Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Varberg

Staden som kapitulerade för bilismen

Min hemstad Varberg var ursprungligen en pittoresk om än fattig trästad, vackert belägen vid den klippiga och karga halländska kusten. När jag växte upp här på 70-talet fanns fortfarande de flesta låga gamla trähus i centrum kvar, med sina omoderna men myllrande innergårdar där utedass, verkstäder och hantverkare samsades om utrymmet. En fungerande blandstad helt enkelt, där bostäder och arbetsplatser delade på den begränsade ytan innanför de gamla stadsmurarna (idag endast ihågkomna genom de fyra vallgatorna som omgärdar innerstaden). En stad där de flesta hade så nära till jobb och skola att det gick att gå eller cykla.

Men sen kom 70-talet, och rivningsraseriet tog fart, precis som i alla andra svenska småstäder där det skulle beredas plats för Domus, gator breddas och massor av parkeringsplatser behövdes för att folk skulle kunna ta bilen från sina nya moderna bostäder i ytterområdena(*) ända fram till affärsingången och på så sätt slippa onödig motion. Det handlar alltså om samma slags brutala och historielösa modernism som fick Stockholmspolitikerna med Hjalmar Mehr i spetsen att spränga bort hela nedre Norrmalm med sin täta och genuina 1700- och 1800-talsbebyggelse – bara för att ge plats åt stora trafikleder och monstruösa parkeringshus i betong. Folk som jobbade i City måste ju kunna åka bil ända fram till dörren!

Nåväl, parallellt med 70-talets rivningar fanns det två käpphästar som styrde lokalpolitiken i Varberg. Oavsett vilket parti som satt vid makten (centern och sossarna oftast) rådde det konsensus om att det aldrig skulle kosta något att parkera i centrala Varberg. Och en annan samsyn fanns i att allt som hette parkeringshus eller underjordiska garage var styggelser som skulle bekämpas till varje pris.

Resultatet blev som det blev. I början av 80-talet hade stora delar av centrala Varberg förvandlats till gigantiska parkeringsplatser – hela kvarter där det tidigare funnits bostäder eller småföretag revs. Ofta var det låga små trähus, ibland flerbostadshus från 30-40-tal (även dessa i trä), men även pampiga jugendpalats föll för grävskoporna.

Gerlachska huset strax före rivningen i maj 1977.

Det mest kända offret för rivningarna var det fantastiska och historiskt mycket viktiga Gerlachska huset, vars ingång flankerades av två stora lejon i granit. Huset, som ursprungligen var hem för Varbergs främste industrialist, Hugo Gerlach, revs efter stora protester 1977. Ingen visste riktigt varför det revs, bara att det var bråttom att göra det. Sedan stod tomten öde i många år och användes som parkeringsplats – vad annars – innan en totalt intetsägande och ful kontorsbyggnad i grön plåt och blaskig tegel byggdes där på 80-talet.

Arkitektur och stadsbyggnad har bevisligen aldrig stått särskilt högt i kurs i Varberg, men på senare år har åtminstone de flesta hålen efter  70-talsrivningarna fyllts igen, samtidigt som motståndet mot parkeringshus eroderat. Tvärtom; numera byggs det parkeringshus i nära nog alla nya hus i Varberg – för tanken är fortfarande att alla som kommer till stan ska kunna ta med sig bilen nästan ända fram till butiken. Få andra platser i Sverige har så ovillkorligt kapitulerat för massbilismen som min gamla hemstad.

Östra Vallgatan med nyproducerade punkthus, stående på en gemensam mursockel. Som en steril förort mitt i stan.

Och så fortsätter det. För de garage som nu byggs läggs inte under jord, utan som här i det nyproducerade bostadsområdet vid Östra Vallgatan: i markplan. Istället för att ta chansen att reparera skadan efter 70-talsrivningarna och försöka skapa ett livfullt offentligt stadsrum genom utnyttja gatuplanet till butiker och andra näringsverksamheter, låter man istället fotgängare på väg till stan mötas av en tre meter hög vitmålad betongmur, utsmyckad med ventilationsgaller. Om arkitektens vision var att återskapa bilden av den gamla stadsmuren, har hen lyckats bra: om man står på Bäckgatan (bilden) eller Prästgatan och vänder blicken österut, slutar siktlinjen faktiskt i en naken betongmur.

Det finns alternativ: punkthus på Katarinavägen i Stockholm, byggda på 50-talet. Här har folklivet kunnat fortsätta genom att ge plats för butikslokaler i gatuplan.

Östra Vallgatan, som fram till mitten av 70-talet var en livlig stadsgata, förvandlas nu till en steril genomfartsled där ingen någonsin kommer att flanera. Det är nästan så man längtar tillbaka lite till parkeringsplatsens öppna ljusa ytor.

Av detta kan man lära sig att ingen någonsin verkar kunna lära sig av historien. Men man får glädja sig med att det fortfarande är gratis att parkera i stan.

* Varberg fick aldrig några egentliga förorter under 60- och 70-talets miljonprogram, med undantag för Sörsedammen, där ett antal trevånings lamellhus i vitt mexitegel byggdes på 70-talet. Det låg inte längre bort än att det fortfarande var på bekvämt gång- och cykelavstånd från centrum.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

I döda despoters badkar

Längst in i vänstra hörnet, med ryggen mot väggen brukade han hålla till, kamrat Lenin. Säkrast så kanske.

Under mitt Varbergsbesök i förra veckan passade jag på att slinka in på Leninbadet, ett nybyggt spa i källaren på Hotell Gästis. Det är inte vilket spa som helst, utan en hommage till badanläggningen med samma namn i Smolnijpalatset i S:t Petersburg (tidigare Leningrad) som byggdes på Tsartiden men som den berömde massmördaren frekventerade flitigt under de tidiga revoliutionsåren. Numera är badet nedlagt, men enligt uppgift är den svenska versionen ganska trogen förlagan.

Massagebänkarna på Leninbadet ger onekligen helt andra associationer...

Men Leninbadet i Varberg har garanterat många fler byster av Lenin – jag slutade räkna vid ett femtiotal – och ovanpå detta pryder diverse affischer med revolutionspropaganda väggarna i omklädningsrum och biutrymmen. Allt gjort med en otrolig känsla för detaljer; skåpen i omklädningsrummen är till exempel handgjorda i ädelträ med ingraverade reliefer av diktatorn. Och för den som vill finns se snygg ut under spabesöket finns badmössor med Leninmotiv att köpa i receptionen.

För att känna sig som en riktig despot, beger man sig ner i själva hetbadsanläggningen – som på modernt spavis uppgraderats med bubblor – och sätter sig längst in i vänstra hörnet, med ryggen mot väggen. Det var Lenins egen favoritplats i det ursprungliga badet, oklart varför. Möjligtvis hade han nära till revolvern och uppsikt över ingångarna till badet. Kanske mindes han Grigorij Rasputins öde, en annan flitig badhusbesökare.

Det är naturligtvis lätt att skratta åt den galna idén att bygga ett helt spa på gammal rysk revolutionsromantik, men man får ändå beundra hotellets ägare för det ovanliga greppet. Lasse Diding heter han förresten, och är förmodligen den ende svensk som blivit utsedd till årets företagare, samtidigt som han är övertygad kommunist.

Och han är dessutom inte vilken kommunist som helst, utan mannen bakom det berömda (beryktade?) Jan Myrdalsällskapet, en stiftelse som varje år delar ut Leninpriset till ”olydiga författare”. Så varje sommar ökar rödvinskonsumtionen markant i Västkustmetropolen i samband med att stora delar av Sveriges kulturvänster checkar in på hotell Gästis.

Rysk propaganda-affisch där USA framställs som en bankir med kroknäsa. Antisemitismen var stark även i öst

Oavsett hur illa man tycker om gamla Sovjetdiktatorer, är Leninbadet är ett utmärkt exempel på innovation och entreprenörskap. Att göra verklighet av sina drömmar är något som många fler borde göra.

Men i det marxist-leninistiska samhälle som Diding och hans Lenin-kramande författarkamrater drömmer om, skulle det naturligtvis aldrig kunnat ske. Att driva med makten utan att drabbas av repressalier är en demokratisk lyx som vi vant oss vid i Sverige.

I Vladimir Lenins Sovjet hade ett liknande tilltag sannolikt mötts med deportation till ett väldigt kallt ställe. Eller nackskott.

Med detta sagt är Leninbadet väl värt ett besök. Och hotell Gästis är utan tvekan trevligast i stan.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Places of Doom

Om man spelat en del datorspel genom åren – som jag onekligen gjort – är det närmast omöjligt att inte göra associationer mellan verkliga miljöer och de interaktiva världarna. Första gången jag tänkte på det var under Games Convention i Leipzig 2007 (när jag tog bilden här nedan) – staden var i vissa delar lika nedgången som City 17 i Half-Life 2, och som en extra bonus fanns det en byggnad som höjde sig över staden likt ett Combine Citadel.

Här är några bilder jag samlat på mig från platser som kunde vara tagna ur Gordon Freemans universum.

(Zombies, Walkers och Combine-poliserna är i vissa fall monterade i efterhand…)

Centrala Leipzig med Combine citadel, walker och en zombie.

Varbergs industriområde under attack av giftzombier, combine-polis – och en walker.

Beware of Head Crab.

Can i HaZ Brains? Zombie-invasion på Västkusten.

Jag ska villigt erkänna att jag varken är ensam om denna typ av Urban Gaming Exploration. Gamesradar har också kommit på att just Leipzig måste vara City 17.

Fler om , , ,

Intressant?

Peak Eddie Meduza

Mera brännvin! Västra Vallgatan, Varberg, den 16 juli.

Årliga bilträffen Wheels & Wings i Varberg är i full gång, och den lilla västkuststaden korkas igen av bilfantaster från när och fjärran. Tillställningen är i grunden en ordinär gräsmatteträff; man tar sin bil till ett stort flygfält och sitter där en hel dag. Umgås lite, tittar på andras bilar, kollar ”swap meetet” efter saknade delar – eller laddar upp med ett alkoholhaltigt alternativ inför fredag- och lördagkvällarnas cruising om man tillhör det klientel som inget bättre vet än att tränga in sig i gamla ölpråmar – Pontiac Catalina eller Cheva Impala är favoriter här – och rulla genom stan bankande i plåten i takt med Eddie Meduzas greatest hits.

Monster-EPA.

Man skulle kunna tro att intresset för gamla USA-bilar skulle dö ut med raggarkulturen, men ändå blir det proppfullt år efter år på Wheels & Wings. Visst, det är mestadels 50-plussare som kör omkring i gamla 50-talsjänkare som det går 13 på dussinet av, men det intressanta är att bilintresset långt ifrån bara gäller amerikanska bilar. Här finns en stor och entusiastisk community som bygger fantastiska EPA-traktorer. Gamla fina Saabar trängs med topprenoverade Volvo PV, och fållan med fina VW-bubblor och California-bussar växer för varje år.

Det är en utmärkt utveckling. Svensk bilkultur har alldeles för länge varit likvärdigt med törstiga V8:or och illa klädda och överviktiga ölpimplare. Det finns otroligt mycket nutida motorhistoria från 60-talet och framåt som är värd att visa upp.

Rätt klädd för utflykt i en 1961 års PV Sport.

En intressant trend som vuxit sig starkare på senare år är att inte bara visa upp sin gamla bil, utan göra hela uppvisningen till ett slags ”lajv”, där förare och passagerare klär upp sig i tidstypiska kläder, frisyrer och smink – amerikanskt 50-tal är vanligast. Extra utrustning i och utanför bilen som tidsenliga husvagnar och campingset  är också en vanlig syn.

En artist dominerar stort på Wheels & Wings marknad.

Fredagkvällens cruising är ett utmärkt tillfälle att se de allra finaste bilarna paradera förbi genom centrala Varberg, som är fullspikad med publik. Någon gång runt nio börjar dock de riktiga entusiasterna att tröttna, och kvar blir till slut bara pilsnervagnarna. Jag cyklar hemåt ackompanjerad av av ”Mera brännvin” som skvalar ur en sönderrostad Caprice.

Och funderar på hur rik Errol Norstedt (a.k.a Eddie Meduza) egentligen hade varit om alla hans fans betalat för hans musik medan han var i livet. Han verkar i alla fall aldrig ha varit större än nu.

Andra bloggare om , , , , ,

Intressant?

GP, HN,

När integritetsdebatten spårar ur

Natten till fredag  förra veckan försvann 18-årige David Birgersson från Veddige, efter en fest på nattklubben Oscar i Varberg. Klockan vad 01.22 när han lämnade nattklubben och sågs gå västerut. Där slutar spåren. Polisen har via lokala medier gått ut med efterlysningar, uppmanat fastighetsägare att kolla förråd, källare och uthus och har idag skickat ner dykare i hamnbassängen för att söka efter den försvunne David.

Och så har man – troligtvis efter uppmaning från oroliga anhöriga – lyckats pejla in Davis mobiltelefon, som var avstängd men med benägen hjälp från teleoperatören kunde “väckas” och avslöja sin position. Något som Piratpartiets Rick Falkvinge nu reagerar starkt mot. Falkvinge invänder dels mot att teleoperatörerna över huvud taget har teknisk möjlighet att spåra avstängda mobiler mot innehavarens vilja, dels mot att själva pejlingen är ett intrång i David Birgerssons privatliv. Han är (eller var) ju faktiskt myndig, hade valt att stänga av sin mobil och ville kanske bara “ta en paus” i ett par dagar. Falkvinge skriver:

Bara för att anhöriga kan vara oroliga, så har polisen inte rätt att bryta privatlivsgränsen. Det här är ett klart brott mot polislag och post- och telehemlighet, eller borde åtminstone vara.

I princip har ju faktiskt Falkvinge rätt. Men det är just det som är det stora problemet i hans resonemang. Att principerna alltid ska styra, oavsett om man kan rädda liv genom att någon gång bryta mot dem. Fakta i fallet är att David lämnade nattklubben mitt i svinkalla natten iklädd endast, skjorta, kortbyxor och knästrumpor. Han bor i Veddige, två mil utanför Varberg. Risken att han råkat ut för en olycka eller brott måste anses så pass stor att det är befogat att ställa den personliga integriteten åt sidan en stund och istället handla som en medmänniska. Att veta att man har gjort allt i sin makt – och innerligt hoppas att David hittas välbehållen.

Det har redan blåst kring piratledaren tidigare i år, och det är tveksamt om partiet har råd med fler FalkvingeGates just när årets valkampanj ska dra igång. Jag följer och respekterar flera piratpartister, som Farmor Gun och Josh, men jag tror partiet löper en stor risk om de skapar en bild av sig själva som okänsliga och världsfrånvända paragrafryttare. Läser man kommentarerna på Falkvinges inlägg är det tyvärr just den känslan man får.

Antar att det är läge att dra på asbestdräkten nu.

Fler om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: