Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: våld

Dystert facit för 2017 – Sverige nu farligare att leva i än New York

Lagom till årets sista dag kan det vara läge att blicka tillbaka på vad det som var 2017 års sannolikt största samhällsfråga – och utan tvekan kommer att bli en av valårets viktigaste. Jag talar förstås om lag och ordning, och då speciellt den allt mer utbredda bristen av densamma.

Under loppet av 2017 har den mindre trevliga trenden med gängskjutningar och dödligt vapenvåld accelererat jämfört med 2016. Redan då föll en stor del av de 340 som miste livet offer just för gängrelaterat våld, en trend som alltså inte bara fortsatt utan även förstärkts i år. Exakt hur brottsstatistiken för 2017 kommer att se ut för innevarande år är ännu så länge osäkert –  men fram till den sista oktober i år hade 338 människor mördats eller dött av misshandel, enligt siffror från ETC. Så om trenden fortsatt under årets sista två månader betyder det att vi landar på fler än 400 mordfall 2017.

Det innebär i så fall ett nytt och mycket dystert rekord för Sverige – och ett kvitto på att människors känsla av otrygghet och rädsla inte bara handlar om ökad anmälningsbenägenhet, utan faktiskt speglar en reell samhällsutveckling där det dödliga våldet breder ut sig och suger upp det mesta av landets anemiska polisresurser. Och medan polisen är fullt upptagen av att utreda gangsterskjutningar och knarkuppgörelser, blir det därför fritt fram för det som kallas vardagsbrottslighet. Att köra rattfull är närmast riskfritt numera, liksom att råna pensionärer eller ägna sig åt inbrottsturnéer i landets villakvarter. Med en uppklarningsprocent på någon enstaka procent är Sverige föga förvånande ett populärt resmål för stöldligor runt om på kontinenten .

Och vad gäller raketattacker mot blåljuspersonal, sprängningar av polisbilar och -stationer, bilbränder, gruppvåldtäkter och andra resultat av samhällets stegvisa reträtt från det som kallas våldsmonopol vet så vet vi ju alla vad året har bjudit på.

Tyvärr ser det inte direkt ut som om 2018 kommer att bjuda på någon snar vändning, däremot kan vi vara bombsäkra på att Stefan Löfven, Morgan Johansson och andra politiker i ansvarig ställning kommer att tävla i att kraftfullast fördöma de återkommande skjutningarna, gruppvåldtäkterna, barnrånen och terrordåden mot polisen som fullständigt oacceptabla.

Samtidigt nås vi dock av betydligt gladare nyheter från New York City, där utvecklingen är den diametralt motsatta jämfört med Sverige. Under 2017 föll nämligen brottsligheten i staden, som har 8,5 miljoner invånare, till den lägsta sedan 1950-talet. Trenden har visserligen varit fallande under de senaste 27 åren, men raset i antalet mördade är närmast exceptionellt. Fram till den 27 december i år hade 285 mord (rubriceringen innefattar överlagt mord, dråp och dödlig misshandel) registrerats i staden. En närmast osannolik nedgång jämfört med 1990, då 2245 mord registrerades i Det stora äpplet. Eller en nedgång med 87 procent. Även antalet våldtäkter har minskat i New York, om även marginellt, rapporterar New York Times.

Vi kan alltså konstatera att Sverige som helhet nu alltså har gått förbi staden New York räknat i antal mord per 100.000 invånare, vilket är det vanligaste sättet att mäta. Medan NYC landar på en ”mordkvot” på 3,35, ser Sveriges facit ut att hamna på drygt 4,0 – ett nytt rekord med andra ord. Om siffrorna står sig, bli det mig veterligen första gången i modern tid som Sverige placerar sig på denna nivå.

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg där Malmö var på vippen att gå om NYC, men staden klarade sig då undan med en hårsmån. Idag ligger Sverige betydligt risigare till, också jämfört med kända europeiska storstäder kända för sin brottslighet. Förra gången jag kollade var det bara fyra storstäder som låg högre än 4.0 i mordkvot – Moskva (4,2), Vilnius (4,7), Glasgow (5,1) och Tallinn (5,5).

För den som nu närmast instinktivt kommer att skylla allt på invandring och mångkultur, kan vi ju fundera lite på att New York City sannolikt är en av världens mest etniskt blandade storstäder, men alltså ändå lyckas att minska det dödliga våldet med 87 procent på 27 år.

Problemet som Sverige befinner sig i handlar istället om att vi – alltså politiker och myndigheter – mer eller mindre frivilligt retirerat från det som brukar kallas för våldsmonopol. Om svensk polis agerat i linje med sina kolleger i New York och infört nolltolerans mot småbuset – alltså de rövhattar som i dessa dagar roar sig med att bränna bilar och skjuta raketer mot nyårsfirare – hade det förmodligen sett annorlunda ut på gatorna i Malmö, Göteborg och i Stockholms nordvästra förorter.  För om småbuset inte möter motstånd, växer det snart upp till ett betydligt större och farligare bus som kanske organiserar sig i dödspatruller. Dessutom kan det vara smart att inte låta helt nya typer av brottslighet – till exempel den som följt med i spåren av det ökande tiggeriet – att etablera sig och därmed ta viktiga polisresurser i anspråk.

Dessa insikter har nog börjat sjunka in så smått, men vi ska inte vänta oss några krafttag under året som kommer. (Däremot mycket retorik och fördömanden från ansvariga politiker.) Vi kan bara hålla tummarna för att 2018 i alla fall inte blir värre än 2017.

Så gott nytt år, hör ni.

Vi behöver det.

Verkligen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fotnot: Siffrorna för antalet mord i graferna är hämtade från Flashbacktråden Dödligt våld i Sverige 2017.

Uppdatering: Malmö är fortfarande inte Sveriges Chicago – men ligger jämsides med New York i antal mord

The Economist publicerade nyligen aktuell statistik över antalet mord i USA, och det vore synd att säga att utvecklingen går åt rätt håll. Antalet mord i landet ökade med hela 11 procent under 2015, jämfört med föregående år – den snabbaste ökningstakten sedan 1970-talet.

Orsakerna är flera. Under 2016 krävde till exempel uppblossande gängkrig i Chicago 764 dödsoffer, en 58-procentig ökning jämfört med föregående år, då 485 miste livet i ”The windy city” (Donald Trump har ju till och med hotat med att skicka dit Nationalgardet för att få stopp på mördandet.)

Precis som i Sverige verkar antalet skjutningar öka bland gängen och brottsaktiva i så kallade utanförskapsområden, där allt fler faller offer för dödligt våld. I The Economists sammanställning av de 50 mest morddrabbade städerna i USA, visar det sig att antalet mord ökade i 34 av dem.

Författaren Heather Mac Donald, som skrivit boken The War on Cops, har även en annan förklaring till ökningen – det hon kallar Ferguson-effekten:

 The riots were a response to the killing of Michael Brown, a black man, by a police officer. The “Ferguson effect”, Mrs Mac Donald argued, occurred when police officers retreat from cities when relations with the people they serve became bitter, causing crime to go up nationwide. Murders and shootings did increase by 57% in St Louis, a city close to Ferguson, in the two years after Brown’s death.

Samtidigt har vissa andra städer sedan ett flertal år en nedåtgående trend i antalet utsatta för dödligt våld.  Svenskfavoriten New York ligger till exempel historiskt lågt – för första gången har antalet mord sjunkit till under 300 under 2016 – eller 3,92 per 100 000 (som är det vedertagna sättet att jämföra antalet mord) enligt tidningen Newsday.

New York’s year-end results are in bold contrast to those of Chicago, a city with less than a third of the Big Apple’s population that has logged more than 750 homicides and 4,300 shootings, increases of more than 50 percent and 45 percent respectively compared to 2015. Police officials in Chicago have recently said that many of the killings and shootings were attributed to gang violence and warfare. Chicago’s homicide rate for each 100,000 residents is 27.7, compared with New York’s 3.92.

Detta innebär alltså att Det stora äpplet nu är en lika trygg stad att bo och turista i som Malmö, som med sina 300.000 invånare och 12 11 mord under 2016 hamnar på en mordkvot på 3,7 per 100.000 invånare.  Alltså i nivå med New York och efter under Moskva (se grafiken nedan). Om man ska lita på dessa siffror som kommer från Worldatlas.com ligger Malmö numera på en inte så smickrande femteplats i den europeiska mordtoppen.

Och trenden fortsätter – bara under årets sex första veckor har 13 mord eller mordförsök rapporterats från Malmö. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, skedde noll mord, vilket innebär att Danmark måste göra något rätt som Sverige ännu inte förstått att lära av. I Danmark som helhet sker 0,8 mord per 100.000 invånare och för Köpenhamns del har jag sett ännu lägre siffror (om än bara för ett enskilt år, 2012).

I rättvisans namn ska dock sägas att en del av Danmark skiljer sig kraftigt: Grönland. I denna del av landet mister så många som 16 per 100.000 invånare livet genom dödligt våld. Något som rapporteras som en glädjande förbättring  – i mitten på 80-talet mördades nämligen långt fler grönlänningar än så.

Att vi överhuvud taget har koll på hur många mord som faktiskt inträffade i Malmö förra året beror inte på polisen eller myndigheter som BRÅ, utan på Sydsvenskan som metodiskt kartlagt antalet offer. Polisen för nämligen inte statistik över antalet mord fördelat på stads- eller kommunnivå. Något som kan tyckas uppseendeväckande i ett samhälle som i alla andra avseenden framstår som närmast besatt av att mäta och utvärdera allt vi tar oss för. Det närmaste vi kommer är att det totalt skedde 112 mord i Sverige under 2015, dvs en mordkvot på 1,12. Detta gäller dock i landet som helhet, men BRÅ slår fast att  71 procent av fallen inträffade i storstadsområdena (vilket innebär att kvoten bör vara minst dubbelt så hög).

Om man letar i internationella databaser som Knowema, vilken använder sig av siffror från FN-organet UNODC (United nations office on drugs and crime), upptäcker man att vare sig Sverige eller Stockholm finns med. Man kan som sagt undra varför.

Vissa kommer garanterat att hävda att det alltid sett ut så här i Sverige och Malmö – det är möjligen  bara anmälningsbenägenheten som ökat. Alternativt att vi i Sverige har andra juridiska definitioner på vad det verkligen innebär att bringa folk om livet.

Hur som helst, som jag tidigare skrivit är Malmö inte Sveriges Chicago. Men kanske på väg att bli ett litet New York – eller Moskva.

Fotnot: Enligt Sydsvenskan har siffran över antalet mord i fjol justerats ner till 11, efter att ett av dödsfallen i en knarkuppgörelse klassats om. Det handlade om en kvinna som åtalades för att ha knivhuggit sin langare, men som själv hävdade att han själv sprungit in i kniven som hon dragit för att ”försvara sig”. Tingsrätten valde att tro på kvinnan och frikände henne därmed från mordanklagelserna.

Vilket innebär att New York forfarande leder, om än med en liten marginal…

Intressant?

Fler om , , , ,

Välkommen till det fria våldsvalet

Efter höstens flyktingkris, med påföljande gräns- och id-kontroller, är det ett känt faktum att polisen bokstavligt talat går på knäna. (OBS! Ej att förväxla med systemkollaps.) Stora delar av kårens tid går nu åt att bevaka gränsen, avstyra bråk på flyktingboenden eller utreda hot eller mordbränder mot de senare. Redan före hösten 2015 var det relativt ovanligt att se en patrullerande polis, idag är farbror blå ett närmast obefintligt inslag i gatubilden.

Detta har lämnat fältet fritt för helt nya typer av trygghetsentrerenörer – ett slags fritt våldsval har uppstått i det vakuum som ordningsmakten lämnat efter sig. Uniformerade vakter dyker upp på bibliotek, badhus och andra offentliga miljöer som fram till helt nyligen inte direkt var kända som riskområden för liv och hälsa.

På gatorna i Göteborg, Uppsala och Trelleborg för att bara ta några exempel, fyller istället högerextremister med kamphundar i släptåg den självpåtagna rollen som kvinnornas försvarare när de senare beger sig hem från krogen. I förorten håller religiösa kommissarier och kriminella gäng lokalinvånarna i schack – ifall polis eller ambulans skulle våga sig dit (vilket blir allt mer osannolikt) får de räkna med att mötas med molotov-cocktails eller handgranater. Efter attacker mot busschaufförer är det  bara en tidsfråga innan vissa kvarter också står utan kollektivtrafik.

Samma regering som för bara något år sedan ägnade stora delar av sin politiska retorik åt att brännmärka privatiseringar inom vård, skola och omsorg, genomför just nu alltså en långtgående och för individen påtvingad ”privatisering” av viktiga samhällsbärande funktioner som bevakning och räddningstjänst. I ett läge där till och med den ifrågasatte rikspolischefen Dan Eliasson vädjat om/krävt förstärkning av en kraftigt underdimensionerad poliskår där de anställda hoppar av i en allt stridare ström, har fältet lämnats öppet för lokala ”nattvandrarinitiativ”. För privata säkerhetsföretag. Och för gatans parlament.

Vi kan ställa oss frågan vad som händer med det så kallade samhällskontraktet (jag är medveten om att det börjar bli ett uttjatat begrepp) ifall det allmänna gång på gång väljer att abdikera från sin allra mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarnas liv och säkerhet. När kvinnor får rådet att inte vistas utomhus på kvällstid, eftersom polisen inte längre har resurser att skydda mot ofrendanden och överfallsvåldtäkter. När tafsande män tillåts ta över badhusen – och kvinnor motas bort till egna bubbelpooler och särskilda badtider. När hela räddningstjänsten säger upp sig i Ljusnarsberg och därmed lämnar 4.900 invånare utan hjälp vid brand eller andra akuthändelser. När affärsinnehavare rånas gång på gång av samma beväpnade gäng – och polisen svarar med att lägga ner anmälan.

I det sevärda reportaget från SVT Dold svarade en av de unga tjejer som utsattes för sexövergrepp i Kalmar under nyårsnatten, att hon känner en större tillit till de privata medborgarinitiativen som numera patrullerar gatorna än polisen. Detta trots att personer i det aktuella gardet, Kvinnofrid, utgörs av folk med högerextrem bakgrund. Det säger en del om nivån på förtroendet för samhället – och varningsklockor borde ringa oavbrutet i Rosenbad.

För det är i ett sådant samhälle som det blir allt populärare att ta jägarexamen – det enklaste och snabbaste sättet att få vapenlicens. Det är i ett sådant samhälle som förtroendet eroderas, där lynchmobbar uppstår och allt fler börjar propagera för massövervakning. Det är i ett sådant samhälle som människor förr eller senare kommer att ställa sig frågan om det verkligen är värt att fortsätta betala världens högsta skatter – som dessutom kommer att höjas ännu mer – samtidigt som vi får allt mindre tillbaka i form av välfärdstjänster som vi trodde vi hade betalat för.

Regeringen Stefan Löfven gick hårt ut i valrörelsen 2014 med ambitionen att stoppa vinster i välfärden och begränsa möjligheterna att själv fritt välja vård, skola och omsorg. Istället införde S/MP-regeringen, utan något riktigt var med på noterna, det fria våldsvalet. Där klasstillhörighet, etnicitet, bostadsort och framför allt pengar styr vilken nivå av trygghet medborgaren kan förvänta sig.

Just i detta fall hade vi haft allt att vinna på ett fortsatt statligt monopol.

Intressant?

Fler om , , ,

Nej, Chicago är inte USA:s Malmö

murder_cities_usa

Malmö brukar då och då få epitetet  ”Sveriges Chicago”, oftast efter mordfall, gängskjutningar eller uppgörelser mellan kriminella grupper. Men i verkligheten är det, som Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet, så att statistiken visar en annan bild – nämligen att antalet brott tvärtom sjunker.

Men jämförelsen med Chicago är missvisande också av flera andra skäl. Dels är det en envis skröna att den gamla svenskmetropolen vid Michigansjön är USA:s farligaste stad, ett rykte som hänger kvar från förbudstidens 20-tal, då maffiagrupper slogs om kontrollen över smuggelsprit och Chicago i och med detta toppade antalet mord. Dels har Chicago sedan många år passerats av andra städer – flertalet betydligt mindre – när det gäller antalet döda som resultat av mord.

Ansedda opinionsmätningsföretaget Pew Research har granskat vilka städer som egentligen förtjänar epitetet USA:s värsta mordhuvudstad – en lista som Chicago inte ens är i närheten att kvala in på, enligt Pews senaste sammanställning från i somras. Dessutom syns en tydlig trend i statistiken:

When adjusted by population, murder rates are far higher in smaller cities than in larger ones, such as Chicago, New York and Los Angeles.

(En utveckling som vi kanske snart riskerar att få även i Sverige – där mindre städer som Eslkilstuna har fler ”no-go zones” än storstäderna.)

Chicago är alltså långt ifrån USA:s värstingstad, utan hamnar först på 21:a plats i mordtoppen med sina 18,5 mord per 100.000 invånare. Värt att notera är dock att detta är dryga sex gånger fler än i Malmö, som ryktet till trots årligen landar på 2,90 mord/100.000 invånare. (Länk till källa nedan.) Denna siffra är i sin tur fyra gånger högre än det svenska årsgenomsnittet på  0,7 mord.

Desto farligare är det då att bosätta sig i någon av de andra amerikanska ”mordhuvudstäderna” –  som Detroit, Michigan, New Orleans, Louisiana eller Birmingham, Alabama. I den senast sammanställda statistiken (2012) toppar dock den gamla industristaden Flint, Michigan, med närmast ofattbara 62 mord per 100.000 invånare. Eller 21 gånger fler mördade per capita än i Malmö.

usa_mordhuvudstader

USA skiljer sig dock extremt mellan olika delar av landet. I stater som Vermont är det ungefär lika ovanligt med folk som blir tagna av daga som  i Sverige. Och vill man hitta USA:s motsvarighet till Malmö, får man bege sig till Honolulu. Hawaii, en delstat med 1,3 miljoner invånare, ligger nämligen på samma nivå – 2,9 mord/100.000 invånare.

617px-Historical_homicide_rate_in_Stockholm.svg

Diagram från Wikimedia Commons

För vår egen del har mördandet legat på en stabil och låg nivå sedan 1700-talet. Annat var det på 1400- och 1500-talet, då mordtalen i Stockholm närmade sig 50 per 100.000 invånare. Vilket innebär att Stockholm faktiskt var säkrare på medeltiden än vad tillvaron i Flint, Michigan är idag.

Hur som helst – i historiens ljus har alltså både Malmö och Chicago ett oförtjänt dåligt rykte.

Merläsning i ämnet:

Antal mördade i världens länder. Amerika som kontinent ligger i topp.

Göteborg våldsammare än Malmö (Svensson)

Malmö är värst på gangstermord (Sydsvenskan)

Intressant?
Fler om , , , ,

Att våga stå upp för kolleger som gör sitt jobb

Uppdrag gransknings Janne Josefsson, som är i blåsväder igen och blev anklagad för att var nazist efter senaste programmet, är en av få rakryggade murvlar i ett allt mer ängsligt och duckande medielandskap. För det Josefsson och UG-redaktionen gör borde inte vara något märkvärdigt – i grunden är det ju bara ett klassiskt journalistiskt hantverk Uppdrag granskning utför. Ett hantverk som alla dagstidningar, radio- och tv-redaktioner borde ägna sig åt.

Att rapportera om hur saker och ting ligger till, utan påverkan av ideologiska eller moraliska raster, var ju en gång det som utmärkte god journalistik – i alla fall när jag blev journalist för snart 30 år sen. Men i takt med att mediebranschens kris fördjupats, med ständiga neddragningar på redaktionerna, allt mer otrygga arbetsförhållanden för journalisterna och färre och färre som ska fylla allt mer medieutrymme, har granskningen ersatts med journalistik som i allt högre grad handlar om att skyffla åsikter och skapa debatt. Det är relativt billigt, kräver ett minimum av research och kräver egentligen ingen erfarenhet. Och man slipper lämna redaktionen; alla åsiktsmaskiner finns ju bara ett klick bort på Twitter. (Vissa brukar förvisso kalla det ”sociala medier”, men ingen reporter bryr sig att plocka upp nåt utanför Twitterbubblan.)

I detta journalistiska vakuum har också den politiska aktivismen tillåtits flytta fram sina positioner och rapporteringen blir alltmer trängd och ängslig. Rädslan för röra sig utanför den beramade åsiktskorridoren skrämmer många, framför allt unga, reportrar från att över huvud taget röra vid vissa ämnen, som Britta Svensson skriver i Expressen:

Om de journalister som gör sitt jobb och rapporterar om brottsmisstankar och rättegångar mot vänsterextremister av framträdande kolleger kallas nazister, då händer två väldigt obehagliga saker.

En stor grupp, som inte är Janne Josefsson, klarar inte att brännmärkas på det sättet. De har för svag ställning på sin arbetsplats eller på arbetsmarknaden. Det blir enklare att inte skriva, eller att skriva som de högljudda nazistkletarna har bestämt.

Så istället för gamla tiders skandaljournalistik har vi därför fått mer och mer fått något som närmast kan betecknas som moraljournalistik. Allt fler avslöjanden handlar numera om moraliska tillkortakommanden hos makthavarna – som att riksdagsledamöterna inte sjukanmäler sig som de kanske borde göra.

Hur som helst. Anledingen till att Josefsson råkat i blåsväder denna gång är att han granskade det utbredda våldet från autonoma grupper på vänsterkanten, som Revolutionära fronten och AFA. Grupper vars modus operandi är att hota och misshandla politiska motståndare till tystnad – ofta i förebyggande syfte. Detta våld drabbar inte bara högerextrema och SD:are (om det skulle vara ett försvar för att slå folk sönder och samman) utan även moderater, folkpartister, kristdemokrater och slovakiska gästarbetare. Det kommer dagligen in rapporter om hur valarbetare misshandlas på öppen plats, och många unga politiker vittnar om hur de skräms till tystnad, ofta av autonoma grupper. Det är ett hårdnande ideologiskt klimat vi ser, och vad det innebär i längden för demokratin borde vi nog ta oss en rejäl funderare på.

Genom att beskriva denna verklighet, blev Josefsson hårt attackerad. Och till skillnad från förr i tiden, då det existerade en slags kollegialitet mellan journalister – en kodex som innebar att man inte kastade skit på sina kolleger, inte ens om man arbetade på konkurrerande redaktioner – är det nu mer regel än undantag att journalister attackerar varandra offentligt. Ibland till och med kolleger som jobbar på samma tidning.

I detta fall ställde sig en programledare på Sveriges radio, Ametist Azordegan, längst fram i drevet och skällde Janne Josefsson för att vara både en usel journalist och nazist. Något som SR senare tvingades be om ursäkt för.

Anledningen till utbrottet var att Josefsson genom att göra en granskning av vänstervåldet och låta misshandlade nazister prata ut därmed relativiserat det högerextrema våldet (som UG granskat veckan före) och gått nassarnas ärenden. Så uppfattar i allla fall jag själva essensen i drevet mot Josefsson, i den utsträckning det faktiskt finns någon genomtänkt essens.

En av de bättre nedtagningarna av detta resonemang står glädjande nog vänstertidningen Flamman för, där Jonas Wikström skriver klokt:

Det sägs vara fel att inte ha sammanhållning och allt ljus på nazisterna, ja det är till och med lite borgerligt att nu vilja göra som alla andra och hitta fel hos vänstern också. Det där är både ohederligt – strategidiskussioner handlar inte om att hitta fel, utan om att göra färre så att man blir bättre – och obegripligt. Ska man alltså hellre diskutera vänsterns strategier när de inte behöver vara bra, när allt har lugnat ner sig? Det finns inget krigstillstånd här som gör debatt farlig.

Själv tycker jag bara det känns främmande att väga olika typer av terror mot varandra. Det är naturligtvis förkastligt med hot och våld oavsett vilka perverterade ideologiska måttstockar som används. Att misshandla någon för att vederbörande har ”fel” hudfärg eller religion är vidrigt, men är det verkligen så mycket bättre att slå sina motståndare sönder och samman i förebyggande syfte? Eller hota anställda på Migrationsverket, för att de anses som en del av ”förtrycket”?

Mest bisarrt blir det när debattörer börjar väga extremismens farlighet utifrån någon slags bodycount – alltså vilken sidas våld som tagit livet av flest. Konsensus verkar här vara att det nazistiska våldet är värre än vänsterextremisterna, eftersom fler har dött som en följd av högerextremt våld.

Jag är antagligen för medelålders. för vit, för man, för att riktigt hänga med i denna intellektuella diskurs som mestadels förs på kultur- och opinionssidor av debattörer tryggt förankrade bakom skrivbord i Stockholms innerstad, långt från extremisterna som för krig på gator och torg. Men det är just dagar som dessa som det är viktigt för oss som kallar oss journalister att stå upp och försvara de kollegor som gör ett modigt – och ofta farligt – jobb. Journalister som vågar ställa sig i skottlinjen, som vågar ta mötet med våldsverkarna öga mot öga, trots att hotet om våld eller repressalier alltid finns under ytan.

Journalister som Janne Josefsson.

Intressant?

Fler röser om , , ,

Bloggar: No Size Fits All, Motpol

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: