Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: val 2014

Att odla förakt istället för att bygga förtroende

De senaste veckorna har verkligen inte varit svensk demokratis stoltaste dagar. Vi visste väl lite till mans att det skulle bli en stökig resa för Stefan Löfven – men någonstans trodde jag ändå att han skulle komma ur det här som en segrare. Trots de luddiga beskeden i valrörelsen, och trots att stora delar av den regeringspolitik vi till slut fick var långt längre åt vänster än vad majoriteten av väljarna hade förväntat sig.

Tyvärr måste jag konstatera att Löfven och socialdemokraterna inte klarade att stå emot de högljudda och gapiga populisterna i vänstern och mp. Kapitulationen har gömts undan i kommissioner och speciella utredningsmän, men inget kan egentligen längre dölja faktum: Löfven hade ingen plan för Sverige – istället dealar och wheelar han hejvilt för att navigera sig fram till en position där han kan klamra sig fast vid makten med sin regering.

Vi ska nog inte vara förvånade över det faktum att en gammal förhandlare från facket är van att ge och ta. Problemet är när kohandlandet och kompromissandet blir allt, och ersätter visioner och mål. Då blir plötsligt ett vallöfte något som inte var så viktigt när allt kom omkring – som att både Bromma och Förbifarten absolut inte skulle läggas ner respektive byggas, eller att skatten bara skulle höjas för de med inkomster över 60.000. Alla dessa vallöften var när allt kom omkring bara ”ingångsvärden” i en förhandling, för att tala med Löfvens volkabulär. Och nya finansministern Magdalena Andersson verkar tycka det är allmänt jobbigt att ha ansvar för statens finanser – därför gnäller och skyller på sina företrädare för att slippa göra sitt jobb.

Vad vi ser nu, en månad efter valet, är en regering som på många punkter förhandlat sig fram till en politik som bär mycket små likheter med vad Löfven gick till val på. Vinsterna i välfärden har måhända inte stoppats, men osäkerheten om framtiden gör att ingen längre vågar investera i vård, skola eller omsorg. En död hand har lagts över en bransch med hundratusentals anställda.

På samma sätt stryper kompromisspolitiken den svenska landsbygden, som  läggs i träda när meningslösa straffskatter på handelsgödsel – som inte gör ett dugg för miljön – riskerar driva svenska lantbrukare i konkurs. Kärnkraften ska läggas ner, genom att göra verksamheten så dyr att driva att kraftbolagen går i konkurs eller avvecklar frivillgt. Och då har vi inte ens gått in på den politiska maskirovka som S och MP:s radarpar i Stockholms stadshus ägnar sig åt – en politik som går ut på att slänga in så många skiftnycklar i stadens maskineri som möjligt för att göra den ultimata drömmen om nolltillväxt möjlig.

Besvikelsen blir inte mindre av att Stefan Löfven utsatt ministrar som aldrig nånsin borde ha kommit nära makten. Åsa Romson, miljöminister och därtill vice statsminister, har de senaste veckorna gjord sig känd för att äga en gammal dieseldriven båt som enligt rapporterna verkar kunna vara ansvarig för en avsevärd del av Östersjöns bottendöd. Hon värmer sin bostad (dvs båten) med billig brännolja i strid med skattereglerna, hon släpper ut gråvatten rakt ut i Saltsjön – och målar båten med giftig kopparfärg. Allt medan hon kräver att alla vi andra ska låta bli att använda fossila bränslen och sluta flyga från Bromma.

Så här en månad efter valet kan jag därför konstatera att jag borde använt min röst annorlunda – att lägga den på Löfven var i praktiken att rösta på Jonas Sjöstedt och Åsa Romson. Och tyvärr tror jag att många delar denna min djupa besvikelse. Regeringen Löfven var ingen samarbetsregering – det blev bara en ändlös radda med kompromisser där värderingar och visioner lättvindligt slängdes på soptippen för möjligheten att klamra sig kvar vid makten ännu en tid.

Istället för att bygga förtroende, har den nya regeringen med sina bortkompromissade ingångsvärden enbart spätt på väljarnas förakt. Jag har  varit med här på Jorden i mer än ett halvt århundrade, men har nog aldrig tidigare varit med om att en ny regering fått utstå så mycket hån och förakt som denna. Det är en mycket, mycket farlig utveckling vi ser nu.

Om Löfven inte skärper sig och börjar bete sig som en statsminister istället för förhandlare, talar ganska mycket för att vi 2018 kommer att se ett nytt statsbärande parti i Sverige.  Ett parti vars ledare precis sjukskrivit sig för utbrändhet.

Intressant?

Fler om , , ,

S & MP: Påtvingat giftermål och lite ekonomisk harakiri ovanpå det

Shotgun_Wedding

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att ingå partnerskap. Foto: Wikipedia

Tidigare i vår kunde Sifo rapportera om den närmast osannolikt välvilliga behandling som Miljöpartiet åtnjöt bland landets journalister. Inte en enda negativ eller granskande artikel hade press och tv lyckats prestera – vilket gör att partiets väljarsympatier kan vara ordentligt uppblåsta.

Efter ett kortare avbrott, där det förekom en del bra granskning och kritik i samband med Åsa Romsons haveri i frågan om tvångsregistrering av bloggare, är det nu business as usual igen – och framför allt public service har återgått till sin fasta plats i partiets gosiga hejaklack. Något som visade sig tydligt i hyllningarna av Romson och Fridolin efter succévalet till EU-parlamentet och den nyligen avslutade MP-kongressen i Göteborg.

Fast. Ändå känns det som om något som hänt. Det börjar röra på sig lite under ytan, och såväl allianspartierna som socialdemokrater börjar på allvar att ifrågasätta det planerade bröllopet i höst mellan MP och S, ett giftermål som mest börjar likna ett slags shotgun wedding. Tyvärr har detta muller inte riktigt nått upp till nyhetsplats ännu, men på ledar- och debattsidor verkar beröringsskräcken som det innebär att kritisera MP ha lättat en aning.

Johan Westerholm, min favoritsosse (kanske för att han symboliserar det jag uppskattar med arbetarrörelsen som jag en gång kände den, innan den blev ängslig och triangulerade bort sig) skriver bra om riskerna med att bilda regering med ett parti som på många sätt är extremistiskt. Ett parti vars politik, om den genomfördes, skulle innebära dödsstöten för svensk industri – som står för vart femte jobb och en stor del av exportintäkterna – liksom allt liv utanför de stora städerna. Ett parti vars program grundas på utopier och flum, men som aldrig får sökarljuset riktat mot sig på samma sätt som andra. Ett parti med en energipolitisk talesperson som inte verkar förstå skillnaden på baskraft och intermittent energiproduktion (och att den förra aldrig kan ersättas med vind- och solenergi).

I MP:s vårbudget föreslås att försvaret ska krympas med ytterligare miljarder och samtidigt klimatanpassas. Kärnkraften ska läggas ner, samtidigt som vattenkraften ska bantas med 20 procent (EU och sportfiskarna kräver det). Energibortfallet som uppgår till nära häften av vår elproduktion ska kompenseras med förnybart och någon slags närmast magisk energieffektivisering – för då kommer nämligen de nya gröna jobben, enligt Miljöpartiet.

I verkligheten har någon grön industri aldrig existerat – de jobb som skapats är undantagslöst tungt subventionerade och ger inget nettotillskott av arbetstillfällen, något som flera undersökningar visat. Bland annat en som släpptes nyligen av det tyska finansdepartementet, som kallt konstaterade att de hundratals miljarder som bränts på vind- och solsektorn i Tyskland varit i bästa fall bortkastade pengar (i värsta fall har nettoeffekten av subventioneringen varit att fler jobb försvunnit än vad som skapats). Som en bild av det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar, har Tyskland på senare år betalt ut subventioner på drygt 200 miljarder  – för att generera el som är värd mindre än 2 miljarder på marknaden…

Detta är enligt våra gröna partier ett bra exempel att följa.

Om vi tittar ut över Europa, där MP nu sitter på fyra platser i EU-parlamentet, är partiets krav att både kol- och kärnkraft avvecklas, och unionens energibehov i sin helhet tillgodoses via förnybara energikällor som vind och sol. Det innebär att nära 90 procent av EU:s elproduktion försvinner. I Miljöpartiets värld är detta inga problem vare sig för ekonomin eller arbetsmarknaden. (Debattartikeln i Ny teknik bygger dock på uppgifter ur en gravt felaktig IPCC-rapport, som i verkligheten visade sig vara författad av Greenpeace.)

Man behöver inte vara energiexpert för att inse att detta är ett recept på ett kollektivt ekonomiskt självmord. Och om MP tidigare tonat ner de mera utopiska förslagen i partiprogrammet, har framgångarna i EU-valet gett partiet råg i ryggen att visa sitt rätta ansikte. Mod att öppet visa att partiet i många delar påminner om en neo-ludditisk sekt som deömmer om en återgång till ett förindustriellt samhälle utan tillväxt, där vi försörjer oss på byteshandel och reparerar varandras cyklar.

Det är som sagt mycket svårt att se hur Stefan Löfven nånsin ska baxa igenom giftermålet med Fridolin och Romson utan att det blir uppror i LO-leden.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: