Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Wall street

Wall Street driver upp bensinpriset, inte peak oil

Bränslepriserna rusar i höjden, och vi hör allt oftare så kallade peak-oilarna förklara det höga priset med att det är det första tecknet på att det så kallade oljekrönet har passerats. Det kan förvisso stämma, men det som just nu driver upp bensinpriset – som inte bara smärtar i svenska plånböcker utan också håller på att bli en valfråga i det kommande USA-valet – är ren och skär spekulation.

För råvaror, inklusive råolja och raffinerade produkter, har sedan mitten av 2000-talet blivit allt populärare att spekulera i på börsen, i takt med att aktiemarknaden gått trögt. Och precis som spekulanter tidigare orsakat hungerkravaller i Mexiko och Mellanöstern genom att driva upp priset på majs och spannmål, är de nu på god väg att slå undan benen för den redan kryckiga världsekonomin. Allt tack vare slapp reglering och en Wall Street-lobby som förhalar alla förslag till hårdare övervakning av handeln.

Och som ekonomen Robert Reich skriver på sin blogg, är efterfrågan på drivmedel inte särskilt hög, vare sig i USA eller övriga världen – den är långt ifrån de nivåer som rådde före finanskrisen 2008. Dessutom produceras mer än 80 procent av USA:s energibehov numera inom unionen, och landet har gått från att vara nettoimportör till nettoexportör av olja och gas. Det finns alltså inget efterfrågesug som borde driva upp priserna i USA.

Siffror får U.S Energy Information Agency bekräftar bilden. Efterfrågan släpar fortfarande efter finanskrisen, både inom OECD och icke-OECD-länder. Ändå fortsätter priset envist att stiga till nya rekordnivåer dagligen.

Förklaringen är som sagt – spekulation. Företag som handlar med terminskontrakt på världens råvarubörser, som New Yorks Nymex eller Londons  International Petroleum Exchange, satsar pengar på att oljepriset ska bli ännu högre i framtiden. På att upproret i Syrien ska skapa oro i omkringliggande länder, att det blir krig med Iran eller att världsekonomin ska hämta sig så att fler börjar köra bil igen.

Därför stiger oljepriset. Inte för att det direkt råder brist på olja, eller att efterfrågan driver  priset – utan helt enkelt för att en handfull företag gamblar stora summor på att priset kommer att klättra ännu högre i framtiden.

Förr i tiden var råvaruklipparna betydligt färre. Historiskt sett har spekulanterna handlat med runt 30 procent av oljeterminerna, medan producenter och konsumenter stått för 70 procent av marknaden. Idag kontrollerar spekulanterna 64 procent av alla terminskontrakt, enligt Reich.

Så nästa gång du tankar bilen, tänk på att det är det är Wall Street – och Anders Borg förstås, eftersom mer än halva bensinpriset är skatt – som är orsaken.

Och bättre lär det inte bli, med mindre att värlsekonomin störtdyker, eller att något nytt EU-land ställer in betalningarna. Under tiden är det bara att gilla läget, och se till att ha i alla fall en del av sina pensionsbesparingar i råvarufonder.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Därför borde alla hata Wall Street

Vid en första anblick kan det tyckas vara en oändlig skillnad mellan förtryckta nordafrikaner som protesterar på Tahrirtorget i Kairo, och en luttrad amerikansk medelklass som ockuperar Wall Street i protest mot den amerikanska finansbranschen. Men kanske är olikheterna ändå inte så stora. Protesterna på Wall Street riktar sig mot en slags diktatur som är minst lika förtryckande, men samtidigt oändligt mycket svårare att rå på än envåldshärskare i Nordafrika och Mellanöstern. Finansmarknadens diktatur är i princip ansiktslös, utan enskilda makthavare att ställa till ansvar. Ändå påverkar den människors liv mer än någon politiker ens kommer i närheten av.

Det är detta 99-procentarna på Wall Street inser, och reagerar mot. Det handlar egentligen inte om politik utan rättvisa – för oavsett vem som sitter vid makten lyckas Wall Street gång på gång se till att skaffa sig makt över de politiska beslut som tas i Washington. Det har pågått under snart hundra år, varav de senaste 25 inneburit en förmögenhetsöverföring utan jämförelse i moden historia – från den arbetande befolkningen (medelklassen) till den procent som styr ekonomin och äger 40 procent av de samlade rikedomarna i USA. Och sannolikt ser det likadant ut överallt i världen.

Vad ockupanterna på Wall Street insett är att det inte längre handlar om höger- eller vänsterpolitik, om liberaler och republikaner. Oavsett vem som sitter i Vita huset – eller för den delen vid makten i något annat av västvärldens länder – så är det Wall Street och alla de banker och finansbolag som hämtar näring från världens finanscentrum som har makten. Finansministrar som Timothy Geithner, tidigare Fedchef i New York och den som godkände gigantiska bonusar till styrelsen i det konkursade försäkringsbolaget AIG, har hämtats in till Washington direkt från The Street. Till stor glädje för finansindustrin som därmed säkrat sitt grepp över den ekonomiska politiken – dvs så få regleringar som möjligt som kan påverka bankernas vinster. Många har varit inne just på denna nya skiljelinje, som inte går mellan höger och vänster, utan mellan den finansiella kleptokratin, den som har makten över de ekonomiska massförstörelsevapnen som fristående finansanalytikern Max Keiser kallar det.

I denna fråga finner alltså extremer som Sarah Palin, socialdemokrater och marxister stå på samma sida. (Själv vet jag inte längre vad jag står politiskt, eftersom politiken som vi känner den tillhör det förgångna. Förmodligen tillhör jag någon slags ny anarkohöger…)

Hur som helst: nästan alla problem vi ser idag ett resultat av Wall Streets rovdrift med våra pengar. Allt började gå åt helvete nånstans i början av 80-talet, då finansbranschen lyckades övertala Ronald Reagan om vikten av att släppa kapitalet fritt – utan några  regleringar eller begränsningar. Det blev starten på en mer än 20 år lång finansbubbla, som vi alla drogs med i. I Sverige avskaffade socialdemokraterna kontrollen över börsen i mitten av 80-talet, vilket ledde till den bostadsbubbla som briserade 1990. Och så sent som 2000, när ytterligare en bubbla var på väg att spricka, tog riksdagen det vansinniga beslutet att satsa större delen av vår pensionssparande i det pyramidspel som kallas börsen.

Men den riktiga inplosionen kom hösten 2008 med kraschen i Lehman Brothers. Då blev ilskan stor mot bankerna som orsakat det hela, med sina subprimelån och innovativa derivat var nära att krossa hela världsekonomin. Efter det gigantiska räddningspaket på 700 miljarder dollar (5.000 miljarder kronor) som blev president George W. Bushs avskedsgåva efter åtta förödande år i Vita huset, var därför förhoppningarna stora på att den tillträdande presidenten Barack Obama skulle skärpa kontrollen över Wall Street.

Vad hände då? Ingenting. Eller rättare sagt: de kvarvarande storbankerna använde stödpengarna till att sluka de mindre, konsoliderades och blev ännu mäktigare. Idag kan man med fog säga att dessa finansiella institutioner kontrollerar politiken.

Det har gjorts lama försök av Barack Obama att få Wall Steets finansiella massförstörelsevapen under kontroll. Förra sommaren, 2010, antogs den så kallade Dodd Frank-reformen, ett antal lagskärpningar riktade mot finansbranschen. Det är till synes en relativt självklar uppsättning regler, till exempel att banker måste ha en viss kapitaltäckning så att de klarar kreditförluster på egen hand, och förhindra att de tillåts att spela bort andras pengar än sina egna på börsen. Men ännu idag har ingen del av lagen genomförts – det har Wall Street sett till, bland annat genom att förhala och förhindra tillsättningen av chefen för den nya myndighet som ska övervaka finansbranschen. Och dessutom stoppa finansieringen av den.

Förutom att finansbranschen lyckats injicera sitt DNA i regeringen har branschen bedrivit en massiv lobbyverksamhet i Washington. Förra året satsade banklobbyn 350 miljoner för att försöka vattna ur lagen. Det jobbar fler än 3.000 lobbyister i Washington – tio per kongressledamot –  vars enda uppgift är att Wall Street ska slippa ny lagstiftning som begränsar branschens frihet. Wall Street var också en av de största bidragsgivarna till Obamas presidentvalskampanj, vilket kanske förklarar varför presidenten varit så lam i sina försök att reglera bankerna.

VD:n för storbanken J.P Morgan, Jamie Dimon, gick till attack så sent som förra veckan mot planerna på reglering av finansmarknaderna och kallade sådana initiativ för ”oamerikanska”. Samma bank gav nyligen ett generöst privat bidrag på nära 30 miljoner till New York-polisen, för att göra Manhattan tryggare. Kanske är det de pengarna vi ser i arbete, när batongerna går varma bland demonstranterna.

Man kan alltid hoppas att Occupy Wall Street växer ut till en fullfjädrad finansiell intifada – många har redan börjat kalla OWS-rörelsen för den Amerikanska hösten. Och det är ju faktiskt detta som är 2000-talets stora utmaning – att bygga en ny finansiell världsordning baserad på verkliga tillgångar och riktigt arbete, utan astronomiska skuldberg som idag bara göder J.P Morgan, Goldman Sachs, Deutche Bank, UBS, RBS etc, samtidigt som världens befolkning faller allt längre ner i fattigdom.

Vi behöver kanske inte ta fram giljotinen, som Roseanne Barr föreslog nyligen, men någon form av offentlig förnedring av ledande bankirer vore på sin plats. Varför inte på Wall Street?

Intressant?

E24 1, 2, SvD 1, 2, DN
Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: