Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: val 2010

Mona Sahlin var Socialdemokraternas sista chans

Satt och lyssnade på Mona Sahlins lysande avskedstal i Riksdagen igår, och inser plötsligt att hon förmodligen är den mest begåvade partiledare Socialdemokraterna haft i modern tid. Och att partiet nu förmodligen är bortom all räddning.

Sahlin var briljant i sin tuffa analys av vad som gått fel – inte minst tvångsäktenskapet med Lars Ohly som tvingades på henne av vänsterfalangen i S – och att det enda som kan föra partiet tillbaka till makten är att återvända till den socialdemokratiska politikens mittfåra. Att fungera som ett appendix till Vänsterpartiet som tror att alla problem löses med 100 procent skatt och bidrag till alla, skrämmer bort bort väljarna.

Sahlin gjorde helt rätt analys när hon inledde samarbetet med Milöpartiet, och stängde ute kommunisten Lars Ohly. Men tyvärr var hon inte stark nog att stå emot tokvänstern inom det egna partiet, som under förnedrande former tvingade henne att ta med Ohly i den rödgröna alliansen. Det här är något som naturligtvis Sahlin själv är ansvarig för – hon skulle hotat med att avgå redan då, istället för att sitta kvar och tvingas försvara Lars Ohlys idiotier, som att kräva att alla USA:s militärbaser skulle läggas ner.

Partiet kastade Mona Sahlin under bussen, men som den lojala socialdemokrat hon var, plåstrade hon om sig hjälpligt, bet ihop och fortsatte kampen. Hon visste förstås då att Ohly var djupt avskydd av socialdemokraternas kärnväljare – ändå teg hon och höll god min.

När det gick åt skogen i valet, precis som väntat, skyllde samma tokvänster på att det var Sahlins fel att de förlorat. Veronica Palm, en av de mest högljudda Ohly-kramarna i partiet, hävdar på fullt allvar att partiet måste driva ännu hårdare vänsterpolitik för att komma igen 2014. Vanligt folk som lyckats spara en slant till barnen, så att de slipper bo hemma till 40-årsåldern, är kapitalister som ska sättas åt. Skatter ska höjas, förmögenhetsskatt ska återinföras på allt ”passivt kapital” – vilket är det som vi gnetat ihop under 15 års tid för att kanske kunna betala handpenning på en etta åt dottern när hon blir vuxen.

Men Socialdemokraternas eftervalsanalys visar verkligheten: den arbetande delen av befolkningen röstade på Allianspartierna, medan förtidspensionärer och sjukskrivna lade sina röster på S. Ändå förespråkar vänsterfalangen i partiet, att det är just mer politik som riktar in sig på de 10 procenten som inte jobbar, som kan få socialdemokraterna att vinna val igen.

Frågan är dock om det över huvud taget finns någon väg tillbaka till makten för Socialdemokraterna. I en skarpsynt ledare i Aftonbladet jämför Karin Pettersson socialdemokraterna med de japanska soldater som gömde sig i djunglerna på en ö fram till 1970-talet, utan att veta att Andra världskriget tagit slut.

Det är precis detta problemet som socialdemokraterna har idag; fienden är borta och kriget är för länge sedan över. De förtryckta massorna som slavade på bruken för hundra år sedan, är idag välbetalda bilbyggare, framgångsrika hantverkare och tjänstemän i karriären. Byggjobbarna vinner på moderaternas politik, och röstar i allt mindre utsträckning på ett parti som vill höja deras skatter och förbjuda den skola som barnen går i.

Men på Sveavägen sitter partistrategerna inlåsta med sina kartor från svunna tider.

Efter årets katastrofval, finns det dock mycket begränsade möjligheter att vinna tillbaka de traditionella väljarana – alltså folk som jobbar. Moderaterna har gjort ett lysande jobb med att triangulera in sig i positionen som det nya arbetarpartiet, och det skulle inte funka för S att kopiera M-politiken (även om det var Socialdemokraternas från början). Miljöfrågan har både centern och miljöpartiet kapat åt sig. Skolan har Folkpartiet lagt beslag på.

För Socialdemokraterna och vänstern finns nu bara de överblivna smulorna kvar – de arbetslösa, de utförsäkrade, förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Viktiga grupper att solidarisera sig med, men de vinner inga val.

Mona Sahlin var med stor sannolikhet Socialdemokraternas sista chans att komma till makten – och en av de bästa partiledare partiet kunde ha haft, om de bara litat på hennes omdöme. Istället kastade de henne under bussen, inte bara en utan flera gånger.

Nu får de ta konsekvenserna. Idioter.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen 1, 2, 3, DN 1, 2, SvD 1, 2

Fler bloggare om , , ,

Att kasta Maud framför bussen

Det är dagen efter ett i flera avseenden historiskt val. Fredrik Reinfeldt är nu historisk – han har tagit Moderaterna till nivåer som partiet aldrig varit i närheten av förut. Ändå anser sig statsministern tvingad att försöka locka över Miljöpartiet och Maria Wetterstrand för att desarmera den hypotetiska vågmästarroll som Jimmie Åkesson fått.

Till skillnad från flertalet andra, som applåderar denna utveckling, tycker jag det visar på ett episkt feltänk hos Reinfeldt, och jag är relativt säker på att alliansvännerna sitter och gnisslar tänder av ilska efter hans sololirande igår kväll. Här är varför:

  • Det är långt ifrån något nytt med minoritetsregeringar i Sverige. Fram till 1994 hade Socialdemokraterna inga problem att regera i minoritet med passivt stöd av ett annat extremt parti – VPK – som antingen röstade med S eller lade ner sina röster. Det fungerade under decennier – varför skulle det plötsligt plötsligt vara omöjligt idag?
  • Det enda sättet som en Alliansledd minoritetsregering kan falla är att hela det rödgröna blocket gör gemensam sak med Sverigedemokraterna och fäller Alliansens förslag i Riksdagen. Vill Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson verkligen riskera ett nyval, där  S och V riskerar bli ännu mindre – och SD går framåt ytterligare? För det är sannolikt vad som kommer att hända.
  • Miljöpartiet kommer aldrig att samarbeta med Alliansen utan att få tunga ministerposter – Wetterstrand vore i så fall självskriven på posten som miljöminister. Och MP skulle aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft. Så priset för att få med miljöpartiet vore att lägga förslaget till kärnkraftsutbyggnad i malpåse på obestämd tid. Var skulle det lämna Centern, som under stor vånda och flera avhopp gick med på Alliansens linje att tillåta nya kärnreaktorer? Maud Olofsson har sannolikt förlorat en stor del av partiets väljare i och med detta ”svek”, väljare som sannolikt gått till Miljöpartiet.

Tacken för denna uppoffring skulle i så fall bli att Reinfeldt kastar Maud Olofsson under bussen. Vi vet redan att Olofsson och Wetterstrand avskyr varandra, och att ha bägge i en regering skulle inte funka. Inte heller att ha två ”gröna” partier i Alliansen.

Vågar verkligen Reinfeldt slänga ut Centern? Intressanta dagar väntar.

Aftonbladet 1,2, 3, 4, 5, 6
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6
Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6
DN 1, 2, 3, 4
SvT

Fler bloggar om , , , , , ,

Intressant?

Mona Sahlins kamp för höginkomsttagarna

Till slut har alltså Mona Sahlin och hennes valstrateger nu gett upp den gamla positionen som arbetarparti. Den rollen har ju som bekant Fredrik Reinfeldt och de Nya moderaterna lagt beslag på sedan ett par år.

Att döma av de senaste utspelen försöker nu S-ledningen aktivt att locka till sig de gamla moderata väljarna, som förlorat fotfästet efter att Reinfeldt och Borg envisas med att hålla kvar vid värnskatten och annan Djursholmsfientlig politik.

Det första S-märkta högerförslaget som kom för några veckor sedan – butlers i tunnelbanan – slog inte särskilt väl ut (de flesta av väljarna uppfattade det som ett skämt). Och frågan är om rättvisekampen för den utförsäkrade överläkaren Jörg Teichert, känd från gårdagens SvT-utfrågning, kommer att fungera så mycket bättre. Jörg, som drabbats av stroke och nu bara kan jobba 75 procent, kämpar mot Försäkringskassan för rätten att få sjukersättning de resterande 25 procenten – men har alltså fått nobben, och hänvisas enligt uppgift från S(vT) istället till ett heltidsarbete på Samhall.

Jörg T har ju nu en ganska hyfsad deltidslön på c:a 60.000 kr i månaden enligt senaste taxeringen (jag reserverar mig för att det naturligtvis kan finnas fler än en Jörg Teichert i Dalarna).

Det innebär det att han förlorar 4.905 kr i månaden i sjukpenning, enligt de nya reglerna från 1998. Eftersom Jörg T, genom sin hyfsade deltidslön betalar maximal marginalskatt, innebär det att han går miste om 2.100 kr i månaden.

Självklart måste sådana orättvisor bekämpas. Frågan är bara om det finns tillräckligt  många deltidssjukskrivna höginkomsttagare för att vända valvinden för de rödgröna…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvT, SvD, SvD, DN, Expressen, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Tokmoderaten, Alliansfritt Sverige, Magnus Andersson.

Danskarna har rätt – vi har ingen valhemlighet

Val, svensk modell. 1: lämna ditt röstkort och visa legitimation. 2: välj parti så att alla ser det. 3: Ställ dig bakom skynket och klistra kuvert.

Danska regeringen, som består av de borgerliga partierna Venstre (V) och De Konservative (K), varnar för att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Anledningen är dels att Sverigedemokraterna vägrades att visa sin valfilm i TV4, dels att alla kan se vilka valsedlar man tar i röstlokalen.

När det gäller filmen så är danskarna förstås ute och cyklar – en tevekanal har en ansvarig utgivare som naturligtvis beslutar om vad han eller hon vill ska publiceras. Det handlar inte om demokrati eller ens censur – Sverigedemokraterna har ju massvis av kanaler att sprida sin film, till exempel via YouTube. Så gnället om censur och yttrandefrihet blir ju bara löjligt.

Däremot är kritiken mot hur det ser ut i vallokalerna fullt befogad – och jag begriper faktiskt inte att det kan få pågå som det gör år efter år. Partiaktivister tillåts prångla på de röstande valsedlar vid ingången till vallokalerna, och väl inne måste man ställa sig och välja ut de valsedlar man vill ha under full insyn av alla andra inne i lokalen. Sedan får man gå in bakom skärmen och lägga valsedlarna i kuvertet, men då har förstås eventuellt nyfikna redan sett vilka man plockat med sig. Så egentligen kunde man ju strunta helt i detta pseudo-hemliga steg i röstningen.

Just detta har förbryllat mig i alla de val som jag röstat i (de börjar bli rätt många nu). Varför kan man inte ställa lådorna med valsedlar bakom de där skärmarna? Handlar det om arbetsmiljön för valförättarna?

Valförättarna ja. Beroende på personliga politiska preferenser kan det gå lite hur som helst med hur de olika partiernas valsedlar presenteras. Speciellt småpartierna har det kämpigt med valförättare som glömmer bort att ställa fram, eller råkar slänga valsedlar som inte får plats.

Så visst hade det  varit intressant att få veta hur internationella valobservatörer bedömt det svenska riksdagsvalet. Men det kommer inte att ske.

Själv är jag bombsäker på att valutgången skulle bli helt annorlunda om vi hade tillåtits rösta via Internet, privat och med valhemligheten fullt bevarad.

Fler åsikter om , , ,

Intressant?

Vem är det som svarar när SCB ringer?

SCB:s beräkning av vad folk egentligen tycker.

De rödgröna leder fortfarande stort över Alliansen – med hela sex procent.  Det visar SCB:s väljarundersökning för maj. Ordningen är alltså återställd, socialdemokratiska ledarsidor jublar och SCB slår fast att deras mätning inte haft fel sedan 1973 – alltså är det kört för Reinfeldt och hans allians.

Är det verkligen så? Knappast. SCB må vara störst och äldst bland uppsjön av mätinstitut, men dess väljarbarometrar har väl inte speglat de faktiska valresultaten så där superbra – både 2002 och 2006 bommade SCB om jag minns rätt.

Som många debattörer redan uppmärksammat genomfördes 70 procent av SCB:s intervjuer  med början i april, alltså före de Rödgrönas mindre uppskattade skattehöjarbudget, före Greklands skuldkris och innan man släppte loss Lars Ohly i full frihet. Så det är knappast en ”majmätning” som SCB kallar den.

Men istället för att korka upp skumpan och fira att SCB:s undersökning visar ett helt annat resultat än nästan alla övriga mätinstitut, borde man fråga sig – varför?

Styrkan i SCB:s mätningar, som ständigt framhålls som en kvalitetsindikator, är det stora urvalet av respondenter. SCB har en panel på 9.000 slumpmässigt utvalda svenskar (varav en tredjedel byts ut vart tredje år) som blir tillfrågade om sina partisympatier i två mätningar per år, i maj och november. Detta riksomfattande slumpmässiga sannolikhetsurval av röstberättigade personer utan övre åldersgräns” som SCB beskriver det, görs via slumpvis uppringing (eller RDD, Random Digit Dialing) till fasta teleabonnemang i Sverige.

Det är här man kan börja fråga sig om det verkligen blir särskilt representativt. Dels är det hela 32 procent av de 9.000 kontaktade som inte svarat (ungefär hälften har tackat nej, lika många har inte svarat eller saknar telefon), vilket innebär att undersökningen bygger på 6.000 svenskar som har svarat i sin hemtelefon när SCB ringt. I samma undersökning för tre år sedan var bortfallet 26 procent.

Är dessa sextusen representativa för svenskarna i allmänhet? Det är möjligt, men samtidigt vet vi att antalet fasta abonnemang minskar snabbt – mellan 2005 och 2009 försvann drygt en halv miljon fasta telefoniabbonemang, enligt Post och Telestyrelsens årliga rapporter – och att det med största sannolikhet är yngre personer i stora och mellanstora städer som dumpar sina väggfasta telefoner. Och raset fortsätter, Telia Sonera rapporterar ett tapp på 8 procent för den fasta telefonin i sin senaste kvartalsredovisning. Sannolikt är det många av den tredjedel som SCB inte får tag på just dessa, som valt att säga upp sitt hemabonnemang eftersom de tycker att det räcker med en iPhone.

Det är lite som att göra en undersökning om våra Internetvanor, och endast välja ut folk som har en tidningsprenumeration. Det funkade säkert hyfsat 1996, men idag hade resultatet blivit gravt missvisande.

Men det tar inte slut där. FP-bloggaren Carl Nettelblad skriver om fler konstigheter med SCB:s metod. Frågan man ställer sig är om det över huvud taget är till någon hjälp för den allmäna opinionen att publicera undersökningar, vars resultat istället för att redovisa de faktiska sympatierna, redovisar ett sannolikt röstningsresultat baserat på beteende vid tidigare val, så kallad efter-stratifiering. (Formeln syns ovan.)

SCB:s väljarundersökning har sett likadan ut i 40 år – det kanske vore dags att gå in och upplysa vitrockarna i statistiklabbet om att kartan ritats om lite sedan 1972.

Och som sagt, jag skulle nog låta champagnen ligga kvar i kylen ett tag. Facit får vi om mindre än 100 dagar.

SCB i tidningarna: SvD 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6, DN 1 | 2 | 3, Aftonbladet 1 | 2 | 3 | 4, Expressen 1 | 2 | 3 |4 | 5

Fler röster om , , , , , ,

Intressant?

Snillen spekulerar

Miljöpartiet har nu presenterat sitt valmanifest, som inte helt förvånande går ut på att det mesta som har med energi, konsumtion och bilkörning måste stoppas – eller i alla fall göras så dyrt så att bara människor som har turen att bli försörjda av oss andra – t ex Peter Eriksson och Yvonne Ruwaida – har råd.

Men till och med mupparna har insett att det kanske inte funkar att gå till val bara på att höja skatten, så MP vill också slå ett slag för tjänstebranschen. RUT-avdraget ska avskaffas – förstås – men samtidigt vill Miljöpartiet sänka momsentjänster som klippning, renoveringar, städning och barnpassning, från 25 till 12 procent.

Så här motiverar språkröret Peter Eriksson satsningen:

– Om du klipper dig istället för att köpa prylar så drar det mindre på energi och ger mindre klimatpåverkan.

Värt att påpeka, är att denne man kan vara minister om mindre än sex månader.

Be afraid. Be very afraid…

Mer om , , , ,

Intressant?

Jyttes lilla alliansbus

De borgerliga partiernas beslut att formalisera sitt samarbete under det gemensamma namnet Alliansen, har genererat en hygglig mängd buzz. Allt från diskussionerna om logotypens grad av 70-tals-hippie-fulhet till om borgarna över huvud taget ska ha rätt att kalla sig ”allians”. Den bästa satiren alla kategorier står bloggen Mitt eget jävla Narnia med Alliansen Åberg. Det är stor humor, och träffar mitt i skrattmuskulaturen. Måste-läsning.

Ett totalfailat bus står däremot SSU-ordföranden Jytte Guteland för. Hon upptäckte nämligen att ingen hade varumärkesskyddat begreppet alliansen, och tog därför snabbt beslutet att lämna in en ansökan till PRV för att sätta käppar i hjulet för sina politiska motståndare. Hennes argument: Vi gör det här för att regeringen ställt till det så mycket i Sverige.

Djupt.

Meningen med politiska ungdomsförbund är naturligtvis att det ska vara högt i tak och att man ska kunna testa lite småkrejzy prylar emellanåt, som att slåss med dörrvakter på Crazy Horse. I intervjuer långt senare går det ju alltid att skylla på att man var ung och dum. Problemet är 1. att Guteland inte är ung längre och 2. det är politiker som SSU-ordföranden som kan sitta vid makten i Sverige om mindre bara ett halvår.

Bäva.

Mer om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: