Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Xbox

Tre års väntan på Kalendermannen är äntligen över

calendarman_achievment

Läderlappen studerar de inringade datumen på kalendern utanför mördarens cell.

Jag ska villigt erkänna det – jag är en achievement junkie. Alltså en sådan som inte nöjer sig med att bara ta mig igenom ett dator- eller tv-spel från start till mål; mestadelen av tiden går åt till att upptäcka alla dolda troféer som gömmer sig i koden. Ibland innebär det att jag blir tvungen att spela om ett spel både två och tre gånger, och i sällsynta fall kan en speltitel åka fram åratal senare för ytterligare ett försök att casha in en svårfångad trofé.

Jag gillar särskilt när speltillverkarna lägger ner energi på att hitta på intelligenta achievments/troféer, sådana där det inte bara handlar om att skjuta 10 fiender i huvudet på mindre än fem sekunder utan kräver lite mer tankemöda eller uthållighet.

Calendar_man

Kalendermördaren, The Calendar Man.

Just en sådan trofé av det klurigare slaget finns i Batman: Arkham City, ett spel med snart fyra år på nacken. Jag började spela det hösten 2011, för tre år sedan, och plockade snabbt hem de allra flesta storydrivna utmärkelserna. Men det var en jag missade – den som heter Storyteller, och som vid en närmare anblick kan tyckas ganska simpel. Det handlar om att man ska besöka Kalendermördaren, The Calendar Man, som sitter nere i källaren under Solomon Wayne Courthouse och ruttnar bort i sin cell. Kalendermördarens specialitet är spektakulära mord utförda på särskilda högtidsdagar, och nu när han sitter bakom lås och bom berättar han bara om dem just på dessa datum. Det handlar om att komma och lyssna på Kalendermördaren på tacksägelsedagen, halloween, juldagen, nyårsdagen, påsk, St Patrick’s Day och ett antal andra mer eller mindre kända amerikanska högtider och helgdagar.

Det speciella med denna achievement är alltså tidselementet – den sätter spelarens uthållighet och planeringsförmåga på prov, snarare än hens reflexer.

Jag har slutat spela Arkham City för åratal sen, men vissa av de där datumen har jag lyckats missa när jag varit iväg på semester – och då har det bara varit att vänta ett år till tillfället kommer tillbaka.

Den allra sista berättelsen fick jag höra idag den 1 september, som är arbetarnas dag i USA, Labor Day. Denna dag infaller på olika datum från år till år, så jag hade dubbelkollat med flera källor för att vara säker på att var just idag den inföll.

10murderousdates

Äntligen!

Tidigt i morse bar det åter ner i källaren – och visst hade Kalendermannen ännu en blodisande bekännelse att dela med sig av.

10 nya achievementpoäng var mina – en bedrift som bara tog futtiga tre år.

Intressant?

Fler om , , ,

Hotet mot musikbranschen fyller 50

Nu i augusti är det 50 år sedan en av tidernas största hot mot musikindustrin såg dagens ljus – kassettbandet.

Det var på IFA-mässan i Berlin sensommaren 1963 som Lou Ottens, produktutvecklare hos holländska elektronkjätten Philips, presenterade den nya lilla uppfinningen som skulle skaka hela musikbranschen i grunden.

”Det kom som en stor överraskning för marknaden”, säger Ottens, idag 87 år i en intervju med Time Magazine (kräver inloggning).

”Överraskning” är väl ett understatement som heter duga. Kassettbandet gav upphov till en helt ny ungdomskultur, där ”blandband” mixades ihop och byttes kompisar emellan – utan att alla längre behövde köpte varsin LP-skiva! Katastrof!

Home_taping_is_killing_music

Kampanjens officiella logo.

Grammonfonindustrin mobiliserade snabbt sina styrkor för att möta det nya hotet mot skivförsäljningen, och startade igång kampanjer som den beryktade ”Home taping is killing Music”, där konsumenterna varnades för denna illegala form av aktivitet, som dessutom var ett hot mot hela musikbranschen. Upphovsrättslobbyn, framför allt i USA, försökte samtidigt få domstolar att förbjuda den nya tekniken, som kassettdäck med inspelningsfunktion, och nya skatter och avgifter infördes för att kompensera för de stackars skivbolagsdirektörerna som riskerade att bli utblottade.

Västtyskland var först i Europa med att införa skatt på kassettband redan 1965, men i Sverige dröjde det faktiskt ända till 1982 (vilket måste ha varit en av få exempel på när Sverige inte var först med en ny skatt). Detta år infördes den omdiskuterade kassettskatten, som enligt vissa uppgifter var en av de bärande orsakerna till att nystartade Track Tape i Malmö med 30 anställda gick i konkurs.

Kassettskatten avskaffades 1993, då helt nya hot mot musikindustrin tagit vid; den inspelningsbara CD-skivan. Det dröjde dock till 1999 innan den nuvarande så kallade privatkopieringsavgiften infördes, en avgift på framför allt inspelningsbara CD- och DVD-skivor. Men även MP3-spelare hamnade snart i listan på avgiftspliktiga apparater – en lista som med tiden skulle bli allt längre.

Privatkopieringsersättningen är i sig en märklig hybrid. Det är förvisso en skatt som beslutats av riksdag och regering, men hur hög skatten ska vara och vilka produkter som ska beskattas bestäms av den privata intresseorganisationen Copyswede. Och som privatperson går det inte att ifrågasätta skatten/avgiften eller ställa någon politiker till svar för den. Praktiskt.

Det som styr Copyswedes arbete är paragraf 26 i privatkopieringslagen, som stipulerar att lagringsmedier ska vara  “särskilt ägnade” för privatkopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. Förra året lyckades Copyswede tänja ut denna gummiparagraf till att gälla även externa hårddiskar och USB-stickor, vilket gör dessa prylar 80 kronor dyrare. Till stor glädje för förmånstagarna, framför allt stora artister som Per Gessle som kan muntra upp sig lite extra med pengarna som rullar in när du köper en backuphårddisk för dina digitala semesterbilder.

Copyswede vill nu gå vidare och avgiftsbelägga även interna hårddiskar, smarttelefoner, bärbara datorer, TV-spelskonsoler och surfplattor med privatkopieringsavgift. Dessutom försöker organisationen klämma Telia på 73 miljoner i ersättning för sålda Iphone (som enligt Copyswede alltså främst används för att lagra kopierad musik). Riktigt hur organisationens jurister ska lyckas med konststycket att hävda att en Xbox är ”särskilt ägnad” för att kopiera musik är inte helt klarlagt, men de verkar ju ha en bra dialog med domarna i den skiljenämnd som avgör.

Och vad det gäller surfplattor har ju radiotjänst redan beslutat att din dator och Ipad primärt är en tv-mottagare.

För den som vill fira kassettjubileet och spela in ett blandband eller två, kan jag emellertid meddela att det numera är ganska prisvärt. Du betalar nämligen bara 1,50 i skatt för en 60-minuters tomkassett. Rena fyndet, om du hittar nån som säljer dem fortfarande.

Hem och banda med er!

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Ideologiska lärdomar från Bioshock Infinite

comstock

Revolution i Columbia mot pastor Comstock och hans förtryckarregim.

Har precis klarat Bioshock Infinite, Ken Levines/Irrational Games senaste mästerverk som är väl värt alla hyllingar det fått i spelpressen. Även om jag kan tycka att Unrealmotorn  börjar kännas lite åldersdigen när man jämför med nyare 3D-motorer, t ex den i Far Cry 3.

Men det kan man leva med, för Bioshock Infinite är mycket mer än bara en steampunkig 3d-skjutare i en stad ovan molnen. Framför allt har spelet ett djupt och ganska dystert budskap som känns högaktuellt just nu i dessa dagar av krigshetsande despoter.

Bioshock Infinites universum består av ett oändligt antal parallella världar (härav namnet ”infinite”). Gemensamt för dem alla är att de regleras av Constants and variables, enligt tvillingarna Lucene, äventyrets vetenskapsmän (eller om det är gudar).

Konstanterna är att det alltid existerar en man/hjälte, en flicka eller ett barn som behöver skydd och en fantatisk despot som med alla medel vill tvinga på världen sin ideologi, oavsett vad det kostar i lidande och människoliv. Variablerna handlar om om vem och var – och vilken ideologi eller dogm som förtrycket utgår ifrån.

I Rapture, undervattensstaden i första Bioshock, var despoten industrimagnaten Andrew Ryan (efter förlagan Ayn Rand), och förtrycket här tog avstamp i den så kallade objektivismen – en extrem form av nyliberalism som gått överstyr och förvandlat medborgarna till nerdrogande zombies på evig jakt efter självförverkligande och kickar. I Columbia, staden som kastade loss från USA och steg till väders bland molnen, heter diktatorn istället Zachary Comstock, en pastor som kuvar folket med religion och ultranationalistisk propaganda.

Och när hjälten Booker DeWitt kommer för att frita Comstocks dotter Elizabeth och av en händelse råkar starta en revolution, uppstår snabbt ett proletariatets diktatur där den tidigare förtryckta arbetarklassen snabbt utser en ny ledare, Daisy Fitzroy i motståndsrörelsen Vox Populi, som snabbt börjar att sprida kaos och död under socialismens fana.

Diametralt olika ideologier – men samma förödande resultat.

Alla de tre Bioshockspelen utgår sålunda från samma konstanter och variabler, och man kan till och med hävda att de är samma spel, med samma rollbesättning – bara namnen och miljöerna skiljer sig.

bigdaddy

Big Daddy (BD) erbjuder en trygg famn för en lillasyster.

Sålunda har vi Booker DeWitt (BD) som förstås är Big Daddy (Subject Delta för er som minns). Elizabeth är Litte Sister/Eleanor. Zachary Comstock är Andrew Ryan, forskartvillingarna Lucene är Dr Tenenbaum, och den korrupte fabriksmagnaten Frank Fontaine (Atlas) har sin motsvarighet i Jeremiah Fink. Mot slutet av Bioshock Infinte får man till och med göra ett återbesök i Rapture, där en lillasyster suger ut Adam ur en döing under överinseende av en Storpappa.

Det man tar med sig efter alla timmar framför spelet är väl just detta: att makten alltid korrumperar, utan undantag. Förr eller senare slutar det alltid i diktatur och förtryck, som med tiden utlöser revolution. En slags civilisationernas eviga pendelrörelse, alltså.

Vem vet, kanske är det detta vi nu ser i EU, vars ledarskap i allt större utsträckning tar till drastiska och odemokratiska metoder för att försvara sitt ”fredsprojekt” till varje pris. Eller vad hände med den Arabiska våren, där folket gick ut på gatorna och avsatte sina diktatorer – bara för att ge utrymme för nya despoter att komma till makten, som i Egypten. Och den megalomaniska globala bankindustrin har ju redan i allt väsentligt tagit makten över våra demokratier och våra liv.

Lärdom? Att våra samhällen alla har inbyggda drivkrafter som i långa loppet strävar mot envälde och förtryck. Frågan är bara vad det kommer att kallas när det rullas ut.

Constants and variables.

Intressant?

SvD, Aftonbladet, FZ

Andra bloggar om , , , ,

TV-spelsdödens första offer

Nintendo 3DS – TV-spelsdödens första offer?

För snart två år sedan skrev jag om en #communitydöden, som på bara några månader raderade ut nära nog samtliga svenska sociala mediesajter, till exempel Playahead och Lunarstorm. Idag är sociala medier mer i allt väsentligt synonymt med Facebook, åtminstone i vår dela världen, och inget kan växer i skuggan av Zuckerbergs gigantiska nätverksbygge.

Nu håller något liknande på att hända i TV-spelsbranschen. Nintendo har precis rapporterat försäljningssiffrorna för sin nya handhållna konsol 3DS – och de är brutalt usla. Vinsten för bolaget dyker och nu, bara ett par månader efter releasen, sänks priset på konsolen med upp till 40 procent.

Hittills har den handhållna spelmaskinen sålts i drygt fyra miljoner exemplar, vilket kan tyckas ganska bra, men planen var ursprungligen att uppnå detta mål på bara en månad. En av orsakerna sägs vara att utbudet av spel till konsolen hittills är begränsat. Ett annat skäl – och sannolikt det huvudsakliga – är att finns en helt ny konkurrent i branschen, som på bara några år sålt över 200 miljoner bärbara enheter för spel och underhållning. Plattformen erbjuder dessutom ett utbud av tusentals både roliga och beroendeframkallande speltitlar som ofta kostar mindre än en 10 kronor – många av dem är till och med gratis.

Jag talar förstås om Apples bägge spelplattformar – Ipad och Iphone – som snabbt etablerat sig som förstahandsvalet när det gäller mobil underhållning. Surfplattor som Ipad och Samsung Galaxy har måhända inte revolutionerat sättet vi läser tidningar och böcker, men alla som har barn kan vittna om vad ”paddan” används mest till: spel och underhålling.

I ljuset av detta kommer det knappast att räcka med en prissänkning för att rädda 3DS. Att förvänta sig att någon vettig människa idag lägger mer än tvåtusen spänn på en spelkonsol – även om den har stöd för 3D – är mer eller mindre ett önsketänkande. Lägg till det att spelen till Nintendo kostar uppåt 500 kr, och det går snabbt att räkna hem priset för en Ipad, Iphone eller en Androidbaserad platta eller smartphone.

Om man studerar de senaste försäljningssiffrorna från Dataspelsbranschen (för 2010) kan man se att raset har börjat. Den totala volymen är ner 6,3 procent, medan Sony PSP rasar med 32,7 procent. Eftersom onlineförsäljning bisarrt nog inte finns med i Datorspelsbranschens siffror är det dock svårt att se hur stor ökningen av nedladdade titlar varit.

Jag gissar att de närmsta åren blir ganska jobbiga också för andra mäktiga spelgiganter som Microsoft, Sony och Electronic Arts. Det kommer att bli svårt att hålla liv i spelkonsoler som Xbox och Playstation 3, utan en ganska dramatisk priskorrigering.

Samma tankegångar gav Angry Birds-skaparen Peter Vesterbacka uttryck för när jag mötte honom i november förra året. Och ID Software-gurun John Carmack spådde redan i februari att 3DS mycket väl kunde vara den sista handhållna spelkonsol som tillverkas.

Den som lever får se antar jag.

Intressant?

Smårelaterat i DN idag: Spela ett spel och rädda världen
Andra bloggare om , , , ,

iPad räddar inte pressen – men kanske spelbranschen?

Vi har nu levt tillsammans i tre veckor, Paddan och jag. Och eftersom jag har börjat etablera lite vanor med den lilla plattdatorn, eller vad den ska kallas, ska jag försöka mig på att skriva en kort utvärdering.

Vi kan ju börja med hajpen kring själva ”läsplattan”. Alltså tanken att tidningar och förlag nu plötsligt kommer att kunna pusta ut och återvända till sina rötter: att designa snygga magasin som folk gladeligen betalar prenumerationer för via sin iPad – som Rupert Murdoch exempelvis ser som framtiden.

Tja, man ska aldrig säga aldrig, men ryggmärgskänslan säger mig att detta aldrig kommer att hända – ett sådant försök att försöka plantera om printprodukter i en ny digital mylla kommer minst 15 år för sent, och att dessutom ta betalt är nog dessvärre ett dödfött projekt. De flesta av världens Internetanvändare – varav en hel generation har vuxit upp utan tidning  – har redan hittat perfekta användargränssnitt gentemot webben, och kommer inte att vara intresserad av något som inte går att dela, kommentera eller blogga om.

Dessutom är iPad – trots sin litenhet – för tung för att man ska orka ligga i sängen och läsa en bok på den under någon längre tid (kanske är det därför som det redan ryktas om att en mindre 7-tums iPad är på väg). Apples egna fordral går förstås att vika ihop till ett stöd, men bara om man håller den Paddan i breddformat.

För att titta på film är iPad däremot en trevlig sängkamrat, och man är som tur är inte bara hänvisad till iTunes för att visa dem. Utmärkta Cinexplayer gör det exempelvis möjligt att synka över och titta på filmer som sparats i Xvid-format. Jag har redan sett att det kommit ryggstödshållare som tillåter iPad att monteras som videoskärm i bilen – en perfekt lösning, eftersom man slipper dyra installationer och dessutom kan ta med den ur bilen (så att man slipper få inbrott).

Monkey Island 2: Le Chucks Revenge

Men det användningsområde där jag tror mest på iPad är faktiskt – spel. Som spelplattform är den närmast oöverträffad, med snabbare processor och grafik än iPhone, men med samma möjlighet till touchkontroll och gyrofunktioner. Redan nu finns det över 30.000 spel som funkar på iPad – alltfler släpps i HD-versioner – och var femte app är idag ett spel. Och med lanseringen av iPhone 4, finns det plötsligt en massmarknad för spel i HD.

Angry Birds HD.

Själv har jag ägnat merparten av min tid med Paddan framför Angry Birds HD (bäst) och Splinter Cell: Conviction som är två suveräna titlar från helt väsensskilda genrer. Men även racing-, flipper- och labyrintspel funkar galant på iPaden – för att inte tala om klassiska äventyr som Monkey Island 2. Någon inlärningskurva finns i princip inte eftersom spelen kontrolleras med touchkontroller och gyro. Alla kan spela allt. (Nästan i alla fall.)

Splinter Cell Conviction till iPad. Mycket prisvärt – bara 75 kr.

Jag tror knappast att iPad kommer att hota PS3, Xbox eller PC som gamingplattform, men gamla trötta och överprissatta plattformar som Nintendo DS och Playstation PSP kan vi nog begrava inom kort. Visst är iPad några tusen dyrare, men man en maskin som kan användas till i princip allt som en dator kan – och där spelen kostar en tiondel av vad de gör till de stora spelplattformarna.

Det ska hur som helst bli mycket intressant att se vart iPad till slut placerar sig i den digitala näringskedjan. De stora spelproducenterna har ju haft det motigt på senare år – kanske kan iPad och iPhone 4 innebära ett uppsving för det mobila spelandet?

(Ser förresten att det släppts en färsk undersökning som sågar läsplattorna ur användarsynpunkt. )

Intressant?

SvD, IDG

Andra bloggare om , , , , ,

Ännu en Applepryl havererar

Ny modell – Apple Time Capsule 360...

Startade Macbooken igår morse och blev stillsamt upplyst om att inget av mina trådlösa nätverk kunde hittas. Det krävdes inte särskilt omfattande felsökning för att hitta orsaken. Vår  Time Capsule – en kombinerad backupdisk och trådlös anslutningspunkt – hade under natten bestämt sig för att kila vidare. Den låg där kall och tyst med slocknad lampa. Död, död, död.

Eftersom det var knappt två år sedan jag köpte den för att trygga vårt samlade digitala liv, kändes dödsfallet både överraskande och prematurt. Och två Macbookar står nu helt utan säkerhetskopior – för inte tänkte jag på att man kanske behövde ta backup på backupen.

När jag googlar på Time Capsule failure så visar det sig att min 500 MB-enhet långt ifrån är ensam om att vända portarna i vädret. Jag får inte mindre än 19 500 träffar på den exakta sökfrasen, och det visar sig att det handlar om ett medfött fel – alla tidskapslar är egentligen tidsinställda bomber, programmerade för självdestruktion när de når 19-20 månaders ålder. På Timecapsuledead.org, fick ägare av Apples backuplösning rapportera in dödsdatum för när sina tidskapslar. Anstormningen blev massiv, och efter c:a 2 500 inrapporterade fall stängdes registret. Då hade Apple insett att det faktiskt handlade om ett konstruktionsfel och började byta ut fallerande tidskapslar kostnadsfritt, trots att den ettåriga garantitiden gått ut. Så jag hoppas givetvis att det ska gå att få en ersättningsenhet utan kostnad när jag ringer Apple support idag och gnäller.

De flesta tidskapslar dör unga. Vid 19 månaders ålder är det slut-uppbackat. (Klicka för större graf.)

Min egen tidskapsel inhandlades den 18 april 2008 och levde alltså längre än de flesta i sin generation. Enligt diagrammet ovan, från  Timecapsuledead.org, är medellivslängden för en tidskapsel 19 månader och 20 dagar.

Problemet med Time Capsule – i alla fall den ursprungliga modellen – är att den helt enkelt är felkonstruerad. Wifi-komponenterna alstrar en hel del värme i den trånga och oventilerade lådan, och ovanpå detta har Apple klämt in stor värmealstrande 3,5-tums hårddisk. Hela paketet ”kyls” av en liten fläkt som mest virvlar runt luften inne i lådan.

Att en sådan konstruktion blir överhettad och går sönder är knappast förvånande. (I nyare modeller av Time Capsule har Apple valt en strömsnålare hårddisk som enligt uppgift ska bli mindre varm.)

Nästan exakt samma problem hade Microsoft med första generationen av Xbox 360, som byttes ut eller repareras efter omfattande rapporter om fenomenet RROD (red ring of death). Även där var orsaken för mycket hårdvara på för liten yta i kombination med otillräcklig kylning som fick komponenterna att grillas. Hittills har dessa Xbox-reparationer kostat Microsoft 8 miljarder, vilket väl måste ses som ett fail av episka mått.

Summor i den storleksordningen kommer knappast Apple att behöva langa upp, eftersom företagets kunder till stor del består av devota fans som ändå halar upp kreditkortet varje gång Steve Jobs förkunnar en ny modell. Därför hörs det egentligen aldrig någon kritik mot de kvalitetsproblem som många av Apples produkter dras med. Jag har själv drabbats ett antal gånger av havererande Macar och kringprodukter. Min första Airport, den som såg ut som ett flygande tefat, började blinka rött precis när den fyllt ett år (felet var ett par kondensatorer av kass kvalitet). Två Macbookar drabbades av hårddiskhaverier innan datorerna ens fyllt två år. På den vita Macbooken (2,5 år) har plasthöljet spruckit på flera ställen, batteriet är utbytt en gång och inom ett par månader lär det vara dags igen. iPhone-hörlurarna håller kanske en vecka, om man låter bli att använda dem. Och självantändande iPodar finns det flera rapporter om.

Apple är otvivelaktigt mästare på industridesign, men kvaliteten under skalet är tyvärr inte alltför imponerande.

Och en lärdom man kan dra är att undvika den första generationen av alla teknikprylar, oavsett vem tillverkaren är. Därför blir det ingen iPad för mig i sommar…

Fler om , , , ,

Intressant?

Uppdatering: Har ringt Apples support nu, och de skickar hem en ny Time Capsule kostnadsfritt.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: