Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Yttrandefrihet

När makten och medierna ropar efter tystnad

Friheten på internet är under attack –  såväl här som på andra sidan Atlanten där framför allt Facebook hamnat i skottlinjen för att ha låtit sig utnyttjas av såväl inhemsk som främmande makt för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016. Här i Sverige har vi dock vår alldeles egenodlade internetdebatt, som karaktäriseras av att allt högre krav reses på att gallra i – eller rent utav censurera – den vildvuxna floran av otyglad information som huserar på nätet.

Makthavarnas ryggmärgsreflex har förvisso alltid varit att förhindra oönskad informationsspridning. Men vad som skiljer dagens flerfrontsattack mot framför allt sökjätten Google är dels att den siktar in sig på internets själva grundidé, alltså friheten att sprida information – även oönskad, moraliskt tveksam och direkt motbjudande sådan. Dels att makten får tung uppbackning av våra etablerade medier, som mer än några andra borde värna yttrandefriheten till varje pris.

Och det är knappast något tyst medgivande vi pratar om. Kraven är i princip att Google ska ta krafttag för att göra sig av med länkar till ”hatiskt” innehåll – oavsett om det bryter mot lagen eler inte. Tidningar som Expressen kräver alltså att världens största sökmotor ska börja förhandsgranska alla de hundratal biljoner sidor som idag indexeras och sluta länka till innehåll som av Expressen och andra svenska debattörer anses förgripligt. Ett exempel på anstötligt material är gamla nazistiska propagandafilmer som numera går att hitta på Youtube. Visst, många av dessa är fullkomligt vidriga i sin oförblommerade antisemitism – men ska även historiskt innehåll, som anses obehagligt, därmed förbjudas? Eller blir det bara särskilt utvalda historiker som tillåts att se dem?

Och framför allt, vem eller vilka ska besluta om vad som ska få vara kvar? Expressen? Staten? EU? Vad gör vi den dag som Turkiet och Iran kräver motsvarande, det vill säga om svenska Youtubekonton plötsligt anses bryta mot lag eller moralen i dessa länder? Kravet på att ta bort länkar kommer givetvis att utnyttas inte bara av dem med ypperlig moralisk hållning. Dessutom åtgärdar handlingen inte grundproblemet – materialet finns oftast kvar, Google visar ju bara hur verkligheten på internet ser ut.  Ett klassiskt exempel på att skjuta budbäraren.

På annat håll arbetar fem svenska mediekoncerner – däribland Bonnier, Schibsted och SVT, med att ta fram verktyg för att stoppa så kallat fejkade nyheter, ett begrepp som påfallande ofta inte definieras närmare (men som det däremot finns flera möjliga exempel på just hos DN och SVT.) Satsningen finansieras med 13,5 miljoner av den statliga forskningsstiftelsen Vinnova. Det är knappast någon avancerad gissning att verktyget inte kommer att appliceras på de egna kanalerna.

Kanske är det därför det varit påfallande tyst i etablerade medier om den aviserade förändringen av Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Denna kommer bland annat att få till följd att endast ett godkänt journalistfrälse fritt får ta del av allmänna offentliga handlingar. Vanliga medborgare stoppas däremot från att begära ut exempelvis domar. Grundlagsförslaget, som ska klubbas i riksdagen under maj månad, stöds idag av samtliga riksdagspartier utom SD, och påminner i sin nuvarande konstruktion inte så lite om system hos repressiva regimer som Kina, Ryssland och Iran. Länder där en journalist är någon som behöver tillstånd från staten för att få verka.  Hur det är tänkt att denna certifiering av riktiga journalister ska gå till här i Sverige har ingen lyckats svara på. Inte heller vilket organ eller myndighet som får uppdraget eller under vilka omständigheter en sådan certifiering kan dras tillbaka. Begreppet ”journalist” har aldrig tidigare definierats i lag, något som nu måste till, enligt juristen Krister Thelin.

Förändringen sker på papperet i syfte att stoppa söktjänster som Lexbase, som utnyttjar systemet med utgivningsbevis för att runda Personuppgiftslagen. Men det är inte helt osannolikt att tro att inskränkningarna även kommer att användas för att strypa möjligheterna för fulmedier som Nyheter idag att verka fritt. Och vad händer med bloggare, som Johan Westerholm – eller nya medieröster som Kvartal med tidigare hyllade SR-journalisten Jörgen Huitfeldt vid rodret?

Men det slutar inte där. Längre fram väntar ytterligare inskränkningar av vad som blir tillåtet att granska. En ny lag om utlandsspioneri riskerar  innebära i det närmaste förbud för att publicera nyheter som kan skada Sveriges förhållande med främmande makt. Därmed kan vi säga hej då till avslöjanden som Saudiaffären, eller 80-talets Boforsskandal.

Vi behöver inte så särskilt många år tillbaka i tiden för att hitta exempel på där mediedebatten såg  annorlunda ut. Tidigare justitieministern Laila Freivalds avgick 2006 efter att det uppdagats att hon påverkat Sverigedemokraternas webbhotell att släcka partiets webbtidning, där de så kallade Mohammed-karikatyrerna publicerats. Att en politiker på detta sätt försökte begränsa  yttrandefriheten på nätet ansågs vid denna tid vara tillräckligt allvarligt för en motivera en KU-granskning.

Och så sent som 2014 tvingades Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson att panikpudla efter att ha förslagit ett förbud om anonymitet på internet. Alla bloggare skulle tvingas identifiera sig för att få skriva på nätet, tyckte hon då. Det blev ett herrans liv, inte bara bland internetaktivister utan även på de stora redaktionerna.

Idag är läget ett helt annat. När MP:s Peter Eriksson nu återkommer med krav på förbud mot anonyma Google- och Facebookkonton – alltså ett identifieringstvång för att få skriva på nätet – möts nyheten av en närmast kompakt tystnad. På de stora drakarna har knappast någon liberal ledarskribent ännu rasat mot en idé som idag endast praktiseras av totalitära stater. (Däremot finns det hopp i landsortspressen.)

Att vi står där vi gör idag, vill jag påstå är resultatet av ett allt mer urspårat och polariserat offentligt samtal. Samtidigt som medierna genom aktörer som Google, Facebook, Twitter och WordPress har demokratiserats – det är inte längre etablerade medier som ensamma sätter agendan  – har ribban för vad som kan och bör sägas sänkts. Hårda debatter, tuffa frågor och kritik mot makthavare avfärdas som drev eller personförföljelse. Det har till och med gått så långt att kritik mot artister stämplas som hat och hot. Det är alltså tonen i debatten som blir problemet, snarare än de framförda åsikterna i sig – vid sidan av  det allestädes påbjudna värnandet av Sverigebilden – som lägger grunden för ökad statlig repression av informationsspridningen.

Från regeringens – eller kanske ska man tala om politikerklassens – horisont är grundlagsändringarna lätta att förstå. I princip alla samhällssektorer har misskötts gravt under många års tid, och det råder nu kris i bostadspolitiken, försvaret, polisen, sjukvården, skolan, migrationen och integrationen för att bara nämna några politikområden. Men istället för att erkänna att man gjort bort sig, blir lösningen att försöka täppa till truten på sina kritiker. Sverigebilden igen.

För mediernas del handlar mycket om att de stora internetjättarna på allvar börjar hota de etablerade aktörerna, både när det gäller publik och annonspengar. Dessa hot måste till varje pris neutraliseras, även om det sker till priset av en repressiv lagstiftning och statlig kontroll över journalistkåren. I den allt tuffare konkurrensen om narrativet – det vill säga privilegiet att bestämma vinkel och berättelse – har etablerade medier och  politiker drivits in i armarna på varandra i en ohelig allians – ett slags politiskt-medialt komplex – som aldrig kan sluta väl.

Demokratin kommer förstås att överleva – men den löper stor risk att kuperas. Tyvärr till applåder från många som borde varit rasande istället.

So this is how liberty dies. With thunderous applause.
(Senator Palme Amidala i Star Wars: Episode III, i en kommentar till hur Sith-lorden och senatorn Palpatine valdes till envåldshärskare av ett jublande parlament.)

Fler om , , ,

Facebook vs journalistiken: 1–0

Jag har varit inne på det ett ett antal gånger på senare tid, senast för ett par veckor sedan. Alltså den här nya trenden att journalister – framför allt inom public service och på de stora kulturredaktionerna – börjat att försvara makten mot medborgarna. Systemförsvarande journalistik, som Peter Santesson på Dagens Samhälle så träffsäkert kallar det. Den omsvängning som sker just nu är faktiskt ganska anmärkningsvärd – och resultatet kan vi betrakta i sin yttersta form i den så kallade granskning som SVT gjort av opinionsbildande Facebook-grupper.

I fredags scoopade SVT:s granskande journalister med att en undersköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Fredrik Antonsson, stod bakom Facebookgruppen Rädda vården. Antonsson, som jag följt under en lång rad av år, började sin bloggkarriär som Tokmoderaten och ligger idag bakom bloggen I otakt. Han skriver oftast engagerat och insiktsfullt, inte sällan utan både humor och svärta, men alltid med värme och omsorg, framför allt om dem i samhället som är mest utsatta – alltid med udden mot de styrande. För detta ses han naturligtvis som en nagel i ögat av politiker och andra makthavare.

Men är Fredrik Antonsson själv en så pass tung makthavare, att det är av oavvisligt allmänintresse att röja hans anonymitet, trots att han själv valt att inte framträda med namn i Facebookgruppen? Uppenbarligen tycker SVT det, eftersom public service-företaget försvarar uthängningen av Antonsson på följande vis:

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen.

Detta sägs av SVT-journalisten Karin Ekman, ansvarig för sociala kanaler hos public serviceföretaget. Läs det en gång till och fundera på vad det egentligen står här: Att visselblåsare och anonyma tipsare är av ondo och måste bekämpas. Dissidenterna ska fram i ljuset.

Onekligen en dramatisk omsvängning av SVT som för inte alltför länge sedan lanserarde TV leaks, en tjänst för anonyma visselblåsare att lämna tips utan risk för repressalier eller behöva skylta med eget namn. Hur ser Karin Ekman på denna tjänst i dag – den som marknadsfördes med nedanstående payoff?

TV-leaks gör det lättare att skicka känslig information till SVT, för dig som vill tipsa om missförhållanden eller maktmissbruk i samhället. Bara ett fåtal utvalda och erfarna SVT-journalister med tystnadsplikt enligt yttrandefrihetsgrundlagen får tillgång till tipsen.

Om Antonsson själv hade tipsat om bristerna på Astrid Lindgrens barnsjukhus och använt TV leaks – hade han blivit uthängd med namn då, trots utlovat källskydd? (Att röja en källa är för övrigt ett lagbrott som kan ge fängelse för ansvarig utgivare.)

Att notera i sammanhanget är att Rädda vården nästan undantagslöst länkar till artiklar från DN, SVT, SVD och landsortspress – alltså traditionella medier som skriver om krisen inom vården, inte till så kallade hatsajter.

Men det spelar ingen roll, för han oroar människor i onödan enligt SVT. Därför har redaktionen uppfunnit ett nytt epitet – skrämselsidor – för att försvara att det stora mäktiga mediebolaget med miljarder i skattepengar ger sig på en undersköterska med blygsamma finansiella resurser och som driver opinion på sin fritid.

Samtidigt låter samma SVT, trots sina licensmiljarder, bli att granska vad de verkliga makthavarna håller på med. Ett aktuellt exempel som vi kan dra ur högen är Mehmet Kaplan, som sedan han avgick som bostadsminister för något år sedan, varit fredad från all typ av granskning. Detta trots att allt mer pekar på att Kaplan, som fortfarande är riksdagsman för MP, är Erdogans man i Sverige – i ett parti som kommit att befolkas av både islamister och AKP-trogna nationalister. Vi kan alltså ha ett riksdagsparti som i praktiken arbetar för främmande makt i Sveriges riksdag, men vem bryr sig om sådana jobbiga frågor när det är så mycket enklare att ge sig på en vårdanställd som skvallrar anonymt om problemen på sin arbetsplats?

Som jag skrivit tidigare så kan och ska det inte vara mediernas roll att agera hejaklack till makten, oavsett färgnyans på den regering som råkar ha nycklarna till Rosenbad för tillfället. Eller ännu värre: att medierna lierar sig med makthavarna i syfte att stigmatisera och brännmärka medborgare som inte håller god min, inte har rätt värdegrund och som ägnar sig åt att smutsa ner Sverigebilden utomlands. För sådant baktalande av nationen gynnar ju bara hatsajter och Sverigedemokraterna, råder den gängse analysen.

Tyvärr är detta beteende i högsta grad kontraproduktivt. För den enda valuta som journalistiken har är nämligen förtroende. Ett förtroende som snabbt raseras av kampanjer som den mot Antonsson, en undersköterska som larmar om fel och brister på sin arbetsplats. För inte så många år sedan hade såväl tidningar och tv kastat sig över problemen och ställt politiker och landstingsledning mot väggen. Idag är det istället visselblåsaren själv som ställs vid skampålen.

Jag vet inte exakt när det började, men jag tror att det började gå utför på allvar i samband med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Efter denna kollektiva chock gjorde politiker, ledarskribenter och journalister gemensam sak: SD skulle hållas borta från inflytande till varje pris. Vilket gjorde att journalistiken gick i baklås och konsekvensneutraliteten kastades överbord – all rapportering kom att handla om att inte gynna SD.

Idag har det gått så långt att det räcker att fel webbsida länkar till en intervju med dig för att karriären ska vara allvarligt hotad. I Antonsson fall var tydligen problemet att hans Facebook-grupp gillats av en annan, ”Stöd svenska polisen”, som enligt SVT:s granskning sprider rädsla och manipulerar fakta.  Gammal klassisk guilt by association, men det smetade av sig på Antonsson och var tillräckligt för att frångå normala publicistiska regler.

Istället för konsekvensneutralitet – alltså att rapportera om allt oavsett vem det gynnar eller missgynnar – har vi idag fått en situation där delar av medierna gett sig själva rollen att uppfostra och tillrättavisa den lågpannade populasen som sitter och smygheilar i stugorna, eller läser fel sidor.  Journalisterna har, kanske utan att riktigt tänka på det, distanserat sig från vanligt folk och sparkar nu neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot politikerna, nu skyddar vi dem mot folkets missnöje.

Följden blir att människor i allt högre utsträckning väljer bort SVT och andra traditionella nyhetsmedier. När läsare och tittare känner att journalisterna inte längre står på deras sida, blir det naturligt att leta efter sanningen på andra ställen. Kanske i Facebookgrupper, på Flashback, Nyheter idag eller kanske till och med på Avpixlat?

Vad SVT och den så kallade granskningen av undersköterskan Fredrik Antonsson och andra som svartmålar Sverige gör är att driva ner ännu en stor spik i kistan för journalistikens trovärdighet.

Bra jobbat där.

Fotnot: För alla som av olika anledningar vill slippa betala för att bli betraktade som lågpannade idioter i ständigt behov av uppfostran skrev jag ett blogginlägg om hur man enkelt slipper undan tv-licensen samtidigt som man fortsätter att titta på de kvalitetsprogram som SVT trots allt har – till exempel Homeland.  Snart tre år sedan, men fortfarande lika aktuellt.

Intressant?

Förbjudna ord och en stympad debatt

Åsiktskorridoren är död, slogs det fast i gårdagens GP.  Själv är jag betydligt mindre säker på den saken. Jag tror snarare att den har förgrenats och muterats till något betydligt mer svårbemästrat. Jag tänker här specifikt på den olustiga trenden hos vissa debattörer att försöka ta makten över själva språket  – att ladda till synes alldagliga ord och fraser med explosivt innehåll, med resultatet att de med tiden ses som markörer för exempelvis rasism och högerextrema åsikter.

Och som vanligt står de hårdaste striderna i sociala medier, där den allestädes närvarande Twitterdomstolen alltid står beredd att begränsa, styra och stampa ner diskussionen.

Det började nog på allvar för ett par år sedan, när dåvarande migrationsministern Tobias Billström talade om stora volymer av flyktingar som kom till Sverige. Detta språkval fick flera debattörer att gå i taket och anklaga Billström för att avhumanisera flyktingar och därmed fiskande i grumliga vatten. Det innebar slutet för begreppet i den allmänna debatten, och idag vågar ingen längre ta det i sin mun utan att riskera offentlig stegling. Detta trots att den ena opinionsundersökningen efter den andra pekar ut just den ökande migrationen och den alltmer ansträngda integrationen i dess spår som en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Trots att Sverigedemokraterna därmed håller på att vinna titeln som största svenska riksdagsparti på walk-over – i den räddhågstna tystnad som uppstått har vi valt att lämna ett djupt främlingsfientligt.parti som ensam ägare av frågan.

Denna metod, att fula ut ett vanligt ord, och ladda det med ett batteri av implicerade eller uttalade (oönskade) värderingar, är knappast nytt,  det praktiserades flitigt av exempelvis makthavarna i det gamla Öst bakom järnridån. Trots yttrande- och pressfrihet inskriven i grundlagen, var vissa vardagliga ämnen i realiteten förbjudna att diskutera. Den som ville ha jobbet och sina förmåner i behåll lärde sig snabbt att anpassa sig till de osynliga reglerna. Detta gällde inte minst pressen, som var en del av statens förlängda arm i det socialistiska samhällsbygget. Människor visste ryggmärgsmässigt vilka ämnen och kodord som man inte kunde använda offentligt – i DDR var det exempelvis strängt förbjudet att diskutera Berlinmuren eller beröra ämnet republikflykt (dvs att resa till Väst). Att tala öppet om samhällsproblem som alkoholism, depression och självmord var likaså bannlyst i den socialistiska mönsterstaten.

Tyvärr verkar vi i flera avseenden vara på väg dit igen – och bisarrt nog på helt frivillig väg. Vi tillåter en liten men högljudd elit, framför allt till vänster men talande nog även befolkad av flera borgerliga debattörer, göra vad den kan för att begränsa samtalet. De tillskansar sig makten över ord och begrepp och laddar dem med negativa (oönskade) betydelser – så att de med tiden blir omöjliga att använda för dem som bekänner sig till den viktiga men svårdefinierade demokratiska värdegrunden.

Missförstå mig rätt – det finns självklart ett stort antal ord och uttryck som förtjänar att försvinna in i historiens dimmor. Det finns inget som helst försvar för att använda det nedsättande och kränkande n-ordet – likaså har vi lärt oss att det heter romer, inte z-ordet, helt enkelt eftersom de själv vill att vi ska använda det förstnämnda. Allt annat vore nedvärderande och respektlöst.

Men det är som sagt betydligt mer problematiskt när till synes alldagliga begrepp förs upp på censurlistan, eller apteras med alternativa betydelser. Nu senast rapporteras det att ordet förort ligger brunt till, efter att det blivit så negativt laddat av alla rapporter om upplopp, bilbränder, hederskultur och fundamentalism, det senare något som ett stort antal kvinnliga debattörer vittnat om nyligen. Och eftersom ”förorten” i vissa kretsar nu blivit ett slags kodord bland främlingsfientliga för samtliga dessa negativa företeelser, menar samma debattörer att vi ska vara försiktiga med, eller kanske helt avstå från att använda det.

Man kan förstås skratta åt alltihop, om det inte vore för att det är rätt allvarligt. För när självutnämnda språkpoliser undan för undan rycker loss språkets byggstenar, när akvivister lägger beslag på vanliga ord – eller stoppar andra från att yttra dem – då är vi ute på ett brant sluttande plan. Tystnaden breder ut sig, den öppna debatten stympas – allt medan problemen finns kvar och växer.

Det är viktigt att påpeka att detta i grunden inte är en höger-vänsterfråga, och det finns gott om andra exempel på liknande högst medvetna begreppsförskjutningar. I ordet ”Extremväder”, som idag kan betyda allt från ett vanligt sommaråskväder till orkaner, ligger exempelvis alltid en laddning av mänsklig skuld. Hade det inte varit för vårt köttätande, Thailandssemestrar och bilåkande hade vädret varit lugnt och skönt som förr i tiden, och vi hade sluppit stora skogsbränder. Extremväder har alltså med tiden förvandlats till ett kodord för mänskligt orsakade klimatförändringar – vilken exempelvis Miljöpartiet inte var sena att slå mynt av vid fjolårets stora skogsbrand i Västmanland.

Och det är få om någon som klarar att helt stå emot denna utveckling –jag märker ju själv hur jag väger varje ord som jag skriver på guldvåg numera. Finns det kanske någo i det här inlägget som ställa till problem när det dyker upp i en framtida Goolesökning tro?

Det enda vi kan vara säkra på är att jakten på feltänkare rullar vidare.

Intressant?

Fler om , , ,

Kort tillbakablick på hur vi svenskar försvarar yttrandefriheten

expressen_etta

Expressens förstasida den 8 januari 2015.

Idag säger sig som bekant alla vara Charlie och står upp för yttrandefriheten – från makthavare till publicister och hela Twitter-kommentariatet. I skrivande stund är det dock endast en svensk tidning som hittills haft modet att löpa linan ut och publicera en av satirtidningen Charlie Hebdos teckningar – nämligen Expressen, som idag pryds av en tecknad förstasida. En hedervärd symbolhandling som rimmar väl i linje med tidningens liberala traditioner.

I detta sammanhang kan det vara nyttitgt att se tillbaka på hur vi ställt upp tidigare för hotade konstnärer och journalister. Här är ett par höjdpunkter i vår stolta svenska tradition av att försvara det fria ordet:

2006: I spåren av  kontroversen med Muhammed-karikatyrerna skriver dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz en debattartikel i vilken han efterlyser en global överenskommelse där pressen förbinder sig att inte publicera bilder som ”i onödan kan kränka religioner”.

2006: Mehmet Kaplan, ordförande i Sveriges muslimska råd (numera bostadsminister), deklarerar i en intervju att man inte kan komma  ”dragande med yttrandefrihet” när det gäller karikatyrerna.

2006: Regeringen (genom UD) beordrar Säpo att stänga Sverigedemokraternas nättidning, sedan den bett läsarna skicka in sina bästa Muhammed-teckningar. Utrikesminister Laila Freivalds motiverade stängningen med att det diplomatiska läget med muslimska länder riskerade försämras. Hon avgick senare eftersom det var ”omöjligt för henne att jobba” när allt kom att handla om släckningen av SD-sidan.

2010: Kulturjournalisten Ulrika Knutson raljerar i Fokus om ”mordhoten” mot Lars Vilks, och avfärdar dem som en del av Vilks konstprojekt. Hon hänvisar till en expert i frågan, islamologen Jan Hjärpe som vid denna tid hävdar att allt färre islamister tar till våld. ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”, citeras han av Knutson. (Strax därefter hamnade konstnären på Al-Qaidas dödslista.)

2010: Konstnären Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem stoppades av Världskulturmuseet i Göteborg, efter påtryckningar från religiösa företrädare och hbt-motståndare.  Intendenten på museet var orolig för personalens säkerhet och för att utställningen skulle ”tvinga in muslimska svenskar i en defensiv position”. Företrädare för judiska församligen i Göteborg var också bekymrade över att deras medlemmar skulle känna sig provocerade.

2010: Mangaexperten och översättaren Simon Lundström åtalas och döms för innehav av barnpornografi. Detta trots att  det handlar om tecknade fantasifigurer – många dessutom med svans. 2012 upphäver Högsta domstolen de fällande domarna i Tingsrätten och Hovrätten, men skadan är redan skedd. Lundström har för länge sedan fått sparken från sina översättningsuppdrag för Bonnier Carlsen, som inte vill förknippas med pedofili. Stöd till Lundström kommer från bland annat Publicistförbundet och SJF, i politikerkretsar behandlas det pågående justitiemordet med största möjliga tystnad.

2012: Täppas Fogelberg är trött på att betala för Lars Vilks polisbeskydd och föreslår att det dras in. Fogelberg skriver:

Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks.

2014: På Twitter förenas vi under hashtaggen #jesuischarlie, men ändå är det hittills bara en svensk tidning som återpublicerar Charlie Hebdos teckning av IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi. Journalistföreningen Reportrar utan gränser vädjar samtidigt om att fler tidningar ska våga publicera, men möts av kalla handen. Riskerna är för stora, enligt världspressen.

För ytterligare exempel, läs Fokus grundliga genomgång i ämnet. Även Ivar Arpi gör en bra studie av fenomenet på Nyheter 24.

Det positiva mitt i allt elände är att vi så sakteliga verkar börjat vakna upp – exempel som de ovanstående ser man allt mer sällan.

Fast det kan ju för all del bero på att vi självcensurerat oss till den punkt där vi inte längre är i närheten av att våga sticka ut huvudet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Bra och dålig yttrandefrihet

Kungen av Kungsan – Planka.nu på Ung08 from Planka.nu on Vimeo.

Aktivisterna i organisationen Planka.nu, som propagerar för att kollektivtrafiken i Stockholm ska vara gratis för dem som använder den, blev i helgen stoppade från att dela ut reklam och klistermärken på Ung08-festivalen i Kungsträdgården. Till en början  hänvisades aktivisterna till baksidan av SL:s monter, men lite senare kom polisen tillbaka och motade bort dem till hörnet av Hamngatan och Sverigehuset. Även ungdomar som gick omkring med organisationens pins på sig kördes ut från området, eftersom de enligt polisbefälet på plats ansågs utgöra en ”demonstration”.

När Stockholmsbandet Dubs (som skriver om händelsen på sin Youtubesida) senare på kvällen avslutade med att visa sitt stöd till Planka.nu drog arrangörerna helt sonika ut sladden, och meddelade att de aldrig mer var välkomna att spela på Ung08.

Första gången jag blivit kallad vit kränkt man.

Man kan förstås tycka att det hela är en i högsta grad banal händelse. I morse twittrade jag – halvt på skämt, halvt på allvar – om det ironiska i att punkaktivisterna i Pussy Riot hyllas för sitt mod att utmana makten med utomparlamantariska metoder, samtidigt som gränsen för svensk yttrandefrihet avgörs av vem som råkar sponsra eller betala för ett evenemang (i det här fallet SL), som dessutom hålls på de mest offentliga öppna ytorna i huvudstaden. Jag fick snabbt ett raljant och småilsket svar på mitt inlägg, som ganska väl sammanfattar den gängse inställningen: det är förstås en j-a skillnad på att slåss för demokrati och frihet och att bara vilja åka snålskjuts i tunnelbanan.

Men är det verkligen så stor skillnad? Vilka frågor anses viktiga nog att driva opinion kring i Sverige – och vem ska avgöra vilka som inte får föras på tal? Hade ungdomar med klistermärken med krav på utbyggd tunnelbana också blivit bortjagade?

Man kan tycka vad man vill om spärrhoppare och den tveksamma moralen i att låta andra betala för en, men det går inte att komma ifrån att Planka.nu faktiskt har ett legitimt politiskt budskap: att stadens trafiksituation skulle bli bättre och effektivare om det kollektiva resandet skattefinansierades och blev gratis för alla. Och den bok, Trafikmaktordningen, som Planka.nu gett ut är faktiskt en lysande debattskrift.

Man kan också reflektera över ironin i att den så kallade Almstriden utspelades på samma plats för drygt 40 år. Även här var det utomparlamentariska bråkstakar som trotsade besluten som fattats av stadshuspolitikerna i god demokratisk ordning om att såga ner almarna i Kungan för att ge plats åt en ny tunnelbaneppgång. Idag vet vi att just dessa människor, som jagades iväg och till och med misshandlades av polisen för att de störde ordningen, var de som stoppade rivningsvansinnet i Stockholms innerstad.

För övrigt kan man fråga sig vilken bild ungdomar i 14-15-årsåldern får av demokrati och yttrandefrihet,  när de på ett handfast sätt får visat för sig att det räcker med fel klistermärke eller pin på jackan för att det ska komma en barsk polis och kasta ut dem.

Bäst att vara tyst och följa med strömmen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

En generation av pedofiler

Ecpat och den kristna amerikanska högern måste vara mycket nöjda med sina exempellösa lobbyframgångar i Sverige. Kampen mot barnpornografin har varit så framgångsrik att till och med teckningar på fantasyfigurer numera är skäl nog att fällas i domstol och stigmatiseras för livet.

Glädjande nog har domen mot mangaöversättaren Simon Lundström, som fastställdes av Hovrätten i våras, fått till effekt att hela folket nu har medvetandegjorts om all den dolda barnpornografin som existerar mitt i vår vardag. Självcensuren har börjat etablera sig i ryggmärgstrakten. Nintendo drar in storspelet Dead or Alive: Dimensions eftersom vissa spelfigurer kan tolkas som utmanande och under 18. Bokförlag väljer att flytta logotyper på barnböcker för att stoppa eventuella barnporrtankar hos betraktaren.

Och nu, med anmälan av en studentskylt, är tankeförbudet slutligen genomfört. I lagens mening är vi alla potentiella pedofiler, eftersom vi alla någon gång råkat se bilder oss själva, våra barn och kanske andra barn i avklädda situationer. Våra fotoalbum, oavsett om de är digitala eller analoga kvarlevor från en tid där synen på nakenhet var en helt annan, innehåller mängder med motiv som sannolikt skulle kunna tolkas av en åklagare som barnporrbrott.

Polisen i Landskrona tycker emelleritd att ärendet med studentskylten gått överstyr, och har lagt ner anmälan. Och Björn Sällström, kriminalinspektör på Rikskriminalens barnpornografigrupp, avfärdar anmälan med skylten inte möter de två kriterier som måste vara uppfyllda för att det ska bli tal om barnporrbrott. Dels att bildens motiv är på ett barn, dels att den återger ett sexuellt motiv, utan konstnärliga eller vetenskapliga värden.

”Den måste vara ägnad att vädja till sexualdriften, säger Björn Sellström och fortsätter:

Har man uppfyllt de kriterierna är det tal om barnporrbrott. Men det finns väldigt starka skäl att misstänka att den här bilden, som sannolikt tryckts av mamma och pappa i storformat, inte var ägnad att väcka sexuell lust, säger han.”

Problemet är ju just denna gummiparagraf, ”ägnad åt att vädja till sexualdriften”. I pedofilens  ögon kan ju nästan vad som helst väcka lust – uppenbarligen även tecknade fantasyfigurer med svans – och tolkningen av detta rekvisit är det ju till sist åklagare och domstol som prövar.

Jag var själv på skolavslutning i förra veckan, och studentskylten som familjen tagit fram till den unge släktingen visade en lättklädd bild där kusinen, 7-8 år gammal, poserar i styrasysters bikini med plutande mun. En lek med vuxenvärldens poser och en drift med objektifieringen av kvinnokroppen, skulle man kunna kalla det.

Men i händerna på en ambitiös åklagare skulle säkert hela släkten ha kunnat fällts för barnporrbrott. Därför visar jag inte bilden heller.

Det tragiska i hela den här affären är inte att någon anmält en studentskylt av hänsyn till de stackars baaarnen. Utan att regering och riksdag förvandlat en hel generation svenskar till potentiella pedofiler.

Vi borde vara fullkomligt rasande på dem.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Samtidigt, 296 mil från Tripoli: En chefredaktör rensar ut

Jag har varit journalist i en herrans massa år. Tillräckligt många för att ha upplevt både Palmemordet och två revolutioner – i Östeuropa 1989 och i Nordafrika nu, vintern 2011. Men det som händer i arabvärlden just nu är i grunden annorlunda, framför allt när det gäller hur upproret mot envåldshärskare, ofrihet och censur organiserats och vuxit. Vi vet nu att det som gjort det möjligt att kommunicera och organisera massprotesterna under myndigheternas radar – i Tunisien, Egypten och Libyen – inte varit de traditionella massmedierna som varit relativt enkla att kontrollera och stänga ute för makthavarna. Istället har det varit Internet – sociala medier, bloggar och till och med dejtingsajter – som blivit upprorets kommunikationskanaler. De journalister som rapporterat från Nordafrika de senaste veckorna har i många fall haft lokala bloggare att tacka för att det överhuvud taget kommit ut filmat material och vittnesmål om vad som händer.

Men till Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning, har revolutionen fortfarande inte nått. Där råder den enda officiella och tillåtna ståndpunkten att bloggar och sociala medier är en fluga som vi inte behöver fästa någon vikt vid. Det enda folk-som-inte-är-utbildade-journalister-och-anslutna-till-SJF presterar framför sina terminaler är trams, alternativt olika grader av näthat. Inget att se, cirkulera!

Så när en av tidningens medarbetare sedan 10 år, Paul Frigyes, skriver en krönika om framtidens journalistroll, där han vågar tycka annorlunda än sin chefredaktör, stoppas hans text med motiveringen att läsarna skulle bli förvirrade om tidningen uppfattades driva ”två linjer”. Så Frigyes sa upp sig i protest, och får istället publicera sin krönika i Expressen och Medievärlden i veckan som kommer.

Detta händer alltså vintern 2011 – samtidigt som vanliga människor riskerar livet i Tripoli, för den ganska självklara rätten till demokrati och en egen åsikt. I en tid där i princip varje människa med tillgång till Internet eller en mobiltelefon kan starta en revolution, anser Journalistens chefredaktör Cecilia Giertta att journalistrollen inte behöver diskuteras. Och att alla anställda på ”hennes” tidning måste dela hennes uppfattning för att få publicera något.

Jag har varit med i SJF i mer än 20 år, och lydigt betalat min avgift på nära 400 spänn varje månad, varav en ansenlig del går till just produktion, tryckning och distribution av Journalisten. Det lär knappast hjälpa om bara jag lämnar förbundet, men blir vi ett par stycken kan det kanske utvecklas till en liten… revolution?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Uppdatering: Lyssna på Medierna i P1 som granskar #journalistengate

Slemmet Assange slår till igen

Julian Assange, talesperson för Wikileaks och motståndare till kondomer.

Jag tänker inte ta ställning i frågan huruvida Julian Assange är skyldig till våldtäkt eller ej, men jag kan konstatera att mannen uppvisar ett riktigt slemmigt beteende när han mer eller mindre tvingar till sig sex utan kondom, trots att tjejen klart och tydligt sagt nej. ”Surprise sex” liksom. Festligt!

Problemet med Julian Assange är att han inte på långa vägar kan leva upp till den rockstjärnestatus han uppnått. I grunden är och förblir Assange en självupptagen nörd, som säkert är en hejare på att hacka datorer och att programmera portscanners (mjukvara för att bryta sig in i andras system). Men så hamnade han plötsligt i hela världens rampljus, och förutsätter därför att samtliga världens kvinnor vill ligga med honom – utan kondom.

Nu sitter han i där i sitt brittiska slott, skyddad av diverse mediekändisar, som okritiskt sluter upp bakom hans bisarra anklagelser om att Sverige skulle styras av en feministisk maffia. Som dessutom är fräck nog att förvägra Assange hans mänskliga rättighet att knulla utan kondom!

Men det är inte bara Assanges medeltida syn på sex som hans tillskyndare väljer att blunda för. Den senaste masspubliceringen av diplomatpost innebar också att Assange och Wikileaks lyckades med konststycket att begrava demokratiseringsprocessen  i Zimbabwe. The Atlantic skriver om resultatet av ett möte förra julen där diplomater från EU, Storbritannien och USA träffade oppositionsledaren Morgan Tsvangirai, den starkaste – och just nu enda – kraften för demokratiska reformer i Zimbabwe. Ända tills Wikileaks publicerade alla detaljer från mötet alltså.

Later that day, the U.S. embassy in Zimbabwe dutifully reported the details of the meeting to Washington in a confidential U.S. State Department diplomatic cable. And slightly less than one year later, WikiLeaks released it to the world.

The reaction in Zimbabwe was swift. Zimbabwe’s Mugabe-appointed attorney general announced he was investigating the Prime Minister on treason charges based exclusively on the contents of the leaked cable. While it’s unlikely Tsvangirai could be convicted on the contents of the cable alone, the political damage has already been done. The cable provides Mugabe the opportunity to portray Tsvangirai as an agent of foreign governments working against the people of Zimbabwe. Furthermore, it could provide Mugabe with the pretense to abandon the coalition government that allowed Tsvangirai to become prime minister in 2009.

It’s difficult to see this as anything but a major setback for democracy in Zimbabwe. Even if Tsvangirai is not charged with treason, the opponents to democratic reforms have won a significant victory.

Journalistik har aldrig handlat om att publicera allt man vet och sedan skita i konsekvenserna. Det är därför det finns journalistutbildningar, etiska regler och chefredaktörer. Men med Wikileaks har alla normala journalistiska avvägningar kastats under bussen. Kulten kring Assange, som utmålas som en modern Cyber-Che Guevara, livligt uppblåst av den USA-hatande vänstern, är motbjudande. Och farlig.

Ingen som känner mig kan påstå att jag hyser några radikalfeministiska åsikter (vad det nu är). Men jag kan inte låta bli att tycka att Julian Assange är både en idiot och ett mansslem.

Intressant?

Skånskan, SmålandspostenAftonbladet, Expressen, DN, SvD 1, 2

Andra bloggare om , , , ,

Al Gore avslöjar en konspiration

Gillar inte obekväma frågor.

Möjligen ska vi alla vara tacksamma för att Nobelpristagaren och klimathotsmiljardären Al Gore inte vann presidentvalet för tio år sedan, då han förlorade med en hårsmån mot George W. Bush.

För någon större tillskyndare av öppenhet och debatt är han sannerligen inte. Gores inställning gentemot journalister är att de ska skriva ner vad han säger, inte ställa följdfrågor eller ifrågasätta. För säkerhets skulle brukar reportrar vara portförbjudna vid Gores föreläsningar.

I ett inlägg på sin blogg går han nu till attack mot Fox News för nyhetskanalens påstådda manipulation i klimatfrågan. Anledningen är ett läckt internt PM där kanalledningens smutsiga förnekarkampanj – sannolikt betald av Big Oil – beskrivs i detalj. Så här vill nyhetsledningen att TV-kanalens reportrar ska hantera bevakningen i den känsliga klimatfrågan:

…we should refrain from asserting that the planet has warmed (or cooled) in any given period without IMMEDIATELY pointing out that such theories are based upon data that critics have called into question. It is not our place as journalists to assert such notions as facts, especially as this debate intensifies.

För alla oss som har gått någon slags journalistutbildning, känns ovanstående förhållningsregler rätt självklara – låt bägge sidor i en debatt komma till tals, och ta aldrig ställning som journalist för den ena eller andra ståndpunkten. Man skulle bara önska att fler medier – framför allt våra svenska Public Servicekanaler – hade agerat efter samma  riktlinjer. Särskilt som det är en fråga som faktiskt ifrågasätts av allt fler, och kommer att kosta oss medborgare hundratals miljarder i åtgärder.

Men Al Gore ser alltså en konspiration. Anledningen – det finns inget att debattera, vetenskapen har talat. Jorden blir varmare, och det är vårt fel. Punkt slut. Inget att se här. Cirkulera.

Påminn mig – exakt vad var det den här mannen fick Nobelpriset för?

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Eddie Meduzas kampf för yttrandefriheten

Eddie i sin glans dagar.

Flera år efter sin död hamnar Eddie Meduza fortfarande i trubbel med Farbror Blå. Senast i maj i år anmäldes en av hans kanske inte allra mest minnesvärda låtar, ”Heil Hitler”, av en polispatrull från Borås. Eller rättare sagt – det var ägaren till en raggarbil som spelade låten på hög volym utanför Lygnevi Loge i Sätila som anmäldes för hets mot folkgrupp. Johnny, som bilägaren kallas i Aftonbladet, hade placerat ett par stora högtalare på taket av sin pilsnerpråm, varvid uppskattningsvis 80-100 personer på parkeringsplatsen fick ta del av Meduzas verk. Kanske tyckte de det var kul, kanske kände de sig kränkta. Polisen ansåg i alla fall att det var ett solklart fall av hets mot folkgrupp och gjorde en anmälan.

Åklagarmyndigheten i Borås skickade denna vidare till Justitiekanslern, JK, som nu funderat och kommit fram till att Johnny inte begått något brott. Och det är högst osäkert om låten i sig bryter mot någon lag:

  • Dels är preskriptionstiden – som är ett år för en så kallad ”teknisk upptagning  (t ex en CD-skiva) – för länge sedan passerad. Och det är ändå inte brottsligt för allmänheten att spela upp en sådan upptagning, eftersom det är utgivaren som har ansvaret. Fast bara ett år efter utgivningen.
  • Dels är det – om det skulle handla om ett radioprogram (mindre troligt) – den ansvarige utgivaren för detta program som är ansvarig, inte bilägaren.
  • Och dels finner JK att det inte automatiskt är hets mot någon folkgrupp att sjunga Heil Hitler – man måste se hela texten i sitt sammanhang.

Slutsats: det är fritt fram att spela vilka Eddie Meduza-låtar som helst från era pilsnerbilar i sommar. Om polisen kommer och jiddrar är det bara att hänvisa till beslut av JK, diarienumner 3603-10-33.

Dessutom är det här faktiskt goda nyheter i dessa tider av barnporrdömda mangaöversättare, tanke- och tittförbud. Även om Johnny nog inte ska andas ut riktigt ännu – om STIM kommer på att han framfört ett musikaliskt verk för 100 personer, är det bara en tidsfråga innan det dimper ner en fet räkning i brevlådan.

Och frågan är ju vad brottsrubriceringen blivit om han spelat Dinga Linga Lena med Pugh Rogefeldt i bilstereon istället. Som ju handlar om sköna upplevelser med en 15-årig tjej…

Intressant?

Fler om , , , , ,

Fotnot: Eddie Meduzas samlade verk hittar man här.

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: