som aldrig fungerat, kostat oss biljoner, bidragit till massarbetslöshet, undergrävt Europas konkurrenskraft och flyttat utsläppen till Asien.

Istället får vi hålla till godo med pseudovetenskapligt dravel från en minister som representerar dryga tre procent av befolkningen. Utan följdfrågor.

Bedrövligt, fast kanske intressant?

(1) Lysenkoism kommer från den ryske agronomen Trofim Lysenko, en charlatan som påstod sig hittat en en revolutionerande genetisk metod förbättra spannmålsskördarna i 30-talets Sovjetunionen. Systemet byggde på ren junk science, men eftersom Lysenkos metod var sanktionerad av Stalin, vågade ingen ifrågasätta den. De som gjorde det fick i bästa fall uppleva ålderdomen i Sibirien. För övrigt präglas hela SVT:s miljöbevakning av en modern form av lysenkoism. Med undantag just för Sibirien.

Andra bloggar om , , , ,

Vem har bestämt att elen måste vara svindyr?

Reaktorkramarna har inga argument skriver Aftonbladet och uppmanar oss att sluta drömma om nya kärnkraftverk som en lösning på problemet med höga energipriser.

De rekordhöga elpriset är nämligen något som EU tvingat  på oss  – och det kommer på sikt att bli ännu mycket högre, eftersom EU:s vision om en gemensam elmarknad inom unionen med en hög andel förnybar energiproduktion kommer att kräva infrastrukturinvesteringar som uppgår till astronomiska belopp.

Aftonbladets ledare skriver:

Det är trots allt just tillgången på energi som skapat mycket av industrin. Att bruksorter i allmänhet har namn som slutar på fors, ström eller hammar är ingen tillfällighet.

Problemet är att medan regeringens småpartier träter om vem som lurade vem och Stefan Löfven försöker slingra sig håller EU på att förändra förutsättningarna.

Enligt den energistrategi som unionen enades om för tre år sedan ska nämligen EU bli en gemensam marknad för el. Alla hinder ska bort och tusen miljarder euro ska investeras i ett elnät som länkar samman länderna.

De höga elpriserna är alltså något som vi måste leva med, eftersom Bryssel har bestämt så, och den svenska industrins enda möjlighet att överleva är därför att spara el. Dessutom kommer ju alla EU:s industrier att få samma höga pris, vilket innebär att vår industri kommer att konkurrera på lika villkor med till exempel den tyska och italienska.

Och visst, energieffektivitet i all ära, men vissa industriprocesser kräver faktiskt massiva mängder el. Som massatillverkning, stål- och aluminiumproduktion. Och glastillverkning. Sådana där industrier som Sverige en gång hade massvis av, men som flyttat tillverkningen till fjärran delar av världen där arbetskraften är billig och priset på energi  lågt (och ofta kommer från smutsiga koleldade kraftverk).

I Sverige, med våra världsunika förutsättningar för att generera stora mängder vattenkraftsel nästan gratis, har vi istället skänkt bort våra naturtillgångar till en handfull utländska privatägda energibolag – och dessutom lagt på lager på lager av skatter och miljöavgifter, som inte haft någon annan bevisad effekt än att göra det olönsamt att driva industrier, och att minska konsumenternas köpkraft.

I en artikel i dagens SvD redovisas statistik som vittnar om att avfolkningen av den svenska landsbygden går snabbare än nånsin. 93 procent av de nya jobb som skapats på senare år återfinns i storstadsområdena – hur många av dessa som återfinns i den ofta lågbetalda och otrygga serviceyrken framgår inte. Inom industrin jobbar nu bara c:a 13 procent av arbetskraften, från över 30 procent för bara något tiotal år sedan.

Lite ironiskt i sammanhanget är att det går det bättre än nånsin för gruvnäringen i norr. Vi har nämligen blivit en av Kinas många råvarukolonier och skeppar vår malm halvvägs över jordklotet istället för att förädla råvaran på hemmaplan, och därmed säkerställa svenska arbetstillfällen. Vi kan givetvis inte konkurrera med kinesiska slavlöner, men de höga svenska energikostnaderna är en pålaga som vi åstadkommit helt på egen hand.

Därför är det knappast någon tröst att alla EU:s industrier blir lika olönsamma – konkurrenterna finns nämligen inte i Europa, utan i Kina, Indien och Brasilien. Ledare i dessa länder betraktar förmodligen med allt större förvåning hur våra styrande verkar ha enats i en ekonomisk självmordspakt som i rekordfart slår sönder Europas välstånd och driver upp arbetslösheten till historiskt höga tal.

Borde inte den naturliga analysen av detta kollektiva vansinne istället vara att dra sig ur denna förödande kommandoekonomi som kallas EU, så snabbt vi nånsin kan? För framtiden och jobben?

Tyvärr verkar i den svenska politikens toppskikt inse hur illa det faktiskt ligger till, oavsett partikulör.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Den verkliga skandalen i Vattenfall

Nuon-affären har blåst över, och den grävande journalistiken riktar återigen sitt strålkastarljus mot korvgrillning hos Annie Lööf och hästkött i färdigmaten.

Lite synd är det att inte åtminstone ett par av det 60-talet reportrar som direktrapporterade om den korvgrillande Fredrik Reinfeldt hade tid att ta sig från redaktionerna i Stockholm City ut till Frescati, där Kungliga vetenskapsakademins energiutskott idag presenterar rapporten Sveriges elpriser – analys av den nordiska elmarknaden (PDF). En rapport som svart på vitt sätter fingret på vad som gått snett de senaste 20 åren i den svenska energipolitiken, med skenande energipriser, ett fåtal stora bolag – flera av dem utländska – med monopol på produktion och distribution och en  gigantisk förmögenhetsöverföring från svenska hushåll till internationella aktieägare i bolag som E.on, Fortum och Vattenfall. Vid sidan av de höga elpriserna under senare år, som skapats på konstlad väg med miljöskatter, elcertifikat och moms ovanpå skatten har de tre energijättarna dessutom kunnat tillgodoräkna sig runt 109 miljarder kr i så kallade utsläppsrätter, pengar som hårt prövade svenska hushåll tvingats betala rakt ner i energidirektörernas fickor. Av dessa miljarder har en avsevärd del tillfallit Vattenfall, som äger stora delar av den stora vattenkraftsproduktionen.

Så frågan är – vilken är den stora skandalen här? Att Vattenfall med EU:s och den svenska statens goda minne tillåtits råna svenska folket på hundratals miljarder – eller att de gjort en kortsiktigt dålig affär i holländska Nuon? (En affär som dessutom kan visa sig mycket lönsam inom ett par år, när EU-ländernas energiomställning havererar och reglerkraft i form av kol och gas kommer att krävas i massor.)

elpriser_1970

1970 var det ingen som behövde känna ångest när elräkningen damp ner. Och industrin hade tillgång till ren och nästan gratis energi.

KVA analyserar i sin undersökning de politiska beslut som lett fram till de idag skyhöga elpriserna, vilka i sin tur lett till att stora delar av den tunga industrin i Sverige lagts ner med stigande arbetslöshet som följd. Energiutskottet vill nu att regeringen tillsätter en kommission ”med uppgift att studera prisfrågan och dess konsekvenser utgående från de beslut som fattas både i Sverige och inom EU”.

Detta budskap lär dock inte nå fram till det högst normalbegåvade sällskapet som grillar korv i Småland.

Istället tillåts Energimyndighetens nya generaldirektör, Erik Brandsma – tillsatt av Anna-Karin Hatt för sin erfarenhet av ”hållbarhetsarbete” – agera helt på egen hand och själv sätta igång en utredning för att ta reda på hur Sverige ska kunna lägga ner kärnkraften och helt förlita sig till förnybar energi – dvs vindkraft (som just nu levererar c:a en halv procent av Sveriges energibehov). I denna vision ingår att bygga ut de svenska elnäten till kontinenten, så att svensk vattenkraft ska kunna användas i stor skala för reglering av den tyska vindkraften. Den utbyggnaden kommer att gå loss på nära 100 miljarder, enligt KVA, och gissa vem som ska betala. Inte är det Vattenfall, E.on eller Fortum – notan hamnar högst sannolikt hos samma konsumenter som får betala utsläppsrätterna.

Energimyndighetens Erik Brandsma ser dock fram med entusiasm inför denna framtid, och menar att Sverige kan fungera som ett grönt batteri i EU:s energiomställning:

”Vi måste lära oss att vara trygga i ett större system, och öppna våra gränser när det gäller distribution av el. På kort sikt kan det kanske vara svårt och jobbigt men i ett lite längre perspektiv är vi alla vinnare på en gemensam energipolitik inom EU.”

Som sagt, för ett politiskt parti som saknar frågor att engagera väljarna med, är det närmast öppet mål. Fast från Maramö och alliansen kan vi dessvärre bara vänta oss ännu fler floskler, i stil med vad Lööf och hennes föregångare presterat i generationer.

Sisten ut släcker ljuset – om det finns el alltså.

Andra bloggar om , , , ,

Verkligheten bakom MP:s bisarra miljöranking

Den senaste veckan har miljövänstern, med MP i spetsen, satsat hårt på att skylla det oundvikliga misslyckandet vid klimatmötet i Doha på den svenska regeringens bristande ambitioner. Timmar av sändningstid har vikts för att MP ska få chans att kritisera miljöminister Lena Ek för att Sverige inte lovar att skänka bort ytterligare 7-8 miljarder till varierande FN-organ för ett antal ännu ospecificerade ”klimatåtgärder”.

Men det verkliga bottennappet, väl i nivå med Sverigedemokraternas famösa felräkning på 40.000 miljarder, kom i måndags, när Miljöpartiet på fullt allvar hävdade att Sveriges klimatarbete nu till och med är sämre än Kinas. Som ”källa” angavs organisationen Germanwatch, som en snabb granskning visar sig vara ytterligare en av alla dessa skattediande miljölobbyister vars ”undersökningar” till mycket liten del faktiskt bygger på fakta.

Bilden nedan visar det verkliga förhållandet. Kina har på senare år ökat sina koldioxidutsläpp dramatiskt, och bara under 2011 ökade utsläppen med 10 procent. Landet har kört ifrån USA och EU/Australien och står nu ensamt för 27 procent av de totala så kallade antropogena (mänskliga) utsläppen. Kina har också konsekvent, vid varje klimatmöte, sagt blankt nej till att skriva under globala avtal om utsläppsminskningar. Något man kommit undan med i 20 års tid eftersom det räknats som ett ”utvecklingsland”.

Sverige, med sina två tusendelar av de globala utsläppen, kan man i praktiken bortse från, oavsett hur övertygad man är om den annalkande klimatkatastrofen.

Och inte heller vid detta års klimatmöte kommer Kina att binda sig vid några utsläppsminskningar – tvärtom tänker landet fortsätta att smälla upp ett halvdussin nya kolkraftverk i veckan. Kinas industriproduktion ökar nämligen stadigt år för år, till viss del som en följd av att tillverkningsindustrier i väst flyttar sin produktion till landet.

Kyotoavtalet, som nu endast EU, Norge och Australien med 15 procent av de totala utsläppen håller fast vid, har härvid fungerat som ett kraftfullt incitament för en snabb avindustrialisering av Europa. Systemet med utsläppsrätter har inneburit massiva kostnadsökningar för de företag som valt att ha kvar sin tillverkning inom EU. Däremot har det i många fall varit en lysande affär att lägga ner fabriker i väst, sälja de överblivna utsläppsrätterna för ett antal miljarder och sedan starta en ny fabrik i Kina eller Indien, där miljöskyddet är obefintligt, elen och arbetskraften billig. Vi flyttar alltså våra utsläpp till andra sidan Jorden, och passar dessutom på att öka dem,  eftersom industrier i Kina körs nästan uteslutande på kolkraft. På kinesisk energi behöver företagen varken betala koldoxidskatt eller handla utsläppsrätter. (Vilket de däremot måste om de driver företag i Sverige, som förses med co2-fri energi från vatten- och kärnkraft.)

Målet med Kyotoavtalet var att få ner utsläppen med 20 procent räknat från 1990 års nivåer. Istället har CO2-utsläppen ökat med nära 60 procent, i skrivande stund med en ökningstakt av 1000 ton i sekunden. (Som en historisk ironi är USA ett av de få länder som faktiskt minskat sina utsläpp med 20 procent, trots att landet alltså aldrig skrivit under Kyoto.)

Allt armviftande och alla larmrapporter inför klimatmötet i Doha, går i praktiken ut på att få länderna att skriva på en fortsättning på det totalt misslyckade Kyotoavtalet. Ordinationen är mer av samma – trots att medicinen som skrivits ut de senaste 15 åren inte bara visat sig totalt verkningslös utan förvärrat tillståndet.

Men i miljöpartiets bisarra värld är det alltså Sverige, med 0,02 procent av de globala CO2-utsläppen, som är det stora hotet mot ett nytt klimatavtal. För det handlar ju trots allt om att ”visa vilja” och ”gå före”.

Landets redaktioner borde skämmas som låter extremistiska enfrågepartier komma undan med sådana dumheter, oavsett om det gäller SD eller MP.

Problemet är bara att de flesta journalister är miljöpartister.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Totalhaveri i tankesmedjan

Ett fenomen i dagens tyckonomi är den ständigt växande skara människor som arbetar för så kallade tankesmedjor. Det frammanar bilden av stora tänkare, som med jämna mellanrum nedkommer med kloka ord till den obegåvade allmänheten. I praktiken är det förstås samma gamla vanliga lobbyister som döljer sig i smedjorna. Lobbyister vars uppgift är att tjäna pengar åt sina kunder (inte sällan bidrags- och skattediande företag och organisationer).

Just en sådan ”tankesmedja” är Fores, och idag är dess tankesmeder oroliga för att EU förlorar miljardbelopp på recessionen. Det handlar om den europeiska utsläppshandeln, som håller på att haverera på grund av alltför låg efterfrågan på utsläppsrätter. Marknaden skapades i en tid då konjunkturen pekade uppåt och industrierna ökade sin produktion – och därmed utsläppen. Sedan ett par år pekar samma kurvor rakt ner i källaren, massarbetslösheten breder ut sig och den europeiska industrin är i sin djupaste kris sedan Andra världskriget. Många tillverkningsindustrier har flyttat till Kina eller Indien, eftersom de där slipper EU:s hårda och dyra miljölagar. I Europa lämnas hela generationer utanför arbetsmarknaden i takt med att industrierna flyr.

Så klart att det då blir massor med utsläppsrätter över: det finns alldeles för få kvar som släpper ut. Ur miljöskäl låter kanske detta positivt – även Sverige minskade sina CO2-utsläpp förra året – men för EU:s planekonomer är det närmast en katastrof. Raset för utsläppshandeln hotar hela systemet, och de hundratals miljarder i intäkter som EU planerat få in på utsläppsbörsen riskerar att utebli.

Därför finns det nu förslag att gå in och justera prissättningen på utsläppsbörsen, genom att undandra en del av de befintliga utsläppsrätterna från försäljning. I praktiken en toppstyrd manipulation av en påstått fri marknad. (Men vem förvånas egentligen när EU är inblandat?)

Det finns förstås vettiga röster i hela denna soppa – som de moderater som protesterar mot EU-topparnas fifflande, och därmed målas ut som ett hot mot miljön av ”tankesmederna”. För man ska givetvis vara medveten att den ökade kostnaden som skulle bli resultatet av en marknadsmanipulation som den ”tankesmederna” på Fores propagerar för slår direkt mot svenska tillverkningsföretag, även kallad ”elintensiv industri”. Sådana som redan idag går knackigt och varslar folk i tusental.

Vi kan ta det igen: Den europeiska utsläppshandeln har kostat skattebetalarna mer än 2.0000 miljarder sedan starten 2005, mer än Eurokrisen. Systemet har inte inneburit några utsläppsminskningar över huvud taget – tvärtom har det ökat föroreningarna eftersom systemet framgångsrikt gynnat stora företag att lägga ner tillverkning i Europa och flytta fabrikerna till Kina, där energin till största del framställs i orenade kolkraftverk. De överblivna utsläppsrätterna från den nedlagda fabriken har de ju kunnat sälja med fet vinst. Och det är detta som EU och ”tankesmederna” vill göra ännu lönsammare.

Att kontrollera kartan mot verkligheten, är dock alltför komplicerat för floskelmaskinerna i Fores. Själv tror jag de skulle må bra av att jobba en vecka i en riktig smedja. Eller varför inte en gruva? En riktigt djup en.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Våra elskatter göder världens värsta miljöbovar

I en sällsynt klarsynt New York Times-artikel i somras, granskades en av de bisarra följderna av FN:s system för handel med utsläppsrätter, som är en av hörnstenarna i det så kallade Kyotoprotokollet från 1997. Endast ett fåtal länder deltar i detta system, kallat Clean Development Mechanism (CDM), som går ut på att stora tillverkningsföretag och energibolag tvingas köpa utsläppsrätter baserat på hur mycket koldioxid de släpper ut. En slags miljöpolitiska avlatsbrev, alltså. EU är förstås med på ett hörn genom det som kallas EU ETS (Emissions Trading System), och i Sverige är statliga Energimyndigheten ansvarig för tilldelning och avräkning av utsläppsrätter.

Framför allt energisektorn är den verkliga kassakon när det gäller utsläppshandeln. All energikonsumtion beläggs nämligen med kostnaden för utsläppsrätter, vilket innebär att svenska energibolag lägger på denna kostnad på våra elräkningar. Enligt beräkningar av Villaägarnas riksförbund betalade hårt prövade svenska elkonsumenter under perioden 2005-2010 109 miljarder bara för dessa utsläppsrätter. Av dessa blev 94 miljarder till ren vinst för energibolagen – för eftersom den svenska elproduktionen är nästan 100 procent koldioxidfri behöver elmaffian (dvs Eon, Fortum och Vattenfall) inte själva köpa utsläppsrätter. Gapskratt ända till de tyska och finska bankerna med andra ord.

Men för oss som tvingas betala 2.500-3.500 vardera om året för dessa avlatsbrev – vad händer med miljarderna? Tanken är ju trots allt att de ska leda till ny teknik i smutsiga kolkraftverk och energieffektivisering i industrin, så att utsläppen minskar på sikt.

Tyvärr inte. Faktum är, som New York Times avslöjar, att en stor del av pengarna från utsläppshandeln istället går som bidrag direkt till 19 av de absolut största miljöbovarna i världen. Det handlar om 19 industrier, framför allt i Kina och Indien, som tillverkar köldmediet HCFC-22, en slags ”superväxthusgas” vars effekt på klimatet är mångdubbelt högre än koldioxid.

HCFC-22 används som köldmedium i kylskåp och luftkonditioneringsanläggningar (som numera finns i nära nog samtliga bilar nyare än 15 år). Vid tillverkningsprocessen uppstår en skadlig restprodukt, HFC-23, som absolut inte får komma ut i atmosfären. Och eftersom FN inkluderade destruktionsprocessen av denna gas i systemet för utsläppshandel, innebär det att fabrikerna som tillverkar HCFC-22 tilldelas utsläppsrätter för omhändertagandet av restprodukten. Utsläppsrätter som sedan kunnat säljas på marknaden och inbringat stora vinster för industrierna. Uppskattningsvis har bolagen tjänat upp till fem miljarder på sina utsläppsrätter sedan 2005.

Detta har fått till effekt att dessa 19 fabriker producerar så mycket de någonsin kan – ju mer avfall, desto mer tjänar de ju på sina utsläppsrätter. Det har i sin tur inneburit en gigantisk överproduktion av HCFC-22, med tillhörande prisfall på produkten (som nu är så billig att det inte finns något som helst incitament att utveckla miljövänligare alternativ). Men det spelar ingen roll, bolagen tjänar mångdubbelt mer på den frikostiga tilldelningen av utsläppsrätter – inte på produktionen.

Missbruket har varit känt under lång tid, redan för fem år sedan skrev New Scientist om hur tanken med systemet förfelades. Men när FN och EU nu hotar med att dra in stödet till miljöbovarna, svarar de med hotelser. Om miljarderna slutar rulla, släpper de helt enkelt ut sina lager av HFC-23 – rakt ut i atmosfären.

Alltså ett slags gisslandrama, med miljön som insats. Och där vi alla betalar lösensumman via våra elräkningar.

Vad det här visar är återigen att kommandoekonomi och handel med luft nog aldrig varit någon bra idé. Och FN fortsätter att bevisa sin totala inkompetens oavsett på vilket område organisationen agerar.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

En dansk skalle

EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard.

Just nu har vi det tveksamma nöjet att ha Danmark som ordförandeland i EU, och tyvärr har landet – anfört av sin ”klimatkommissionär” Connie Hedegaard – profilerat sitt halvår i rampljuset på övertyga medlemsländerna om att begå ekonomisk harakiri. Hedegaard, som uppenbarligen drivs av en slags politisk dödslängtan, har redan lyckats få Polen att hata EU i allmänhet och Danmark i synnerhet, genom att kräva att landet ska stänga ungefär 99 procent av sin energiproduktion – som är kolkraftsbaserad – för att istället bygga vindkraftverk och satsa på solenergi. (Ehh, det var visst Centerns Lena Ek…)

Dessutom är Hedegaard i full färd med att sparka igång ett globalt handelskrig, genom att få EU att ensidigt införa systemet med utsläppsrätter på flygtrafiken. Kina, Indien, Ryssland, Kanada, Brasilien, USA – ja alltså samtliga stora utsläppsländer – vägrar att betala, och hotar nu med handelskrig om Hedegaard inte drar tillbaka förslaget. Vllket Hedegaard stoiskt vägrar att göra. Kina har gått ett steg längre, och annullerat en order på nya Airbus-plan uppgående till 100 miljarder kr. Fast antagligen är väl detta ett litet pris att betala, med tanke på alla nya gröna jobb som kommer att skapas som resultat av de nya pålagorna. (Det där sista var ironi, om det inte framgick.)

Nu lanseras då Danmarks nästa krav – att unionens länder ska tvingas att minska energianvändningen med 1,5 procent årligen. Och för en gångs skull reagerar en centerpartist, Anna-Karin Hatt, faktiskt vettigt när hon sågar förslaget. VIlket hon förstås får kritik för av den ständigt gnällige Svente Axelsson på Naturskyddsföreningen (som av någon underlig anledning alltid får agera remissinstans i frågor han inte har en susning om) och Miljöpartiets Lise Nordin, som också i vanlig ordning saknar koll på det mesta som händer utanför surdegskvarteren på Södermalm.

Axelsson och Nordin upprepar de gamla vanliga galenskaperna om att Sveriges energianvändning ligger mycket högre än övriga EU – alltså måste vi kunna klara oss på  mindre. Visst, har man ett jobb med 50.000-100.000 i månadslön och alla omkostnader betalda, är det förstås svårt att inse att det faktiskt finns en värld utanför Stockholms innerstad. En verklighet där traditionella industrinäringar som skogen och stålet monteras ner, eftersom de intellektuella dvärgar som dessväre hamnat i maktposition bara ser dem som energislukande utsläppskällor.

Att Sverige har en högre energianvändning per capita än till exempel Danmark är kanske inte så underligt när man tar i beaktande att vi har – eller i alla fall haft – en stor andel elintensiv energi som stålverk och pappersmassafabriker. Sådant som överhuvud taget inte existerar i Danmark, vars mest elintensiva industri sannolikt är Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn.

Dessutom borde både Nordin och Axelsson ta en titt på en Europakarta, och då särskilt notera hur Sverige ligger till geoografiskt i jämförelse med övriga EU. Stora delar av landet ligger där det är kallt som f-n stora delar av året – medeltemperaturen i Sundsvall är -6,5 grader i januari-februari, medan Köpenhamn har nollgradigt.

Självklart går det åt mer energi i ett land som ligger vid Polcirkeln med en stor andel tung industri än en liten handelsnation i södra delen av Nordsjön. Att en rikdagsledamot och ordföranden för Naturskyddsföreningen inte verkar ha förmågan att förstå detta. är djupt oroande.

Men värst av allt är att Danmark framhålls som ett föredöme i miljöpolitiken. Visst, landet har storsatsat på vindkraft, men den energi som produceras med dessa är en droppe i Nordsjön jämfört med vad som genereras av Danmarks fossila kraftverk. På alltid lika kunniga bloggen Andas Lugnt läser vi att Danmarks vindkraftverk täcker ungefär tre procent av landets energibehov. Resten kommer från olje-, gas- och kolkraftverk – hela 48 procent av Danmarks el genereras i koleldade anläggningar. Räknat per capita har Danmark fyrdubbelt högre koldioxidutdläpp än Sverige.

Detta land ser alltså Nordin och Axelsson som föredöme. Och detta land vill uppfostra oss i hur vi ska bli ”miljövänligare”?

Det finns ett klart och tydligt samband mellan konkurrenskraftiga energipriser och ett  framgångsrikt näringsliv. Många tunga industrier har redan lagts ner sedan höga elpriser gjort det olönsamt att driva produktion i Sverige. Exemplen är många – Utansjö bruk, Norrsundets massafabrik, Wifstavarv… Och efter den av Danmark mer eller mindre påtvingade indelningen i nya elprisområden, brottas företag som Kemira i Helsingborg med lönsamheten efter att elen plötsligt blivit tio miljoner dyrare.

Tillverkningen flyttats istället till länder i Asien, som oftast saknar miljölagstifning över huvud taget, och där elen produceras med smutsig brunkol istället för miljövänlig vattenkraft som Sverige har gott om.

Allt detta vet förstås politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. För att få fler människor i jobb, framför allt ungdomar, krävs det inte bara sänkt restaurangmoms utan att företag kan växa och nyanställa. Och där är energipriserna om inte den enda, så en av de viktigaste faktorerna.

Vi kan bara hoppas att S och M gör allvar med att sätta sig i överläggningar om den långsiktiga energipolitiken, som hållits gisslan av gröna ytterlighetspartier i nästan 40 år. Särskilt viktigt är det att hålla miljöpolitiska dogmatiker som MP och C så långt utanför förhandlingsrummen som möjligt. Lås in er, svälj nyckeln, och framför allt – lyssna aldrig någonsin på människor som Svante Axelsson och Lise Nordin.

För Sveriges och jobbens skull. Snälla?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Kyotoavtalet har kostat oss 2.000 miljarder – räcker inte det?

Trots att Kanada sedan länge annonserat att landet kommer att lämna det så kallade Kyotoavtalet, fylls medierna idag av fördömanden och indignation över detta oförsvarliga  svek mot klimatet . De som skriker högst vet givetvis mycket väl att Kyotoavtalet, som slöts 1997, från början till slut varit ett misslyckande av astronomiska proportioner. Istället för att leda till 20-procentiga minskningar i utsläpp av växthusgaser har de globala emissionerna istället ökat med nära 50 procent jämfört med 1990. Och detta trots att framför allt EU slösat bort enorma summor bland annat på det verkningslösa systemet med utsläppsrätter, som hittills kostat unionens skattebetalare runt 2.000 miljarder – utan att ha någon som helst mätbar effekt på utsläppen. Det konstaterar den schweiziska banken UBS i en kritisk rapport som släpptes i november men av någon anledning tegs ihjäl av europeiska medier (men publicerades i australisk press). Ur rapporten:

In a damning report to clients, UBS Investment Research said that had the €210bn the European ETS had cost consumers been used in a targeted approach to replace the EU’s dirtiest power plants, emissions could have been reduced by 43 per cent “instead of almost zero impact on the back of emissions trading”.

Describing the EU’s ETS as having “limited benefits and embarrassing consequences”, the report said there was fading political support for the scheme, the price was too low to have any significant environmental impact and it had provided windfall profits to market participants, paid for by electricity customers.

Alltså – hade samma summa satsats på att bygga om EU:s smutsigaste kolkraftverk, hade utsläppen varit halverade idag. Alternativt hade 2.000 miljarder räckt till att rädda de krisande Euroländerna dubbelt upp.

Men egentligen är det värre än så. Utöver biljonrullningen med våra pengar på meningslösa så kallade klimatåtgärder, har Kyotoavtalet gjort det lönsamt att flytta tillverkningsindustri från Europa – med höga miljökrav – till Indien och Kina där miljölagstiftning är ett närmast okänt begrepp. Under Kyotoavtalet har Europa, med mindre än 15 procent av de globala utsläppen, aktivt drivit iväg industriarbetstillfällen från unionen, samtidigt som energi- och transportkostnaderna för medborgarna chockhöjts. Vi har alla blivit fattigare, allt för en meningslös symbolhandling: att om bara vi visar vägen med sänkta utsläpp, kommer resten av världen att följa efter.

Som syns av diagrammet ovan – hämtat från tyska Der Spiegel – är det en oerhört naiv förhoppning, som bara Greenpeaceaktivister fortfarande kan tro på  (och centerpartistiska miljöministrar förstås.) Både USA och Europa – och särskilt Tyskland – har sänkt sina utsläpp sedan 1990. Notera särskilt att USA har lyckats bättre än Europa, trots att landet står utanför Kyotoavtalet. Men vad hjälper det, när Kina ökat sina utsläpp med mer än 200 procent under samma period och Indien fördubblat sina?

Med tanke på resultatet är det fullt förståeligt att Kanada hoppar av Kyoto. Men här i Sverige befinner vi oss fortfarande i fablernas värld och applåderar Sveriges och EU:s beslut att ensidigt förlänga pinan ytterligare ett par år. Vi måstebli ännu lite fattigare för att visa handlingskraft.

Någon påverkan på vädret nu eller om 100 år har det dock inte. Sedan kan Lena Ek jubla hur mycket hon vill.

Intressant?

DN 1, 2, SvD, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fotnot: Även om Kyotoavtalet hade följts till punkt och pricka, av samtliga världens länder, hur mycket hade det påverkat klimatet? Det finns beräkningar på detta, gjorda av klimatforskaren Tom Wigley 1998: 0,05 grader C minskad medeltemperatur till 2050.

Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?

Det finns generösa EU-bidrag att få för att låta bil att producera energi. Ägarna till Teeside Powerstation, International Power, kan räkna hem en miljard på att stänga kraftverket.

Vid sidan av EU:s jordbrukspolitik, som tar större delen av Europagemenskapens budget i anspråk (i syfte att undvika att franska och belgiska bönder ockuperar motorvägarna till Paris och Bryssel) finns det en relativt nypåkommet byråkratiskt monster som är på god väg att kosta oss ännu ett par tusen miljarder utan att vi heller får något för pengarna. Förutom ytterligare byråkrati vill säga.

Jag talar om ETS (Emissions Trading Scheme), den europeiska handeln med utsläppsrätter. Alltså den mekanism som ska få Europas tunga industrier, kraftproducenter och inom kort även flygtrafiken att minska unionens CO2-utsläpp med  40 procent. Hittills har det gått som med de flesta EU-projekt – inte så lysande.

För att få de riktigt stora utsläppsbovarna med på tåget inför starten av ETS 2005, gav EU  bort generöst med utsläppsrätter – särskilt till energibolag och tunga tillverkningsindustrier. Tanken var att företagen skulle kunna sälja de överblivna utsläppsrätterna med god förtjänst på den europeiska ”utsläppsbörsen” i takt med att investeringar gjordes i ny energibesparande teknik eller grön energiproduktion.

Men handel med luft har sina sidor. Eftersom koldioxid inte är en vara som kan ursprungskontrolleras, har fiffel med utsläppsrätter blivit en ny favorit hos den organiserade brottsligheten. Bluffandet med utsläppsrätter har hittills kostat Europeiska skattebetalare 10-tals miljarder, och efter en stor stöld tidigare tidigare i år stängdes utsläppsbörsen helt för handel.

Men det är inte bara maffian som insett hur lukrativt det kan vara att sälja luft. I Storbritannien har energibolaget International Power nyligen dragit ner produktionen vid Teesside Power Station från 1875 MWh till ynka 45 MWh, vilket är detsamma som att lägga i princip hela anläggningen i malpåse. 100 anställda får sparken, bortfallet i effekt kompenseras genom import av fransk kärnkraftsel – men International Power kan ändå casha in en miljard genom att sälja de utsläppsrätter som företaget tilldelats (och som fortsätter att trilla in fram till 2012).

Liknande upplägg har gjorts av fler brittiska energibolag.

Ändå är detta relativt blygsamma summor om man jämför med vad indiska industrikoncernen Tata Steel drog hem genom att stänga brittiska stålverket Corus Redcar 2009 – för att sedan bygga upp samma produktionskapacitet i Indien.

Richard North på EU Referendum har räknat på vad denna manöver kostade skattebetalarna. Samtidigt som 5.000 arbetare fick sparken, kunde Tata dra hem runt 7,5 miljarder i försäljning av utsläppsrätter från stålverket. Dessutom kan företaget tillgodoräkna sig ytterligare pengar från Kyotoavtalets CDM-system (Clean Development Mechanism) genom att det nya stålverket ersätter en äldre indisk anläggning med högre utsläpp.

I slutändan innebär det ingen minskning av utsläppen över jhuvud taget – de kommer att vara ungefär på samma nivå som det nedlagda brittiska stålverket. Men tack vare handeln med utsläppsrätter är det alltså helt i sin ordning att flytta dem till en annan del av världen, och tjäna mångmiljardbelopp på affären.

Samtidigt som EU alltså finansierar denna miljardrullning, kostar nedläggningen den sargade brittiska ekonomin upp emot 5 miljarder årligen. Till detta kommer kostnaden för arbetslöshet och uteblivna skatteintäkter.

Man kan förstås skratta gott åt lättlurade brittiska byråkrater, som blundar för denna gigantiska förmögenhetsöverföring från hårt prövade energikonsumenter till internationella storbolag. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser att vi även svenska elkonsumenter betalar tusentals kronor varje år för utsläppsrätter, trots att nästan all vår energi produceras helt utan utsläpp i vatten- och kärnkraftverk.

Men det värsta av allt är att hela denna miljardrulling sker helt i onödan. Under den tid som ETS (European Emissions Trading System) varit igång, har de europeiska utsläppen inte minskat utan tvärtom ökat. Under 2010 steg Unionens samlade utsläpp med 3,5 procent – och då räknas ändå inte vår ”export” av smutsig produktion till Sydostasien och Kina in.

Jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det finns egentligen ingen som helst anledning att hålla på på med knarkhandel, traficking, bankrån eller spritsmuggling. Dessa verksamheter inbringar ändå bara småslantar jämfört med vad lite fiffel på den europeiska utsläppsbörsen kan inbringa.

Dessutom är blåsningen nästan helt riskfri eftersom utsläppshandeln är sanktionerad av våra egna politiker. I kampen för klimatet är som bekant inga kostnader för höga.

Detta är något att fundera på så här 25 år efter Tjernobylkatastrofen och en dryg månad efter Fukushima. För oavsett vilken typ av energiproduktion vi väljer att satsa på framöver, kommer vi att alla att bli fattigare som ett resultat av EU:s luftaffärer. Nya såväl som gamla.

Intressant?

Energidebatt i pressen: SvD, Aftonbladet, DN

 

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: