Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: vindkraft (sida 2 av 4)

Klart grabben ska ha ett kraftverk!

Bidragsindustrin – de som verkar inom den förnybara energisektorn – har finansiella problem. På kontinenten har branschen kraschat hårt i spåren av den ekonomiska krisen. Sydeuropeiska länder har strypt de tidigare miljardsubventionerna vilket fått aktieindex för den gröna energisektorn, Renixx, att falla med mer än 90 procent sedan toppnoteringen kring 2007.

Storkapitalet har alltså flytt, så vad gör då denna starkt bidragsberoende krisbransch?

Leta upp nya offer som vill hoppa på pyramidspelet förstås. Det är så man ska se den senaste debattartikeln i DN, där ett antal företrädare för subventionsindustrin (Naturskyddsföreningen, vind- och solkraftsbranschen) tycker det är hög tid att vi betalar miljoner i skattesubventionerar inte bara villaägare som smäller upp solpaneler på taket – utan också kägenhetsinnehavare som istället köper andelar i sol och vindkraftskooperativ. Så här skriver de:

…alla former av egenägd förnybar elproduktion behövs. Hushållen, både de som bor i villa och lägenhet, måste få likartade möjligheter att stärka sin ställning på elmarknaden. Också de som är andelsägare i solkraft och vindkraft bör få en skattereduktion för egen­producerad förnybar el.

Det finns egentligen bara två fel med det här. Dels behöver vi småskalig sol- och vindel ungefär lika mycket som vi behöver cancer. Vi har redan en stabil elproduktion och ett massivt elöverskott på hela 20 TWh, som kommer att bestå under överskådlig tid. Dels har samtliga liknande försök med att skattesubventionera småskalig elproduktion resulterat i mycket kostsamma och totalt verkningslösa fiaskon. Tyskland är här skolexemplet på hur man inte ska göra.

Som Vetenskapsbloggen så riktigt konstaterar innebär småskalig elproduktion dessutom att vi väljer bort kostnadseffektiva och billiga sätt att producera el, för att istället bege oss tillbaka till forntiden och förlita oss till osäkra, svårberäknade elleveranser som kräver massiva skattesubventioner. Lyser solen på sommaren, blir det massor med el (när den behövs som minst) och under höst, vinter och vår blir det i princip inget alls i kablarna.

Under dessa perioder måste den småskaliga elproduktionen backas upp med annan energi. Och eftersom vår vattenkraft redan tagits i anspråk för befintlig storskalig vindkraft och den tyska energiomställningen krävs det alltså reservkraft från andra källor. (Kärnkraften är förstås omöjlig att skala upp och ner med kort varsel.)

Därför antar jag att den föreslagna skattesubventionen även ska betala för reservkraften som behövs när hyresgästens andelsägda gröna energilösning inte producerar. Billigast och effektivast är dieseldrivna små generatorer, som förslagsvis kan ställas på balkonger och innergårdar och puttra när vädrets makter inte spelar med. Visst. det blir ganska mycket buller och avgaser från alla generatorer där de står och backar upp den förnybara energin, men något får man ju offra för den gröna omställningen.

Om avfärdar detta som komplett vansinne, håller jag med. Fast jag kan samtidigt upplysa om att det är precis denna lösning, kallad STOR, som England valt för att klara av sin egen energiomställning.

Det går helt enkelt inte att hitta på sånt här.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Centern: Vi bränner 30 miljarder för att kraftnätet ska klara onödig och överflödig el

Centerns Anna-Karin Hatt skriver i en debattartikel i dagens SvD om att alliansen – under ledning av Centern – satsat mer än någon annan regering på att uppgradera det svenska kraftnätet. Detta för att bygga bort flaskhalsar i systemet, som gör att Sydsverige idag betalar ett högre elpris än de nordligare delarna av landet, och att anpassa det för den kraftigt fluktuerande vindkraftproduktionen.

Dessutom byggs den så kallade Sydvästlänken, för att Sverige lättare ska kunna bli av med sitt elöverskott (nära 20 TWh i fjol) på den europeiska marknaden. Den går på lite drygt en miljard att bygga, om anläggningsarbetet håller sig till budget.

I reda siffror kan man utläsa att Alliansen sedan sitt tillträde satsat runt 10 miljarder på förbättringar av elnätet, och att det för perioden fram till 2017 kommer att ha plöjts ner 30 miljarder i detta arbete. Väl använda pengar, tycker energiministern:

Tack vare det kommer vi i Sverige framöver att kunna få en ännu tryggare elförsörjning, vi kommer att få ännu bättre förutsättningar för att fortsätta energiomställningen och vi kommer att kunna ta om hand och ansluta ännu mer förnybar elproduktion.

Det är naturligtvis detta som allt handlar om. I ett läge där vi har ett rekordstort elöverskott och redan måste dumpa överflödet – mer än den totala produktionen av vindel – ska elkonsumenterna betala ännu mer för dyr och onödig elproduktion som Sverige inte behöver. Och hade kärnkraftverket i Barsebäck inte lagts ner – även detta beslut var Centern med om att klubba – hade det över huvud taget inte funnits några behov av att ”modernisera” kraftnätet i söder.

Vad Anna-Karin Hatt berömmer sig för är alltså att ha drivit på en massiv utbyggnad av opålitlig elproduktion, som vi inte behöver och måste betala för flera gånger om för att bli av med. Hade vi istället haft modet att inte göra nånting alls, hade vi sluppit denna utgift helt och kunde istället använt pengarna till att bygga upp ett försvar värt namnet igen. Till exempel.

Det sorglustiga i allt detta är att Annie Lööf, Lena Ek och Anna-Karin Hatt förmodligen på fullt allvar tror att denna sanslösa miljardrullning på meningslös symbolpolitik kan locka nya väljare.

Snacka om att sakna markkontakt.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Låga elpriser hotar vindlobbyn, så vi måste förbjuda vattenkraft

strommadamm

Strömma kraftstation i Dagsås öster om Varberg. En av de första vattenkraftverken i Sverige, anläggningen stod kvar redan 1914. Här produceras fortfarande ren el, kapaciteten är 140 MWh. Frågan är dock hur länge – den hundra år gamla fördämningen är också populär bland sportfiskare…

Bekvämt under radarn smögs ett delbetänkande från en ny utredning, beställd av Miljödepartementet, ut i dagarna. Den skjuter in sig på det gigantiska problemet med att majoriteten av Sveriges vattenkraftverk, som genererar ungefär hälften av vår el, inte har tillståndsprövats enligt miljöbalken. Det beror på att de flesta vattenkraftverk byggdes i en tid då det inte fanns någon miljöbalk, ingen Lena Ek och inga horder med bidragsdiande byråkrater med storslagna ambitioner att göra världen lite mer ”hållbar”.

Detta gigantiska problem kan likställas med det faktum att den nuvarande Slussen, byggd i mitten på 30-talet, inte är godkänd enligt dagens miljölagstiftning och stadsplan, i likhet med stora delar av bebyggelsen Stockholms innerstad som aldrig fått bygglov med nuvarande regler. Ingen förväntar sig dock att Per Ankersjö och Centern i Stockholm på allvar skulle förbjuda Vasastan i en sentida miljöprövning, men det är precis detta som Sveriges vattenkraftverk nu står inför.

Bloggen Miljöfara har skrivit bra om vad som står på spel – till exempel att Länsstyrelserna ska får möjlighet att förbjuda redan befintlig vattenkraft, och dessutom tidsbegränsa tillstånden, ooch att Sportfiskarna får ett avgörande inflytande på Sveriges framtida energiproduktion. Om ett par vandringsleder för lax anses hotade i Norrland, kan det alltså innebära stoppad kraftproduktion och kraftigt höjda priser för elkonsumeter och industri.

Jag vill absolut inte framstå som en konspirationsteoretiker, men nånstans kan jag inte bli fri från en gnagande oro för att hela utredningsdirektivet kommer av att vattenkraften helt enkelt är för billig. De så kallade förnybara energikällorna, främst vindkraft, kräver ett elpris som är 8-10 gånger högre än vad våra halvsekelgamla vattenkraftanläggningar kan producera samma el för – utan några subventioner alls. Denna osunda priskonkurrens har gjort att vindkraftslobbyn gjort sitt bästa för att utmåla vattenkraft som miljöförstörande, något som naturligtvis är rent svammel.

Men det ser alltså ut som om Lena Ek, som brukligt djupt okunnig om allt det som hennes departement borde syssla med, har fått vindkraftslobbyns öra. Så för att rädda den olönsamma, ineffektiva elproduktion som kräver hundratals miljarder i skattesubventioner, ska vi i största möjliga mån försvåra och fördyra billig, miljövänlig och koldioxidfri el.

Det bisarra i sammanhanget är att det finns ungefär 7 GWh outnyttjad elproduktion i befintliga småskaliga vattenkraftverk (ungefär samma kapacitet som dagens vindkraft), anläggningar som redan är byggda, där fördämningar finns och el kan produceras – men stoppas av miljöskäl. Istället smäller vi upp gigantiska vindkraftsparker i känsliga fjällmiljöer – vindsnurror som slaktar kungsörnar i massor och som aldrig kommer att bli lönsamma och kräver årliga mångmiljonsubventioner av hårt prövade skattebetalare.

Utredaren ser dock främst det positiva i att satsa på sportfiske, istället för elproduktion (lånat från Miljöfara):

”Andra positiva samhällsekonomiska konsekvenser av nya fiskvandringsvägar är möjligheter till ökat friluftsliv och ökad fisketurism. Fritidsfiske utövas av cirka en miljon svenskar varje år och fritidsbaserad verksamhet är en näringsgren som växer” (Sid 355).

Välkommen till Absurdistan. Och kom ihåg: Centerpartiet bär ansvaret.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, SvD

Vi måste gå över till usel och ineffektiv elproduktion för att rädda industrin

Ibland undrar man om alla dessa överbetalda lobbyister – oftast finansierade av dig och mig – som Annika Helker Lundström, verkligen själva tror på vad de skriver. Det borde i alla fall vara närmast en omöjlighet att vara verksam inom energibranschen och vara så frikopplad från verkligheten som vd:n för svensk vindenergi visar prov på i sin debattartikel i SvD.

Lundström menar på fullt allvar att utbyggd vindkraft leder till lägre elpris och bättre konkurrenskraft för industrin – som ju är undantagen från systemet med elcertifikat. (Vilket innebär att det är vanliga löntagare som tvingas subventionera företagens vinster via en en extra energiskatt.)

Sanningen är att de enda tillfällen som vindkraften ”pressat” elpriset varit under vår och sommar, då efterfrågan på el är låg men den intermittenta vindkraften ändå står och matar in el på nätet. Denna påtvingade överproduktion gör att elen måste säljas med förlust, eller till och med slumpas bort gratis. Samtidigt får vindkraftsproducenterna fast betalning via certifikatssystemet för leveranserna. I fjol exporterades hela 20 GWh, mer än hela den samlade vindkraftsproduktionen, med miljardförluster som följd. Denna obalans mellan utbud och efterfrågan – konstruerad av okunniga politiker – har i princip fått hela den tyska elmarknaden att haverera. Det enda som skiljer Sverige från Tyskland är att vi fortfarande inte hunnit bygga ut vindkraften så mycket.

Det vill Lundström dock ändra på, och propagerar på fullt allvar för att vi ska ersätta kärnkraftens 45 GW enbart med vindkraft. Alltså: vi ska lägga ner lönsam energiproduktion, som dessutom drar in miljarder i skatteintäkter, med olönsam och ineffektiv elproduktion som kräver gigantiska subventioner.

Dessutom borde hon vara väl medveten om att det inte går att möta hälften av det svenska energibehovet med intermittenta kraftkällor som sol och vind, utan att samtidigt tillhandahålla reglerkraft med motsvarande kapacitet. Eftersom vattenkraften är i det närmaste fullt utnyttjad som backup för vindkraften, betyder det att vi får bygga ett stort antal kol-, olje- eller gaseldade kraftverk framöver och göra oss beroende av Putin. Om detta nämns dock inget.

Svensk vindkrafts framgångsrecept för den svenska industrin är alltså att avskaffa tillgången till säkra elleveranser och ersätta den med ineffektiv och nyckfull energiproduktion som kräver miljarder i subventioner av skattebetalarna.

Miljarder som inte på något märkbart sätt sänker våra utsläpp, och hade gjort betydligt mer nytta om de satsats på skolan och välfärden, istället för att som idag gå rakt ner i fickorna på stenrika energijättar, utländska riskkapitalbolag och storgodsägare.

Det är svårt att tro att hon verkligen menar allvar, Annika Helker Lundström.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , ,

Därför måste vi följa Tyskland och göra kaos med elmarknaden

Det är alltid lika förbluffande att inse att det finns människor som lyckas leva sina liv helt utan att befatta sig med vare sig fakta eller verklighet. Politiker visar ofta en stor fallenhet för denna konst, och ingenstans är förträngningen av faktiska observationer mera framträdande än hos Miljöpartiet.

Idag drar MP:s ungdomsförbunds Lorentz Tovatt återigen den gamla sagan om den framgångsrika tyska energiomställningen, die energiewende. Tovatt kräver nu att Sverige följer i tyskarnas spår och satsar ett icke specificerat antal skattemiljarder på storskalig utbyggnad av solenergi genom att införa så kallad nettodebitering (dvs att privatpersoner får kvitta el som matas in på nätet mot den som förbrukas).

solar_subsidies_deMan måste emellertid ha på sig rätt stora skygglappar för att på fullt allvar peka ut Tysklands satsning på solpaneler som ett föredöme. Grafen här intill, som jag brukar använda så fort Tyskland och förnybar energi är på tapeten, visar hur subventionerna av solel formligen exploderat och är på väg att knäcka generationer av tyska elkonsumenterna.

På sommaren är vi i Sverige vana vid att elpriset är lågt, beroende på att efterfrågan än mindre än under vintern. Trots allt gnäll på höga elpriser har vi i Sverige alltså en marknad som beter sig som man förväntar sig. Något som Tovatt alltså vill ändra på.

Så hur är det i Tyskland då? Jo där bävar de stackars prövade elkonsumenterna för de varma och soliga sommarmånaderna. Då går nämligen landets alla solpaneler för högtryck, och eftersom energibolagen (via lagstiftning) tvingas köpa in all producerad solel med förtur, innebär det att elpriset rusar under den period då efterfrågan är som lägst. I juli satte de tyska solpanelerna rekord med som mest 5,1 GW producerad el, samtidigt som priset gick upp med nästan 40 procent.

Tyskarna betalar idag mest i Europa för sin el: ett vanligt hushåll på tre personer i lägenhet betalar i snitt nära 700 kr i månaden för sin el, en höjning med 85 procent sedan 2000. Och fortsätter utbyggnaden av vind- och solenergin i samma takt kommer kostnaden att öka ytterligare 30-50 procent kommande år.

Dessutom har den gigantiska satsningen på förnybart, pådriven av gröna politiker utan närmare koll på verkligheten, fått till följd att det tyska elnätet ständigt balanserar på gränsen till sammanbrott. De massiva fluktuationerna i inmatad effekt som blir resultatet av en hög andel vind- och solkraft, gör att så kallade blackouter ständigt hotar. Exportinriktade industrier, känsliga både för höga elpriser och strömavbrott, hotar med att flytta utomlands. Polen och Tjeckien har sedan en tid stoppat all import av förnybar el från Tyskland – de stora variationerna hotar stabiliteten i det bägge ländernas elnät.

För några veckor sedan hotade Tysklands största energibolag Eon att flytta sin verksamhet till Turkiet, eftersom politikerna gjort det omöjligt att tjäna pengar på konventionellt producerad energi.

Den tyska elmarknaden är kort sagt i kaos, samtidigt som subventionerna till det fåtal ”gröna” arbetstillfällena som skapats kommer att kosta dagens och framtidens skattebetalare tusentals miljarder.

Självklart måste vi låta oss inspireras av Tyskland!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Det verkliga priset för EU:s gröna energivansinne

EarthRangersCentre

Riktbara solpaneler på en parkeringsplats i USA. Foto: Wikimedia Commons.

Om man begränsar sig till att läsa svenska tidningar är det lätt få intrycket att gröna jobb och politiskt styrda satsningar på ny energi är den enda möjliga vägen till framtida jobb, välstånd och tlllväxt. Senast var det Naturskyddsföreningens Svante Axelsson, som i en debattartikel i SvD nyligen ansåg att Sverige måste ”ta ledningen” genom att subventionera hemkörd solel på samma sätt som Tyskland.

Axelssons resonemang går ut på att det skulle gynna utbyggnaden av småskalig solel om privatpersoner tillåts mata ut sin elproduktion till ett fast pris på nätet under sommarmånaderna, och i gengäld få rabatt på samma mängd el under vinterhalvåret då solen som bekant inte visar sig alls. Detta kallas nettodebitering och innebär i princip att elbolagen åläggs kvitta billig solel på sommarhalvåret (då det råder elöverskott) mot betydligt dyrare el på vinterhalvåret. Alltså en direkt statligt stöd, eller en subvention, till den som installerar solpaneler. Ett liknande system, som även det har stora likheter med Ebberöds bank, har testats under snart 10 år just i Tyskland, med katastrofala ekonomiska följder, som grafen här intill från Der Spiegel visar.

solar_subsidies_de

Tysklands subventioner till solenergi passerade 100 miljarder Euro redan 2011. (Från Der Spiegel.)

Tyskland har sedan 2005 satsat hårt på det som kallas energiewende – dvs en grön omställning av ungefär samma typ som svenska miljöorganisationer, mp- och c-politiker talar sig varma för så snart de får tillfälle. Vad de sällan talar om är dock kostnaden för att förverkliga denna gröna kommandoekonomi.

Sol och vind var tänkta att ersätta både tyska kolkraftverk och kärnreaktorer, och en subventionskarusell vars like ingen tidigare skådat tog sin början. Åtta år senare är systemet på väg att haverera under kostnader på tusentals miljarder.

Den tyska satsningen var dessutom flaggskeppet i EU:s ambitiösa och rekorddyra plan för att ersätta kontinentens fossileldade kraftverk med förnybar energi. Exakt hur mycket pengar som plöjts ner i form av subventioner och stöd genom åren, och hur mycket detta spelat in i den europeiska skuldkrisen, har först nu börjat gå upp för makthavarna. I The Australian (artikel bakom betalvägg) har Benny Peiser, ordförande för tankesmedjan GWPF, räknat samman de senaste årens närmast ohämmade miljardrullning. (Artikeln finns även på GWPF:s hemsida, och den australiska bloggaren Jo Nova har plockat ut några höjdpunkter.)

Facit hittills är att EU:s medlemsstater satsat närmast svindlande 600 miljarder Euro, eller 5.200 miljarder kr, på projekt inom förnybar energi sedan 2005. (Detta enligt siffror från Bloomberg New Energy Finance). Enbart den tyska energiomställningen, som alltså ofta framhålls som ett föredöme, kommer att kosta tyska skattebetalare nära 9.000 miljarder (€1 biljon Euro) fram till 2030, allt enligt den tyska regeringen. (Vattenfalls futtiga 90-miljardersförlust i Nuon-affären framstår här plötsligt som rena felräkningspengarna.)

Och som sagt, Tyskland spelar i en liga för sig när gäller att bränna skattebetalarnas pengar på kostsamma energiomställningar:

  • Tyskarnas elräkningar har fördubblats sedan år 2000 (just nu betalar tyska konsumenter 3,50/kWh, mest i Europa).
  • Nära 800.000 tyskar har fått sin el avstängd, efter att de inte kunnat betala sina elräkningar. De skyhöga elpriserna har också fått till effekt att folk börjat hugga ner skog i smyg för att hålla sig varma.
  • På bara ett år steg de tyska subventionerna till sol- och vindkraft från 121 miljarder kr till 175 miljarder. Tyska hushåll tvingas betala 62 miljarder för den förnybara energin – bara i år.
  • Hälften av världens solpaneler finns installerade i Tyskland. Dessa genererar hela 40 procent av elproduktionen under soliga sommardagar, men noll procent under de mörka vinterveckorna.
  • Elektronikkoncernen Siemens skrotade nyligen sin division för solenergi, vilket innebar en förlust på till 8,6 miljarder. Bosch hade redan tidigare förlorat 21 miljarder på sin solenergisatsning.
  • Investerare med aktier i solenergibranschen har förlorat i runda tal 215 miljarder kr bara det senaste året. Fler än 5.000 företag i solenergibranschen har slagit igen sedan 2010.
  • Tyskland har beslutat att stänga sina kärnkraftverk, men eftersom den förnybara energin förutsätter reservkraft när det inte är soligt eller blåser, byggs 20 nya kolkraftverk…
  • Trots den osannolikt dyra satsningen på förnybar energi, har koldioxidutsläppen i Tyskland ökat under de senaste två åren.

De tyska spåren förskräcker, och europeiska politiker från alla läger är i full färd med att avveckla miljardrullningen så snabbt det nånsin går, till förmån för satsningar på billig energi från t ex skiffergas. Tjeckoslovakiens regering beslöt för två veckor sedan att skrota allt stöd till investeringar i förnybar energi redan vid årets slut.

Spanien, ett av Europas mest skuldsatta länder, har en skuld på dryga 1.000 miljarder kr till investerare som byggt upp landets gigantiska sol- och vindenergisektor. 5.000 företag riskerar konkurs om dessa subventioner skärs ner, något som givetvis kommer att drabba de redan bankrutta spanska bankerna och kräva ytterligare räddningspaket från EU.

Det är alltså närmast overkligt stora belopp som slösats bort – pengar som bränts till synes helt utan kostnadskontroll, utvärderingar eller mätbara resultat. Men vad som är än allvarligare är frågan hur detta biljonsslöseri påverkat arbetslöshetens och krisens Europa. Hur många industrier har lagts ner eller flyttat på grund av höga energipriser och urholkad konkurrenskraft? Hur många arbetstillfällen har gått förlorade i denna historiens kanske största förmögenhetsöverföring från allt fattigare elkonsumenter till stormrika energibolag och lobbyister?

Som ett ödets ironi är det framför allt vänstern som står bakom denna omvända Robin Hood-politik. Politiker som Jonas Sjöstedt (v), Gustav Fridolin och Åsa Romson (mp) är de som är allra ivrigast att följa Tysklands exempel och konfiskera ännu mer av löntagarnas pengar – till glädje för bolag som Vattenfall, E.on och Fortum.

Det finns förstås lärdomar att dra av detta dyrbara fiasko. Räkna dock inte med att någon av våra politiker gör det i första taget.

(I uppräkningen ovan har jag inte tagit med EU:s handel med utsläppsrätter, som kostat Europas skattebetalare ytterligare 2.000 miljarder.)

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Varje grönt jobb kostar 75 miljoner

Nära nog samtliga svenska riksdagspartier, framför allt C, MP och V, talar sig varma för satsningar på miljöteknik och förnybar energi, en sektor som i ett framtida grönskimrande utopia utlovas skapa hundratusentals nya jobb. Bara staten är beredd att stödja dessa satsningar finansiellt under en uppstartsfas, kommer de snart att stå på egna ben, heter det.

Eftersom storsatsningar på just gröna jobb, kombinerat med kraftiga energiskattehöjningar, ser ut att vara det som väntar oss efter nästa val med en S-MP-regering, kan det vara värt titta närmare på det verkliga utfallet av befintliga satsningar på området. Det amerikanska energidepartementet har nämligen publicerat en komplett sammanställning av federala lån och offentliga bidrag som finansierat satsningar på förnybar energi – och framför allt antalet jobb som dessa pengar har skapat.

Fast resultatet är kanske inte precis det förväntade. Barack Obama utlovade under sin presidentvalskampanj 2008 att skapa fem miljoner nya gröna jobb fram till 2018 genom satsningar på den förnybara energisektorn. När halva tiden har gått kan man konstatera att de 26 miljarder dollar (171 miljarder kr) som satsats hittills har bara lyckats skapa 2298 permanenta arbetstillfällen, eller 4 promille av de utlovade jobben. Detta innebär en kostnad per skapat arbetstillfälle på 75 miljoner kr per jobb.

I Sverige, där mångmiljardstödet till miljötekniksektorn göms undan i en svårnavigerad labyrint av forskningsstiftelser, fonder och myndigheter, går det tyvärr inte att få fram motsvarande siffror, men det är osannolikt att marknaden skulle se så mycket annorlunda ut hos oss. Och med tanke på att byggkostnaderna är mångdubbelt högre i Sverige än i EU och USA, lär kostnaden per grönt jobb vara ännu högre här än i USA.

Energimyndigheten, ett statligt verk med den tveksamma uppgiften att bygga ut vindkraften i Sverige, har gjort en sammanställning av de projekt som fått bidrag ur den pott på 700 miljoner som avsatts för att bygga upp storskaliga vindkraftsparker. Dyrast hittills är Lillgrund, där 213 miljoner betalats ut – uppgifter saknas dock hur många arbetstillfällen som skapats. Ett annat storskaligt projekt är Havsnäs utanför Östersund, Sveriges största landbaserade vindkraftspark, ägt av ett brittiskt riskkapitalbolag. Fram till förra sommaren hade brittiska RES Group kasserat in 140 miljoner från Havsnäs – pengar som kommer direkt från svenska skattebetalare via elcertifikatssystemet. Bygden där parken ligger får dock nöja sig med 390.000 kr per år som ersättning för ingreppet i naturen. Några uppgifter om antalet nya  jobb som skapats som ett resultat av satsningen framgår inte. (I en artikel i Ny Teknik från 2010 uppskattas antalet årsarbeten till 11 st per installerad megawatt vindkraft, men detta gäller endast under själva byggtiden.)

Frågan är då vad dessa miljarder, som satsas på att lösa ett icke-existerande problem med maximalt ineffektiv teknik, kunnat göra för att lösa Sveriges verkliga utmaningar. Som att kunna betala vettiga lärarlöner, sluta att driva iväg våra industrier till Asien och införa dygnet runtbemanning på våra kvarvarande flygflottiljer, om ryssen skulle få för sig att öva under en långhelg igen.

Inressant?

Andra bloggar om , , ,

Anna-Karin Hatts stora feta miljardnota

Tidningarna uppmärksammar att den ökända Eljuntan, alltså megabolagen Eon, Fortum och Vattenfall, tycker de får för dåligt betalt. Hela 33 miljarder vill de driva in via höjda nätavgifter, något som drabbar alla som använder el. Juntan har nu gått till domstol för att upphäva Energimarknadsinspektionens beslut att begränsa vinstuttaget.

Givetvis är eljuntan långt ifrån några altruister, men vi ska samtidigt vara medvetna om att det är en annan statlig myndighet – Energimyndigheten – som till stor del bäddat för de höga nätkostnaderna. Energimyndighetens främsta uppgift är sedan sitt bildande att maximera utbyggnaden av förnybar el – vindkraft – i Sverige.  Vilket gör myndigheten till en slags offentligfinansierad lobbyorganisation med egen generaldirektör.

Hur som helst, utbyggnaden så här långt har redan krävt mycket kostsamma investeringar i elnätet, som aldrig konstruerats för en närmast kaotisk situation där effekten i nätet  fluktuerar med flera GWh från en tid till annan. Alltså just det som händer när elproduktion från intermittent, opålitlig vindkraft plötsligt upphör och nätbolaget snabbt måste växla över till reglerkraft.

Och den anpassningen stannar inte vid några 33 miljarder. För att klara målet på en utbyggnad till 30 GWh, som Energimyndigheten och vindkraftsbranschen har – kommer det att krävas betydligt större investeringar än så. I en ny rapport från KVA:s energiutskott uppskattas kostnaden för denna utbyggnad, inklusive anslutning av nätet till kontinenten, att bli i runda tal 97 miljarder kr. Kungliga vetenskapsakademien har även tidigare slagit fast att den storskaliga satsningen på vindkraft är både dyr och meningslös.

Och det är förstås elkunderna som plockar upp notan för utbyggnaden.

Samtidigt råder det långt ifrån någon brist på el, tvärtom har vi ett gigantiskt överskott. Och eftersom Sverige producerar betydligt mer vad vi gör av med, tvingas vi sälja elen med förlust till utlandet. I fjol exporterades rekordmycket, 20 Gwh, en affär som gick med miljardförlust. Denna subventionerar  elkunderna, via den tvångsskatt som kallas elcertifikat. (Den vill förresten de offentligbetalda lobbyisterna på Energimyndigheten höja, så det blir ännu mer vindkraft, större förluster och ännu dyrare elpris. Kodordet här är att höja ambitionen i elcertifikatssystemet.)

Vi betalar alltså miljarder för el som vi inte behöver – vår nuvarande export täcker t ex mer än halva Danmarks elbehov. För att producera detta elöverskott, som måste dumpas på den europeiska marknaden till förlustpris, subventionerar vi först produktionen av denna el, och tvingas sedan täcka förlusten.

Sveriges energiminister heter Anna-Karin Hatt. Hon tycker att ovanstående är ett exempel på en utmärkt svensk exportsatsning, och menar dessutom på fullt allvar att det är vindkraften som vi har att tacka för låga elpriser och en konkurenskraftig industri:

”Det blir en bra exportindustri som kommer att säkra ett lågt elpris…  När det inte finns vatten i magasinen och kärnkraften står stilla behöver basindustrin i Sverige ett tredje ben att stå på. Tack vare det bra vindläget i Sverige kan vi nu få ett säkert tredje ben att stå på.”

Vi kan bara hoppas att alla fritt tänkande människor drar sina egna slutsatser av dessa uttalanden vid valet 2014, och befriar riksdagen från det lilla extremistparti (för närvarande knappt fyra procent) som är huvudansvarigt för denna galna miljardrullning och som hållit Sveriges energipolitik gisslan ända sedan 70-talet.

Ett solkart fall för Slöseriombudsmannen är det i alla händelser.

Intressant?

SvD 1, 2, DN

Andra bloggar om , , , , ,

Den svenska vindkraftsadeln

Den svenska adeln har på senare år blivit väldigt intresserad av förnybar energi. Sedan slutet av 90-talet har stora gods, framför allt i Skåne, förvandlats till stora vindkraftsparker, ofta till förtret för grannar som klagar på oväsen och blinkande ljus från de stora vindsnurrorna.

En av de första adelsfamiljerna som satsade stort på vindkraft var makarna Carl Johan och Alexandra von Schwerin, som haft vindkraft på sina marker sedan 1999. Dessutom är de ägare till konsultbolaget HS Kraft AB, som via partnerskap hjäper andra stora markägare att satsa på vindkraft. HS Kraft är som de skriver ”väl insatta i vindbrukets möjligheter att bringa nya inkomster till ett traditionellt jord- och skogsbruk”.

Och pengar är förstås vad allt handlar om. När friherren och finansmannen Jacob Palmstierna, bank-vd:n som tvingades gå från SEB efter anklagelser om skattebrott, behövde dra in mer stålar till sitt skånska gods, Maltesholm, erbjöd vindkraften ett oslagbart sätt att tjäna snabba pengar. Genom att arrendera ut mark till vindkraftsbolag, kan Palmstierna dra in upp 150.000 kr eller mer per vindsnurra och år – enligt beräkningar från LRF – utan att behöva lyfta ett finger. Ursprungligen ville han bygga 28 verk, men efter högljudda grannprotester stannade det vid 18, eller bara 2,7 mille om året i riskfria inkomster.  Pengar som i slutändan betalas av prövade svenska elkunder via så kallade elcertifikat.

Tycho och Fredrik Wachtmeister, är ytterligare en adelsduo som motarbetas i sin strävan att rädda klimatet med hjälp av 15 vindkraftverk högt uppe på natursköna Söderåsen.

Och nu senaste blåser greve Carl Piper, ordförande i nätverket heaven or sHell, till strid mot planerna på prospektering och utvinning av naturgas via så kallad fracking. I SvD vill han att Sverige ska förbjuda skiffergasutvinning helt och hållet. Att skiffergasen är billig och bara ger upphov till drygt hälften så stora koldioxidutsläpp som kol och olja – något som inneburit att USA kraftigt minskat sina utsläpp till skillnad från Europa – spelar ingen roll. En satsning på billig gas skulle nämligen slå undan benen för den förnybara energin, som förutsätter höga elpriser för att bli lönsam.

Men greven har förstås bara rent filantropiska skäl till sitt motstånd mot gasutvinning. Att han själv projekterar för att bygga en stor vindkraftspark på sina ägor – i partnerskap med von Schwerins HS Kraft AB – kan naturligtvis inte ha något med motståndet att göra.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

AP-fonderna och konsten att bränna din pension

Ny energi av dansk modell.

Det händer inte alltför ofta att man läser något i SvD som handlar om energi och inte är fullproppad av floskler om det ständigt ökande behovet av satsningar på grön omställning och hållbarhet. Men i sin debattartikel sätter Timbros energiexpert Lydiah Wålsten fingret på ett av Europas absolut största ekonomiska haverier – som tyvärr alltför sällan får plats i mediebevakningen. Anledningen till detta kan man bara spekulera i, men de summor som hittills satsats på så kallat förnybara energikällor och grön teknik får Tillväxtverkets och Säpos festande att framstå som felräkningspengar i jämförelse.

Hundratals miljarder av medborgarnas pengar har konfiskerats via påhitt som elcertifikat, energiskatter och handel med utsläppsrätter. Pengar som sedan till stor del slösats bort på verkningslösa symbolåtgärder för att rädda klimatet. Särskilt i Sverige, vars energiproduktion är nära nog helt koldioxidfri, är den gigantiska satsningen på vindkraft  inget annat än ett extremt dyrt sätt att lösa ett icke-existerande problem. (Något som Kungliga vetenskapsakademin också påpekat.)

I takt med att verkligheten tränger sig på med finanskris och recession i Europa, minskar dock viljan att gödsla skattepengar på ytterligare sol- och vindkraftssatsningar. I det gröna föregångslandet Tyskland har subventionerna hårdbantats, liksom i Spanien, Portugal och Storbritannien, vilket lett till att den tidigare så hajpade miljötekniksektorn är i djup kris. Något vi bevittnar inte minst i vindkraftsbranschen, där danska Vestas tvingas avskeda 1.400 anställda och har förlorat mer än hälften av sitt börsvärde på ett år. Andra vindsnurretillverkare, som Eolus Vind, har också fått se sin aktiekurs halverad – och inte ens rockstjärnan bland miljöteknikbolagen, Arise Windpower, där förre Volvochefen P G Gyllenhammar plockar ut en miljon om året i styrelsearvode (Maud Olofsson får nöja sig med 250.000), har klarat sig undan slakten på börsen. Kursen har halverats sedan börsintroduktionen 2010.

Nu drabbar detta förstås ingen fattig, tänker vän av ordning. Men se det gör det faktiskt – en betydande del av finansieringen i dessa bolag kommer nämligen från våra gemensamma pensionsbesparingar via de svenska AP-fonderna, som investerat friskt i både noterade och onoterade miljöteknikbolag. Tredje AP-fonden är en av de största ägarna i just Arise Windpower. Vid en nyemission 2009 köpte fonden in sig med 200 miljoner i bolaget, till ett pris av 55 kr per aktie, och blev därmed ägare till 17 procent i bolaget – vilket strider mot fondens egna placeringsregler som begränsar ägande i enskilda bolag till högst 10 procent. 2010 börsintroducerades Arise och sedan dess har det bara gått utför. Aktiekursen ligger idag på 26-27 kr, eller en förlust på dryga 100 miljoner jämfört med introduktionskursen. (Ungefär 40 miljoner av denna förlust är ”realiserad” eftersom Tredje AP-fonden sålde av en större post i Arise i mitten av augusti.)

Sjätte AP-fonden har också visat framfötterna när det gällt att radera ut våra pensionsbesparingar. 2009 investerade fonden i tyska solcellstillverkaren Q-Cells, en affär värd 600 miljoner kr. I ett pressmeddelande den 19 juli i år meddelades kortfattat att fonden sålt av hela sitt innehav i bolaget. Denna försäljning kan knappast ha inbringat någon större summa, eftersom Q-Cells gick i konkurs redan i mars.

Dessutom leker Sjätte AP-fonden affärsänglar med våra pengar. Lilla onoterade Uppsalaföretaget Vertical Wind, som hoppas kunna utveckla en ny typ av vindkraftverk med vertikal axel, direktägs till 29 procent av fonden och till ytterligare en del via ägande i investmentbolaget  Energy Potential (ännu ett av fondens förlustbolag) som kontrollerar 15 procent av aktierna i vindkraftsbolaget. Vertical Wind har gått med nära 40 miljoner i förlust sedan starten, och hade det inte varit för Sjätte AP-fondens kapitalinjektioner hade företaget varit i konkurs för länge sedan.

Naturligtvis kan Vertical Wind vara något stort på spåren, eller också är tekniken med stående rotoraxlar dödsdömd från början, som vissa kritiker menar. Hur det än är med den saken, är ju frågan om statliga pensionsfonder verkligen ska ägna sig åt högrisksatsningar som Vertical Wind, Q-Cells eller någon av de otal andra investeringar som de olika AP-fonderna gjort i miljöteknikbranschen.

Jo, en del politiker tycker faktiskt det, som Vänsterpartiets Ulla Andersson. Hon kräver dessutom att AP-fonderna ska satsa mer på att ”aktivt stödja en grön omställning” – eftersom det är i denna bransch som alla de nya välbetalda jobben kommer att komma nån gång i en rosaskimrande framtid då enhörningar går omkring på Stockholms gator. Eller nåt.

I den bistra verkligheten har den som investerade i den förnybara energisektorn i snitt förlorat nästan halva sitt kapital det senaste året. För solcellstillverkarna är raset över 60 procent.

Känns som en trygg placering för våra pensionspengar, eller hur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: