Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: val

Att odla förakt istället för att bygga förtroende

De senaste veckorna har verkligen inte varit svensk demokratis stoltaste dagar. Vi visste väl lite till mans att det skulle bli en stökig resa för Stefan Löfven – men någonstans trodde jag ändå att han skulle komma ur det här som en segrare. Trots de luddiga beskeden i valrörelsen, och trots att stora delar av den regeringspolitik vi till slut fick var långt längre åt vänster än vad majoriteten av väljarna hade förväntat sig.

Tyvärr måste jag konstatera att Löfven och socialdemokraterna inte klarade att stå emot de högljudda och gapiga populisterna i vänstern och mp. Kapitulationen har gömts undan i kommissioner och speciella utredningsmän, men inget kan egentligen längre dölja faktum: Löfven hade ingen plan för Sverige – istället dealar och wheelar han hejvilt för att navigera sig fram till en position där han kan klamra sig fast vid makten med sin regering.

Vi ska nog inte vara förvånade över det faktum att en gammal förhandlare från facket är van att ge och ta. Problemet är när kohandlandet och kompromissandet blir allt, och ersätter visioner och mål. Då blir plötsligt ett vallöfte något som inte var så viktigt när allt kom omkring – som att både Bromma och Förbifarten absolut inte skulle läggas ner respektive byggas, eller att skatten bara skulle höjas för de med inkomster över 60.000. Alla dessa vallöften var när allt kom omkring bara ”ingångsvärden” i en förhandling, för att tala med Löfvens volkabulär. Och nya finansministern Magdalena Andersson verkar tycka det är allmänt jobbigt att ha ansvar för statens finanser – därför gnäller och skyller på sina företrädare för att slippa göra sitt jobb.

Vad vi ser nu, en månad efter valet, är en regering som på många punkter förhandlat sig fram till en politik som bär mycket små likheter med vad Löfven gick till val på. Vinsterna i välfärden har måhända inte stoppats, men osäkerheten om framtiden gör att ingen längre vågar investera i vård, skola eller omsorg. En död hand har lagts över en bransch med hundratusentals anställda.

På samma sätt stryper kompromisspolitiken den svenska landsbygden, som  läggs i träda när meningslösa straffskatter på handelsgödsel – som inte gör ett dugg för miljön – riskerar driva svenska lantbrukare i konkurs. Kärnkraften ska läggas ner, genom att göra verksamheten så dyr att driva att kraftbolagen går i konkurs eller avvecklar frivillgt. Och då har vi inte ens gått in på den politiska maskirovka som S och MP:s radarpar i Stockholms stadshus ägnar sig åt – en politik som går ut på att slänga in så många skiftnycklar i stadens maskineri som möjligt för att göra den ultimata drömmen om nolltillväxt möjlig.

Besvikelsen blir inte mindre av att Stefan Löfven utsatt ministrar som aldrig nånsin borde ha kommit nära makten. Åsa Romson, miljöminister och därtill vice statsminister, har de senaste veckorna gjord sig känd för att äga en gammal dieseldriven båt som enligt rapporterna verkar kunna vara ansvarig för en avsevärd del av Östersjöns bottendöd. Hon värmer sin bostad (dvs båten) med billig brännolja i strid med skattereglerna, hon släpper ut gråvatten rakt ut i Saltsjön – och målar båten med giftig kopparfärg. Allt medan hon kräver att alla vi andra ska låta bli att använda fossila bränslen och sluta flyga från Bromma.

Så här en månad efter valet kan jag därför konstatera att jag borde använt min röst annorlunda – att lägga den på Löfven var i praktiken att rösta på Jonas Sjöstedt och Åsa Romson. Och tyvärr tror jag att många delar denna min djupa besvikelse. Regeringen Löfven var ingen samarbetsregering – det blev bara en ändlös radda med kompromisser där värderingar och visioner lättvindligt slängdes på soptippen för möjligheten att klamra sig kvar vid makten ännu en tid.

Istället för att bygga förtroende, har den nya regeringen med sina bortkompromissade ingångsvärden enbart spätt på väljarnas förakt. Jag har  varit med här på Jorden i mer än ett halvt århundrade, men har nog aldrig tidigare varit med om att en ny regering fått utstå så mycket hån och förakt som denna. Det är en mycket, mycket farlig utveckling vi ser nu.

Om Löfven inte skärper sig och börjar bete sig som en statsminister istället för förhandlare, talar ganska mycket för att vi 2018 kommer att se ett nytt statsbärande parti i Sverige.  Ett parti vars ledare precis sjukskrivit sig för utbrändhet.

Intressant?

Fler om , , ,

Valkompasserna visar hur visionslösa partierna är i EU-politiken

valkompass_ab

Aftonbladets valkompass. Här blev jag miljöpartist ena gången, och Sverigedemokrat den andra. Observera dock att samtliga av mina rekommenderade kandidater kommer från PP…

Har långt om länge tagit mig tid att fylla i en av alla dessa valkompasser, för att få reda på vilka partier som står mig närmast i EU-valet om fyra veckor. Inte för att jag skulle behöva hjälp med att hitta en lämplig kandidat – jag har sedan länge bestämt mig för att rösta på Piratpartiet – utan för att jag rent allmänt är nyfiken på om det finns något parti som tycker ungefär som jag  när det gäller Sveriges framtid inom EU. Jag tycker själv att jag är hälsosamt EU-skeptisk: Den fria rörligheten för såväl kapital, varor och arbetskraft är bra, men jag är starkt emot en ökad överstatlighet och tycker att alldeles för många viktiga beslut fattas av ovalda byråkrater i Bryssel, som istället borde avgjorts på hemmaplan. Att EU ska detaljreglera hur många vindkraftverk Sverige ska ha, att vi tvingas betala miljarder i miljöskatter på 100 procent ren vattenkraftsel eller att vår svenska sjöfart straffbeskattas via det jobbdödande svaveldirektivet, är bara några exempel på lagstiftning där jag känner att EU har passerat gränsen för vad vi ska acceptera.

Så jag fyllde i Aftonbladets och SVT:s valkompasser, eftersom dessa är inriktade just på EU-valet. Resultatet? Jag som aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att vare sig rösta på Miljöpartiet, Centern eller Sverigedemokraterna vår veta får veta att det är just dessa partier ligger närmast mig i EU-valet.

Det känns som ett hån.

Men det är nog inte mig det är fel på – utan det faktum att de etablerade partierna uppvisar en närmast total avsaknad av visioner för hur Sverige ska fungera tillsammans med EU de närmaste fyra åren. Om man som jag redovisat har klara och tydliga åsikter om att EU roffat åt sig  alltför mycket makt på nationalstaternas bekostnad – då hamnar jag alltså automatiskt i samma hörna som extremistpartierna SD och Vänsterpartiet. Problemet är bara att bägge dessa partier är populister – i Sverigedemokraternas fall dessutom skrämmande okunniga om vad EU egentligen står för. De fångar bara upp ett missnöje och försöker kapitalisera på det.

valkompass_svt

I SVT:s valkompass blev jag plötsligt moderat – och kristdemokrat…

Samma sak med Centern, som utsett sig själva till integritetens försvarare, trots att de röstat för såväl FRA som Datalagringsdirektivet – det senare på EU:s order. Piratpartiet, de enda som slagits för att stoppa övervakningssamhället, hamnar längst ner på min lista över lämpliga partier att rösta på (både i Aftonbladets och SVT:s test). Trots att jag på en direkt fråga angav att det var detta parti jag kunde tänka mig att rösta på.

Men tyvärr är det just så här som det svenska politiska landskapet ser ut idag. De stora, etablerade partierna ägnar sig åt viskleken och avslöjar så lite som möjligt om vad de vill (vilket kanske är lika bra, eftersom den yttersta målet egentligen bara är att roffa åt sig makt). Kvar för oss som faktiskt är politiskt intresserade står bara missnöjes- och populistpartier.

Vad valkompasserna visar är alltså inte min politiska tillhörighet – utan de politiska partiernas oronbedövande visionslöshet och feghet.

Vi borde vara värda bättre. Framför allt i ett val som på avgörande punkter är betydligt viktigare än vårt eget riksdagsval i höst. Tre av fyra lagar stiftas i Bryssel (och Strasbourg), och att i det läget lämna walk-over till enfrågepartier och extremister är ett gigantiskt misslyckande för våra etablerade partier.

Intressant?

Andra om valkompasser: Anders Johansson Heinö, Politologerna, Enligt min humla,  Metro, G-P

Fler bloggar om , , , ,

När politikerna förlorar förtroendet för folket

I denna trianguleringens tidevarv, när partierna flockas mot mitten och all politik professionaliseras till en punkt där inget av egentlig vikt längre beslutas av väljarna, är det intressant att läsa Per Gudmundssons tänkvärda ledare om politikens tilltagande karellisering.

Det är emellertid långt från ett nytt fenomen att partierna agerar utifrån agendor som sätts oberoende av vad befolkningen egentligen vill. Redan 1953 skrev Bertolt Brecht detta poem, efter det östtyska upproret 1953 som slogs ner brutalt av DDR:s militär (och blev startskottet för planeringen av Berlins delning).

The Solution

After the uprising of the 17th of June
The Secretary of the Writers Union
Had leaflets distributed in the Stalinallee
Stating that the people
Had forfeited the confidence of the government
And could win it back only
By redoubled efforts.
Would it not be easier
In that case for the government
To dissolve the people
And elect another?

Vi är inte där ännu, men jag är övertygad om att det finns ett icke oansenligt antal politiker som gärna skulle välja sig ett annat folk om de fick chansen.
Intressant?

Andra bloggar om , ,

Med vänner som Al Gore…

…behöver man inga fiender. Här intervjuas den tidigare vicepresidenten, klimatkämpen och Nobelpristagaren i tv om orsakerna till Barack Obamas genomklappning i debatten med Republikanernas Mitt Romneys.

Al Gores bortförklaring: Obama hade inte hunnit vänja sig vid den tunna luften i Denver, Colorado, varifrån debatten sändes. (Denver ligger på 1.600 meters höjd över havet, och kallas därför i folkmun för Mile-High City.)

Romney, däremot hade kommit redan dagen före, och hade därför hunnit acklimatisera sig, enligt Gore.

Se klippet. Det är faktiskt på riktigt.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Expressen

Andra bloggar om , , ,

Romney och Hamas, enade mot porren


Skillnaden kan tyckas stor mellan Republikanerna i USA, och den palestinska terrororganisationen Hamas som styr på Gazaremsan sedan fem år. Men i en fråga står de enade som en man – nämligen i kampen mot pornografi och allmän osedlighet.

Enligt israeliska Ynet kommer kommunikationsministeriet i Gaza med start i september att tvinga de 10 största internetoperatörerna att blockera access till porrsajter, i syfte att ”skydda samhällets sammanhållning”. Om de inte bifaller regeringens begäran, hotas de med åtal.

I USA är det fortfarande fritt fram att porrsurfa, men efter den 6 november kan det möjligen vara slut med det också. Republikanernas presidentkandidat Mitt Romney har nämligen som ett av sina vallöften att införa ett nationellt porrfilter – för att skydda baarnen från att se osedligheter som kan skada samhällsmoralen.

Olika religioner men samma fanatism – och samma vilja att detaljstyra människors liv.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, GP

Andra bloggar om , , ,

Vem är det som svarar när SCB ringer?

SCB:s beräkning av vad folk egentligen tycker.

De rödgröna leder fortfarande stort över Alliansen – med hela sex procent.  Det visar SCB:s väljarundersökning för maj. Ordningen är alltså återställd, socialdemokratiska ledarsidor jublar och SCB slår fast att deras mätning inte haft fel sedan 1973 – alltså är det kört för Reinfeldt och hans allians.

Är det verkligen så? Knappast. SCB må vara störst och äldst bland uppsjön av mätinstitut, men dess väljarbarometrar har väl inte speglat de faktiska valresultaten så där superbra – både 2002 och 2006 bommade SCB om jag minns rätt.

Som många debattörer redan uppmärksammat genomfördes 70 procent av SCB:s intervjuer  med början i april, alltså före de Rödgrönas mindre uppskattade skattehöjarbudget, före Greklands skuldkris och innan man släppte loss Lars Ohly i full frihet. Så det är knappast en ”majmätning” som SCB kallar den.

Men istället för att korka upp skumpan och fira att SCB:s undersökning visar ett helt annat resultat än nästan alla övriga mätinstitut, borde man fråga sig – varför?

Styrkan i SCB:s mätningar, som ständigt framhålls som en kvalitetsindikator, är det stora urvalet av respondenter. SCB har en panel på 9.000 slumpmässigt utvalda svenskar (varav en tredjedel byts ut vart tredje år) som blir tillfrågade om sina partisympatier i två mätningar per år, i maj och november. Detta riksomfattande slumpmässiga sannolikhetsurval av röstberättigade personer utan övre åldersgräns” som SCB beskriver det, görs via slumpvis uppringing (eller RDD, Random Digit Dialing) till fasta teleabonnemang i Sverige.

Det är här man kan börja fråga sig om det verkligen blir särskilt representativt. Dels är det hela 32 procent av de 9.000 kontaktade som inte svarat (ungefär hälften har tackat nej, lika många har inte svarat eller saknar telefon), vilket innebär att undersökningen bygger på 6.000 svenskar som har svarat i sin hemtelefon när SCB ringt. I samma undersökning för tre år sedan var bortfallet 26 procent.

Är dessa sextusen representativa för svenskarna i allmänhet? Det är möjligt, men samtidigt vet vi att antalet fasta abonnemang minskar snabbt – mellan 2005 och 2009 försvann drygt en halv miljon fasta telefoniabbonemang, enligt Post och Telestyrelsens årliga rapporter – och att det med största sannolikhet är yngre personer i stora och mellanstora städer som dumpar sina väggfasta telefoner. Och raset fortsätter, Telia Sonera rapporterar ett tapp på 8 procent för den fasta telefonin i sin senaste kvartalsredovisning. Sannolikt är det många av den tredjedel som SCB inte får tag på just dessa, som valt att säga upp sitt hemabonnemang eftersom de tycker att det räcker med en iPhone.

Det är lite som att göra en undersökning om våra Internetvanor, och endast välja ut folk som har en tidningsprenumeration. Det funkade säkert hyfsat 1996, men idag hade resultatet blivit gravt missvisande.

Men det tar inte slut där. FP-bloggaren Carl Nettelblad skriver om fler konstigheter med SCB:s metod. Frågan man ställer sig är om det över huvud taget är till någon hjälp för den allmäna opinionen att publicera undersökningar, vars resultat istället för att redovisa de faktiska sympatierna, redovisar ett sannolikt röstningsresultat baserat på beteende vid tidigare val, så kallad efter-stratifiering. (Formeln syns ovan.)

SCB:s väljarundersökning har sett likadan ut i 40 år – det kanske vore dags att gå in och upplysa vitrockarna i statistiklabbet om att kartan ritats om lite sedan 1972.

Och som sagt, jag skulle nog låta champagnen ligga kvar i kylen ett tag. Facit får vi om mindre än 100 dagar.

SCB i tidningarna: SvD 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6, DN 1 | 2 | 3, Aftonbladet 1 | 2 | 3 | 4, Expressen 1 | 2 | 3 |4 | 5

Fler röster om , , , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: