And The Band Played On

Etikett: vänsterpartiet

Valkompasserna visar hur visionslösa partierna är i EU-politiken

valkompass_ab

Aftonbladets valkompass. Här blev jag miljöpartist ena gången, och Sverigedemokrat den andra. Observera dock att samtliga av mina rekommenderade kandidater kommer från PP…

Har långt om länge tagit mig tid att fylla i en av alla dessa valkompasser, för att få reda på vilka partier som står mig närmast i EU-valet om fyra veckor. Inte för att jag skulle behöva hjälp med att hitta en lämplig kandidat – jag har sedan länge bestämt mig för att rösta på Piratpartiet – utan för att jag rent allmänt är nyfiken på om det finns något parti som tycker ungefär som jag  när det gäller Sveriges framtid inom EU. Jag tycker själv att jag är hälsosamt EU-skeptisk: Den fria rörligheten för såväl kapital, varor och arbetskraft är bra, men jag är starkt emot en ökad överstatlighet och tycker att alldeles för många viktiga beslut fattas av ovalda byråkrater i Bryssel, som istället borde avgjorts på hemmaplan. Att EU ska detaljreglera hur många vindkraftverk Sverige ska ha, att vi tvingas betala miljarder i miljöskatter på 100 procent ren vattenkraftsel eller att vår svenska sjöfart straffbeskattas via det jobbdödande svaveldirektivet, är bara några exempel på lagstiftning där jag känner att EU har passerat gränsen för vad vi ska acceptera.

Så jag fyllde i Aftonbladets och SVT:s valkompasser, eftersom dessa är inriktade just på EU-valet. Resultatet? Jag som aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att vare sig rösta på Miljöpartiet, Centern eller Sverigedemokraterna vår veta får veta att det är just dessa partier ligger närmast mig i EU-valet.

Det känns som ett hån.

Men det är nog inte mig det är fel på – utan det faktum att de etablerade partierna uppvisar en närmast total avsaknad av visioner för hur Sverige ska fungera tillsammans med EU de närmaste fyra åren. Om man som jag redovisat har klara och tydliga åsikter om att EU roffat åt sig  alltför mycket makt på nationalstaternas bekostnad – då hamnar jag alltså automatiskt i samma hörna som extremistpartierna SD och Vänsterpartiet. Problemet är bara att bägge dessa partier är populister – i Sverigedemokraternas fall dessutom skrämmande okunniga om vad EU egentligen står för. De fångar bara upp ett missnöje och försöker kapitalisera på det.

valkompass_svt

I SVT:s valkompass blev jag plötsligt moderat – och kristdemokrat…

Samma sak med Centern, som utsett sig själva till integritetens försvarare, trots att de röstat för såväl FRA som Datalagringsdirektivet – det senare på EU:s order. Piratpartiet, de enda som slagits för att stoppa övervakningssamhället, hamnar längst ner på min lista över lämpliga partier att rösta på (både i Aftonbladets och SVT:s test). Trots att jag på en direkt fråga angav att det var detta parti jag kunde tänka mig att rösta på.

Men tyvärr är det just så här som det svenska politiska landskapet ser ut idag. De stora, etablerade partierna ägnar sig åt viskleken och avslöjar så lite som möjligt om vad de vill (vilket kanske är lika bra, eftersom den yttersta målet egentligen bara är att roffa åt sig makt). Kvar för oss som faktiskt är politiskt intresserade står bara missnöjes- och populistpartier.

Vad valkompasserna visar är alltså inte min politiska tillhörighet – utan de politiska partiernas oronbedövande visionslöshet och feghet.

Vi borde vara värda bättre. Framför allt i ett val som på avgörande punkter är betydligt viktigare än vårt eget riksdagsval i höst. Tre av fyra lagar stiftas i Bryssel (och Strasbourg), och att i det läget lämna walk-over till enfrågepartier och extremister är ett gigantiskt misslyckande för våra etablerade partier.

Intressant?

Andra om valkompasser: Anders Johansson Heinö, Politologerna, Enligt min humla,  Metro, G-P

Fler bloggar om , , , ,

När aktivister tar över journalistiken

En färsk kartläggning av journalisters politiska hemvist visar inte överraskande att fyra av tio journalister röstar på Miljöpartiet (hela 54 procent på Sveriges radio). Räknar man MP till vänsterblocket, har 70 procent av journalistkåren i stort vänstersympatier. Att detta skulle påverka den redaktionella bevakningen förnekas av journalisterna själva  – tvärt om menar exempelvis Aftonbladets Anders Lindberg att viktningen snarare utfaller till de borgerligas fördel, eftersom samtliga stora medieägare har ett intresse av att en borgerlig agenda förs.

Men frågan så som den debatteras, är egentligen felställd. Problemet är inte primärt att vi har journalister som röstar på vänsterpartiet eller MP, utan dels hur själva rekryteringen av journalisterna görs, dels vilka nyheter som publiceras.

Framför allt inom områden som energi, miljö och klimat är det knappast är någon hemlighet att många journalister antingen är miljöpartister eller har någon typ av aktivistbakgrund. Journalisten Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion var t ex drivande i den svenska grenen av Attac (och så sent som 2009 aktiv i organisationen). Det ligger förstås nära till hands att tro att Ergon sökt sig till journalistiken för att kunna påverka samhället i samma riktning som hans personliga övertygelse. Och det är han långtifrån ensam om.Kollegan Linus Brohult, på samma redaktion, har en bakgrund som militant vegan och verksam inom aktivistgrupper som Plogbillsrörelsen och Socialekologisk aktion. Han har också varit aktiv i Grön ungdom. Detta står det inget om i SVT:s presentation av redaktionen, men är det sannolikt att Brohult agerar helt objektivt när han som journalist till exempel rapporterar om att rött kött förkortar livet?

Och att Anna Schytt, chefen för vetenskapsredaktionen, tilldelats ett fint pris av Världsnaturfonden (som också delats ut till SvD:s miljöreporter) påverkar förhoppningsvis inte hennes beredskap att kritiskt granska WWF:s ställning såssom ledande miljölobbyist.

Roger Pielke Jr tar upp fenomenet med atkivister som söker sig till journalistiken i ett aktuellt blogginlägg, An interview with an activist journalist, där Justin Gillis, miljöreporter på New York Times, berättar öppenhjärtigt om vad som motiverade honom till att bli journalist.

I started taking classes and the more I learned, the more I thought to myself, “This is the biggest problem we have—bigger than global poverty. Why am I not working on it?” From there, the question was, how do I get myself into a position to work on the problem?

Också i Sverige råder det idag en närmast total enighet om miljövänsterns syn på vilka problem samhället står inför, och vilka lösningar de kräver – i allt väsentligt även från borgerligt håll. Därför blir det omöjligt att föra en seriös debatt om nyttan av och priset för grön omställning, internationella klimatavtal och hundramiljarderssatsningar på vindkraft utan att bli stämplad som förnekare. Och vem vill riskera det?

Metoden för att förmedla denna enda bild är för det mesta inte att ta ställning för den ena eller andra sidan i en debatt, utan snarare tiga ihjäl det faktum att en debatt över huvud taget existerar. Det är urvalet av nyheter, vilka experter som intervjuas och vilka källor som används som spelar roll, inte själva vinklingen.

Att Kungliga vetenskapsakademin nyligen gav den svenska satsningen på vindkraft ett veritabelt nackskott, har sålunda förbigåtts med total tystnad utanför SvD:s debattsidor. Likaså den misslyckade och meningslösa satsningen på etanol, som inte lett till några sänkta utsläpp över huvud taget (däremot till regnskogsskövling och skyhöga matpriser som drabbar världens fattigaste). Eller att handeln med utsläppsrätter tillåts fortsätta, trots att det redan kostat Europas skattebetalare 2.000 miljarder (!) och fått till effekt att utsläppen istället ökat när industrier sålt sina tilldelningar och istället flyttat produktion till tillväxtländer där miljölagstiftning saknas.

Och att WWF gröntvättar skogsbolag och GMO-jättar som Monsanto, som skövlar regnskog för glatta livet – något som visades i den uppmärksammde tyska dokumentären Der Pakt Mit dem Panda – är det ingen svensk miljöjournalist som vågat ta i.

Om man studerar en handfull av de inslag som sänts i Vetenskapens värld i år, är det inte svårt att se att det knappast är en allsidig vetenskapsjournalistik som redaktionen bedriver. Här stämplas USA:s republikanska presidentkandidater som ”förnekare”, och tveksamhet inför FN:s klimatpanels budskap jämställs med kreationism (så kallad guilt by association). Ett axplock av det som SVT benämner ”vetenskap”:

Besöker man det andra benet av public service, Sveriges radio, visar Kent Asps undersökning alltså att hela 54 procent av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet. Det märks tydligt på Klotet, ett program och en webbsajt där det är näst intill omöjligt att skilja det redaktionella innehållet från pressmeddelanden som skickas ut från WWF och Greenpeace. Här går journalisterna till och med till motattack mot sina lyssnare och kallar dem ”vetenskapsförnekare” när dessa har invändningar om det vetenskapliga underlaget i reportagen.

SVT och SR är inga skräckexempel – det ser likadant ut i de flesta större medier. Någon eller några specialreportrar agerar gatekeepers och publicerar bara nyheter som talar för den egna saken. Motsatta eller alternativa synsätt förekommer sällan, trots att det är närmast övertydligt för alla som nånsin läst ett kommentarsfält under en artikel om miljö- eller energifrågor, att det idag existerar ett veritabelt bråddjup mellan journalister och allmänhet.

Och då har vi bara nuddat vid ett av alla de områden där det är förenat med livsfara att utmana konsensus.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Arbetarrörelsen visar sin bruna sida

Arbetarrörelse i Pyonyang, Folkrepubliken Korea.

En seglivad myt från det gamla folkhemmet går ut på att Arbetarrörelsen är en garant för solidariteten i samhället. Som en följd av detta har arbetarklassen ständigt utmålats som osjälviska antirasister med ett brinnande rättvisepatos –  medan företagare, direktörer och annat överklasspack utgör det stora hotet mot mångfald, rättvisa och alla människors lika värde.

I praktiken är det tvärtom. Ta bara det faktum att ganska många SD-väljare kommer från LO-kollektivet. Och hur har den svenska fackföreningsrörelsen visat solidaritet med dem som haft det sämre – i praktiken?

Jo, genom att bojkotta och slänga ut utländsk arbetskraft som kan konkurrera med LO:s medlemmar – detta i strid mot gällande EU-lagstiftning. (Däremot är det fullt i sin ordning att bärplockare och andra slavarbetare som ändå inte har råd att vara med i facket flygs in från Thailand för att sitta och svälta i Norrlandsskogarna.)

Fackföreningar som Vårdförbundet, SSR och Transport sparkar ut personer som jobbar politiskt för Sverigedemokraterna. Strunt samma att partiet numera sitter i Riksdagen – deras åsikter är inte förenliga med fackets värderingar heter det.

Vänsterpartiet och MP fortsätter att bete sig som trotsiga småbarn efter valförlusten. Partierna kräver nu att få slippa sitta bredvid Sverigedemokraterna i Kanslihuset. Som anledning åberopas arbetsmiljöskäl. ”Vissa i vår personal tycker att det känns obehagligt att dela kopiator med Sverigedemokraterna”, säger Uje Brandelius på Vänsterpartiets pressjour.

Det beteende som vänstern uppvisar just nu är raka motsatsen till deras slagord om solidaritet och respekt för olikheter. Det är en oblyg och organiserad mobbing av politiker – människor – som valts in i Riksdagen i demokratiska val. Man kan och bör avsky SD:s åsikter – men att stigmatisera, idiotförklara och utesluta människor från den offentliga gemenskapen på grund av deras val av parti är ovärdigt en demokrati. Dessutom leder det bara till att Sverigedemokraterna blir ännu starkare; mobbningen och utfrysningen tas som intäkt för att partiet faktiskt vet sanningar som etablissemanget till varje pris vill tysta ner.

Men det är samtidigt en bra illustration av den maktfullkomliga logik som fortfarande är förhärskande inom vänstern. Solidariteten är alltid villkorad  – den gäller så länge man har rätt åsikt. Att gilla lika helt enkelt.

”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” (Friedrich Nietzsche)

(Bloggaren Morgonsur skriver mycket bra på ämnet mobbning i tre delar. Läs dem!)

Intressant?

Aftonbladet, DN, Expressen

Andra bloggar om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: