Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: yimby

Sevärt om när Sverige skövlade sin historia

stadens_sjal

En vison från 1995 om ny fasad på parkeringshuset Wahrenberg mot Brunkebergstorg, ur Anders Wahlgrens film Stadens själ. Resten av kvarteret byggdes om till bostäder, men plåtfasaderna mot Brunkeberg och Drottninggatan blev obegripligt nog kvar.

För ett tag sedan skrev jag om de nya planerna för att bygga nya mastodontkomplex i Klara, och behovet att visa Anders Wahlgrens banbrytande dokumentärfilmer från 90-talet igen. Detta eftersom dagens makthavare verkar ha en minst sagt grumlig bild av stadens historia och de brott som begicks av företrädarna på 50- och 60-talen, då folkhemsbygget gick överstyr och den nya synen på staden perverterades till en slags ohelig kombination av amerikansk massbilism och socialistiska visioner om staden som en produktionsapparat av tjänster, där kontor och handel låg på ett ställe och bostäder på en annan plats långt långt bort – ingen ”funktionsblandning” tilläts ske.

Och när man talar om trollen så har SVT just i dagarna sänt Wahlgrens dokumentärer i repris, filmer som borde vara obligatorisk historieundervisning för alla som tycker och beslutar i Stockholms stad. Staden i mitt hjärta från 1992 finns numera i SVT:s Öppet arkiv, och uppföljaren Stadens själ, vidgar dessutom perspektiven och ger sig ut i landet till små och medelstora svenska städer, vars gamla fina stadskärnor gick samma väg som Klara på 60- och 70-talet. Wahlgren ägnade dessutom en hel film åt rivningsvansinnet i Malmö, där stora delar av den gamla bebyggelsen, inklusive delar från Medeltiden, slukades av grävskoporna.

I samtliga städer fattades samma galna beslut – biltrafiken förväntads öka så dramatiskt att det behövdes inte bara ett utan flera stora parkeringshus mitt i centrum på landsortsstäder som Skövde, Halmstad, Västerås, Eskilstuna och Norrköping. Knappt var de klara och den gamla trähusbebyggelsen ersatt med betongbunkrar innan feltänket visade sig – trafiken ökade inte och istället för ett levande centrum dit människor sökte sig för att handla, umgås och flanera förvandlades de gamla innerstäderna till ogästvänliga stenöknar där ingen ville stanna längre än absolut nödvändigt – en tur in till systemet och sedan snabbt hem igen. Sedan etablerades köpcentrum utanför de skövlade stadskärnorna, dit den bilburna allmänheten föredrog att åka, och parkeringsbunkrarna i centrum blev ännu ödsligare.

Wahlgrens filmer gjordes i början och mitten av 90-talet, alltså för drygt 20 år sedan, men de är mer aktuella än någonsin. Framför allt eftersom vi ny ser det långsiktiga resultatet av denna politiska masspsykos som fick våra egna folkvalda att i bästa välvilja beslutade att radera ut vackra, levande och fungerande städer och tvångsförflytta dess invånare. Samtidigt som stora delar av Centraleuropas städer låg sönderbombade efter kriget, lade vi svenskar våra stadskärnor i ruiner helt frivilligt. En ödets ironi, som man kunde skratta åt om det inte vore så sorgligt.

SE_SSA_0382_Ö7_kvarteret_gripen_1962

De nedgångna gamla husen i kvarteret Gripen, som revs för att ge plats åt en enda mastodontbyggnad – Åhléns varuhus. Bilden är tagen i början av 60-talet, från taket av det nybyggda hotell Continental vid Vasagatan, som idag rivs för ytterligare ett nybygge.

Idag står vi alltså med facit. Citykärnorna, förödda och avfolkade av parkeringshus och Domusbunkrar, förlorade sin funktion som samlingsplats. Många småstäder kämpar idag för att blåsa liv i de centrala delarna av sina centralorter där butiker tvingas slå igen eftersom kunderna nöjer sig med att åka till köpladorna utanför stan. Hade städerna behållits som förr, som blandade miljöer där människor både bodde och arbetade, hade detta aldrig blivit ett problem.

I slutet av Wahlgrens andra film, som blev klar före rivningen av parkeringshusen Wahrenberg och Elefanen, visas också ett par intressanta visioner upp för hur de värsta illdåden i Klara skulle kunna rättas till.

Mycket av detta blev även verklighet, kanske som ett resultat av Wahlgrens dokumentärer. Infillhusen i klassistisk stil vid Oxtorget byggdes exakt enligt skisserna i filmen, och de stora parkeringshusen mellan Vattugatan och Herkulesgatan har idag blivit bostäder. Däremot väntar de stora plåtschabraken längs Drottninggatan fortfarande på att få besök av grävskoporna.

scandig_july13

Scandic Continental, 40 år gammalt men saknat av ingen. Fortsätt gärna på andra sidan Klarabergsgatan när det är färdigrivet här…

I utkanterna av Klara, i korsningen Klarabergsgatan och Vasagatan, är grävskoporna i full färd med att radera ut hotell Scandic Continental, ett punkthus som stått här i 40 år, men som det garanterat inte kommer att göras nostalgiska filmer om. Precis som de andra bunkrarna runt omkring är det ett hus som i bästa fall accepterats, men i smyg är vi många som går förbi och ler åt den allt mindre högen av betong och stål.

Och så fantiserar man om att rivningsfirman inte skulle sluta där, utan i skydd av nattens mörker rulla över maskinerna till andra sidan Klarabergsgatan – och gå loss på två av Stockholms absolut fulaste byggnader.

Det är sånt man tänker när man ser Wahlgrens filmer – att det behövs en ny rivningsvåg i City. Något som vi nog får vänta på länge än, tyvärr.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Stockholm behöver förtätning – inte bredare trottoarer

Hamngatan österut c:a 1915, NK-huset på norra sidan av gatan är det enda som står kvar efter rivningarna. Observera hur den smalare gatan gör stadsbilden tätare och mer intim. Här kan man tala om promenadstad.

Jag promenerar ofta runt i centrala Stockholm, och har funderat på samma sak som DN uppmärksammat i dagens tidning (26/5, inte på nätet dessvärre) –nämigen att det existerar ett stort antal gigantiska genomfartsleder som i princip är tomma på trafik. Samtidigt trängs fotgängare och cyklister på smala trottoarer och cykelstråk inklämnda på sidorna av de tomma autostradorna. Skräckexemplet är Klarabergsgatan, där en fyrfilig led på 22 meters bredd ställs mot ett par meters gångyta för tiotusentals fotgängare.

Förslag finns nu från stadsbyggnadskontoret om att bredda trottoarerna, anlägga cykelbanor och generellt minska utrymmet för bilarna i stan. Det är en utmärkt idé – inget har förstört Stockholm som de stora trafikomläggningarna på 60-talet, då Klarakvarteren och stora delar av nedre Norrmalm förintades till förmån för stora motorleder rakt in till regeringskvarteren och bankpalatsen runt Brunkebergs torg och den så kallade Riksgropen, som sedermera kom att bli Sergels torg.

Sedan mitten av 60-talet är Stockholms hjärta förvandlat till en ödemark i stål och betong, med gigantiska genomfartsleder som designats för biltrafik av ett omfång som man möjligen hittar i megastäder som New York och Paris. För det är var inte bara Klarabergsgatan som förvandlades till ödemark; de flesta av de tidigare smala stadsgatorna breddades brutalt under 60- och 70-talets rivningsvåg, av anledningar vi förmodligen aldrig får veta. 1600- och 1700-talshusen längs Regeringsgatan förintades för det vidrigt fula Gallerian-bygget, och samtidigt breddades gatan ett 10-tal mter. Mäster Samuelsgatan, Norrlandsgatan, Hamngatan, Malmskillnadsgatan, den smala Jakobsgatan gick alla samma öde till mötes – hundratals gamla hus med ett oräkneligt antal bostäder försvann i ett rivningsraseri,  driven av en helgalen trafikplanering som  utgick från att samtliga Stockholms invånare skulle bilpendla från de nya förorterna in till Stockholm City, där det bara skulle existera shoppingcentrum i förortsstil, banker och kontor. Det var Le Corbusiers närmast industriella männskosyn, här genomförd i en medeltida stadskärna. Resultatet är att vi idag har ett stadscentrum där ingen känner sig hemma, och där de stora trafiklederna effektivt förstör stadsrummet. Jämför Hamngatan idag med hur det såg ut på 50-talet, när gatan var 10 meter smalare. Då fanns verkligen det som kallades ”promenadstad” på riktigt.

Som tur är finns det stora möjligheter att reparera i alla fall en del av de brott mot mänskligheten som borgarrådet Hjalmar Mehr och hans hantlangare gjorde sig skyldiga till för 50 år sedan. Det kommer att ta många år att bli av med alla de bedrövliga betongkolosserna i city, men det går att gömma undan dem. Ett radikalt grepp vore att ta tillbaka det förlorade gaturummet från bilarna, och använda utrymmet för nya hus – eller tillbyggnad av nya fasader på befintliga fastigheter. Att återge de gamla gatorna sin urprungliga bredd skulle frigöra gigantiska ytor för nya bostäder och butiksytor, och samtidigt förverkliga visionen om den täta promenadstaden. ”Retrofitting”, men på bredden istället för på höjden alltså.

Hästskopalatset, det enda huset som klarade sig från rivningsvansinnet, visar tydligt den gamla bredden på gatan. Bottenvåningen offrades för en extra fil för svängande trafik mot Sergels torg.

Vi kan ta Regeringsgatan som exempel. Mitt emot sidoingången till NK ligger det gamla Hästskopalatset, ett fint exempel på 30-talets funkisarkitektur, som tyvärr klätts in i plåt – antagligen för att harmoniera med de fula plåtfasaderna på andra sidan hamngatan, vad vet jag. Huset visar tydligt hur bred den gamla Regeringsgatan var – och hur onödiga de extra körfälten är idag. Trafiken är gles och det hade inte inneburit några som helst problem att ta tillbaka gatuytan (dessutom smalnar ju gatan ändå av norr om Kungsgatan). Här skulle det gå utmärkt att bygga på ett helt nytt stadskvarter med bostäder framför det parkeringshus i betong som vanpryder gatubilden – ingen vettig människa skulle kunna ha något att invända om utsikten från de parkerade bilarna försvann (även om man aldrig ska underskatta Nimby-rörelsen).

Jakobsgatan - inte mycket biltrafik här inte. Här skulle det rymmas ett helt nytt stadskvarter om gatan återfick sin gamla bredd.

Eller ta den öde och döda Jakobsgatan, i hjärtat av det gamla Klara men nu bara baksida mot Gallerian och anonyma kontorskomplex. Här kan man stå ganska länge utan att se ett enda fordon rulla förbi – varför inte plocka två av de fyra filerna och återbebygga baksidan på Gallerian? Ellerfylla igen det malplacerade ”torget” framför Hamburger börs, där ingen människa nånsin vistas. Ett dött utrymme, som ingen skulle sakna.

Det här är bara ett par exempel på hur Stockholm skulle kunna skapa tusentals nya bostäder i centrala lägen, utan att det behövts någon ny tomtmark, Det enda som krävs är modet att ”reclaima” utrymme som stulits av massbilismen. Särskilt som bilismen har minskat på senare år, och kommer att gå ner ytterligare i takt med att oljan blir dyrare och miljökraven hårdare.

Hamngatan med Hästskopalatset 1940. Att återställa den gamla fasaden på detta funkismästerverk vore en arkitektonisk välgärning av stora mått.

Hästskopalatset idag, inklätt i plåt.

För övrigt är det ett känt faktum att biltrafik på smala stadsgator rör sig betydligt lugnare än på stora autostrador. Att återbebygga de rivna kvarteren runt Klarabergsgatan lär dock bli svårt, eftersom det fortfarande finns alltför många betongkramare som på fullt allvar tycker att tegelkolossen utan fönster där Åhléns håller till, är att betrakta som något slags byggnadsminne.

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , , ,

Lästips: Ola Andersson i DN: Stockholm måste få växa till en riktig storstad

Fritt fram för fortsatt mys vid Slussen

”Äntligen lyssnar politikerna på oss”, utbrister Alice Enqvist i DN. På bilden står hon leende på en av de söndervittrande viadukterna i trafikkarusellen, bakom vilken en nedgången betongöken breder ut sig i skarp kontrast mot den medeltida stadskärnan. Alice är en av alla dem som skrivit brev och protesterat mot ombyggnadsplanerna för Slussen, och särskilt då det nya hus som enligt protesterna skulle förstöra utsikten för alla som tillbringar sin lediga tid med att stå på Södermalmstorg och blicka ut över Stockholms inlopp. Och även för Alice är det just utsikten som är det viktiga.

– Slussen är unik med den här vyn. När man kommer nerför Hornsgatan och ser ut över havet blir man glad. Den vyn finns inte i hela världen – det vore en skymf att ta bort den, säger hon.

Jag skulle här vilja komma med ett lugnande besked. De historiska erfarenheterna av Slussen-projektet från 80-talet och framåt, gör det sannolikt att varken Alice eller jag kommer att få uppleva byggstarten under våra respektive livstider.

Och nu har alltså både ledande politiker från bägge lägren vikt sig under det masssiva folkliga trycket från dussintals lägenhetsinnehavare med fönster mot Södermalmstorg. Det blir ingen triangelformad byggnad så som tidigare planerats. Slussenombyggnaden är återigen på väg ner i byråkratins kvarnar, medan betongen fortsätter vitttra.

Men om vi snabbanalyserar utsiktsargumentet, som blivit det främsta svepskälet för att bevara status quo, sedan allt fler insett att den sammanfallande betonghögen från 1935 varken går att rädda eller ens är särskilt arkitektoniskt viktig, har jag svårt att se hur den nu skrotade byggnaden – oavsett hur den skulle ha gestaltats –  skulle kunnat påverka utsikten från Alices promenadstråk. Om man studerar förslaget skulle den nämligen ha varit placerad på det nya Slusstorgets norra sida, med siktlinjen från Hornsgatan intakt ut mot Saltsjön.

Var Alice bor vet jag inte, däremot kan jag inte riktigt se var den där bedårande utsikten egentligen infinner sig när man spatserar Hornsgatan ner mot Slussen. Eller missar jag något här?

(Bilderna nedan kommer från Googlebilen, och alltså tagna mitt i gatan där männsikor med överlevnadsinstinkt sällan flanerar.).

Mest träd och trafikskyltar i vägen för utsikten här. Och det nya huset hade inte synts härifrån.

Där Mälaren och Saltsjön möts. En skönhetsupplevelse utöver det vanliga.

En av Stockholmarnas mest älskade platser. Här hittar man lä undan de friska vindarna. Se bara upp för fallande betong.

#slussenfail i pressen: DN, SvD

Andra om , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: