And The Band Played On

Etikett: förorten

Parkeringskoll i parallellsamhället


Det började sommaren 2014. Plötsligt började de dyka upp på parkeringsplatsen i Stockholm City – en samling rostiga och nedgångna skåpbilar. Vissa svenskskyltade, andra från Bulgarien och Rumänien, någon enstaka från Tjeckien. Ett par av bilarna stod parkerade i princip dygnet runt,  med tiden blev de fler. Det blev snart tydligt att de åtminstone tidvis användes som sovplatser – vilket i praktiken innebar en parkeringskostnad per bil på flera hundra per dygn (just denna p-plats har dessutom Stockholms högsta parkeringsavgifter).

Några p-avgifter betalades sannolikt aldrig, och vissa morgnar då jag passerade satt de gula p-böterna  i drivor på framrutorna. Men eftersom skåpbilarna antingen var registrerade utomlands eller ägdes av svenska ”målvakter” kom parkeringsbolaget gissningsvis till slutsatsen att det var lönlöst att försöka driva in vare sig avgifter eller böter. Tiden gick och allt färre gula lappar syntes på bilarna. Idag ser jag dem aldrig, inte heller att någon p-vakt längre bryr sig om att lappa bilarna.

Detta kan ses som ett exempel i det lilla på när samhället ger upp. Stockholms stad har i praktiken släppt kontrollen över en central del av City och accepterar att denna yta styrs av två parallella uppsättningar regler: en för fattiga EU-medborgare, en annan för de bilister som har inkomster  och en  adress i landet – och därmed går att nå med påminnelser, inkassokrav och hot om utmätning. De andra är det inte lönsamt att jaga, kostnaderna överstiger sannolikt de potentiella intäkterna.

Också i Borås har också samhället gett upp, i alla fall i en del av staden som heter Norrby. Här har parkeringsvakterna beslutat att sluta lappa bilar sedan de blivit både hotade och beskjutna. Vilket ger effekten att det numera är fritt fram att parkera var och hur man vill  i ytterligare ett av de parallellsamhällen som nu etableras runt om i landet.

Det har också getts upp längs de stora europavägarna, framför allt runt storstäderna. Efter att flera av landets rastplatser tagits över av EU-migranter, väljer myndigheten i frågan – Trafikverket – att stänga dem. I praktiken kapitulerar myndigheten, då det varken finns personal eller pengar tillräckligt för att garantera säkerheten – till exempel har städerskor knivskurits när de försökt städa toaletterna av folk som bosatt sig i dem. Jerry Steen, säkerhetsansvarig på Trafikverket, är oroad av utvecklingen som accelererat på senare tid.

”Ytterst får det konsekvenser för samhället. Kan inte yrkestrafiken ta sina lagstadgade kör- och vilotider så blir det riktiga bekymmer för åkerinäringen. Och fungerar inte transportapparaten funkar ingenting.”

Samtidigt, i ett parallellt universum där människor knegar på och försöker ta sig till jobbet för att klara av att betala de allt högre skatter och pålagor vi har ålagts, har Skatteverket inga problem med att kräva 1470 procent i ränta när trängselskatten kommer in en dag för sent – även om det är myndigheten själv som misslyckas med att ta betalt.

I Landskrona kräver Miljöförvaltningen att KF fastigheter städar upp och ställer ut toaletter på bolagets mark – där det vuxit upp tältläger  – annars väntar böter. Märk väl, inte för dem som ockuperar marken och skräpar ner, utan ägaren. Någon hjälp av myndigheterna med att avhysa dem som ockuperar får bolaget dock inte – det problemet får markägaren själv lösa.

Listan kan göras längre, men vad exemplen vittnar om är framväxten av flera olika parallellsamhällen, med lagar och regler som gäller olika beroende på dels vem du är, dels om det är samhällsekonomiskt och/eller identitetspolitiskt motiverat att upprätthålla dem.

Ännu befinner sig Sverige långt ifrån vad som kallas failed state, alltså en statsbildning där de styrande inte har kontroll över landets territorium (exempel på sådana länder är till exempel Irak och Syrien).  Däremot börjar vi röra oss i samma riktning som Mexiko, Columbia eller för all del europeiska länder som Frankrike, där staten förvisso fortfarande har kontroll över landet, men väljer att överge fler och fler områden där det kostar för mycket att upprätthålla ordningen, både i pengar och polisresurser. Dessa platser tillåts glida ner i våld och laglöshet, de blir no-go-zoner, där våldsmonopolet upprätthålls av helt andra krafter än svensk polis.

Det riskfyllda med att tillåta denna utveckling att fortsätta, är vad de dubbla måttstockarna ställer till med i det allmänna rättsmedvetandet. Förr eller senare börjar folk fundera på varför i hela friden de ska betala skatter och följa lagar och förordningar – sådant som ju helt uppenbart är frivilligt för andra.

Ju fler undantag som våra makthavare och myndigheter beviljar, desto fler kommer att dra slutsatsen att samhället inte längre går att lita på. Att de inte har någon hjälp att hämta den dagen de behöver. Samt agera därefter.

Och ännu en bit av samhällskontraktet smulas sönder.

Intressant?

Fler om , ,

Förbjudna ord och en stympad debatt

Åsiktskorridoren är död, slogs det fast i gårdagens GP.  Själv är jag betydligt mindre säker på den saken. Jag tror snarare att den har förgrenats och muterats till något betydligt mer svårbemästrat. Jag tänker här specifikt på den olustiga trenden hos vissa debattörer att försöka ta makten över själva språket  – att ladda till synes alldagliga ord och fraser med explosivt innehåll, med resultatet att de med tiden ses som markörer för exempelvis rasism och högerextrema åsikter.

Och som vanligt står de hårdaste striderna i sociala medier, där den allestädes närvarande Twitterdomstolen alltid står beredd att begränsa, styra och stampa ner diskussionen.

Det började nog på allvar för ett par år sedan, när dåvarande migrationsministern Tobias Billström talade om stora volymer av flyktingar som kom till Sverige. Detta språkval fick flera debattörer att gå i taket och anklaga Billström för att avhumanisera flyktingar och därmed fiskande i grumliga vatten. Det innebar slutet för begreppet i den allmänna debatten, och idag vågar ingen längre ta det i sin mun utan att riskera offentlig stegling. Detta trots att den ena opinionsundersökningen efter den andra pekar ut just den ökande migrationen och den alltmer ansträngda integrationen i dess spår som en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Trots att Sverigedemokraterna därmed håller på att vinna titeln som största svenska riksdagsparti på walk-over – i den räddhågstna tystnad som uppstått har vi valt att lämna ett djupt främlingsfientligt.parti som ensam ägare av frågan.

Denna metod, att fula ut ett vanligt ord, och ladda det med ett batteri av implicerade eller uttalade (oönskade) värderingar, är knappast nytt,  det praktiserades flitigt av exempelvis makthavarna i det gamla Öst bakom järnridån. Trots yttrande- och pressfrihet inskriven i grundlagen, var vissa vardagliga ämnen i realiteten förbjudna att diskutera. Den som ville ha jobbet och sina förmåner i behåll lärde sig snabbt att anpassa sig till de osynliga reglerna. Detta gällde inte minst pressen, som var en del av statens förlängda arm i det socialistiska samhällsbygget. Människor visste ryggmärgsmässigt vilka ämnen och kodord som man inte kunde använda offentligt – i DDR var det exempelvis strängt förbjudet att diskutera Berlinmuren eller beröra ämnet republikflykt (dvs att resa till Väst). Att tala öppet om samhällsproblem som alkoholism, depression och självmord var likaså bannlyst i den socialistiska mönsterstaten.

Tyvärr verkar vi i flera avseenden vara på väg dit igen – och bisarrt nog på helt frivillig väg. Vi tillåter en liten men högljudd elit, framför allt till vänster men talande nog även befolkad av flera borgerliga debattörer, göra vad den kan för att begränsa samtalet. De tillskansar sig makten över ord och begrepp och laddar dem med negativa (oönskade) betydelser – så att de med tiden blir omöjliga att använda för dem som bekänner sig till den viktiga men svårdefinierade demokratiska värdegrunden.

Missförstå mig rätt – det finns självklart ett stort antal ord och uttryck som förtjänar att försvinna in i historiens dimmor. Det finns inget som helst försvar för att använda det nedsättande och kränkande n-ordet – likaså har vi lärt oss att det heter romer, inte z-ordet, helt enkelt eftersom de själv vill att vi ska använda det förstnämnda. Allt annat vore nedvärderande och respektlöst.

Men det är som sagt betydligt mer problematiskt när till synes alldagliga begrepp förs upp på censurlistan, eller apteras med alternativa betydelser. Nu senast rapporteras det att ordet förort ligger brunt till, efter att det blivit så negativt laddat av alla rapporter om upplopp, bilbränder, hederskultur och fundamentalism, det senare något som ett stort antal kvinnliga debattörer vittnat om nyligen. Och eftersom ”förorten” i vissa kretsar nu blivit ett slags kodord bland främlingsfientliga för samtliga dessa negativa företeelser, menar samma debattörer att vi ska vara försiktiga med, eller kanske helt avstå från att använda det.

Man kan förstås skratta åt alltihop, om det inte vore för att det är rätt allvarligt. För när självutnämnda språkpoliser undan för undan rycker loss språkets byggstenar, när akvivister lägger beslag på vanliga ord – eller stoppar andra från att yttra dem – då är vi ute på ett brant sluttande plan. Tystnaden breder ut sig, den öppna debatten stympas – allt medan problemen finns kvar och växer.

Det är viktigt att påpeka att detta i grunden inte är en höger-vänsterfråga, och det finns gott om andra exempel på liknande högst medvetna begreppsförskjutningar. I ordet ”Extremväder”, som idag kan betyda allt från ett vanligt sommaråskväder till orkaner, ligger exempelvis alltid en laddning av mänsklig skuld. Hade det inte varit för vårt köttätande, Thailandssemestrar och bilåkande hade vädret varit lugnt och skönt som förr i tiden, och vi hade sluppit stora skogsbränder. Extremväder har alltså med tiden förvandlats till ett kodord för mänskligt orsakade klimatförändringar – vilken exempelvis Miljöpartiet inte var sena att slå mynt av vid fjolårets stora skogsbrand i Västmanland.

Och det är få om någon som klarar att helt stå emot denna utveckling –jag märker ju själv hur jag väger varje ord som jag skriver på guldvåg numera. Finns det kanske någo i det här inlägget som ställa till problem när det dyker upp i en framtida Goolesökning tro?

Det enda vi kan vara säkra på är att jakten på feltänkare rullar vidare.

Intressant?

Fler om , , ,

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: