Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Författare: Göran Fröjdh (sida 1 av 89)

Inget pris är för högt att betala när Miljöpartiet ska räddas

Svensk migrationspolitik blev precis ännu ett par nyanser obegripligare. Detta efter måndagens uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i frågan om amnesti för de så kallat ensamkommande. Detta besynnerliga nyspråk för asylsökande som innefattar allt från konstaterat minderåriga till dem som uppgivit lägre ålder än de faktiskt hade vid sin ansökan, samt alla de som fyllt 18 år under tiden de väntat på besked om uppehållstillstånd.

Den luddiga uppgörelse som presenterades vid en likaledes förvirrad presskonferens på måndagseftermiddagen (där Stefan Löfven strategiskt nog valde att befinna sig på annat håll) visade dock på ett närmast övertydligt sätt att varken S eller MP har en susning om vad de kommit överens om: de bägge parternas uppfattning om detta skiljer sig åt helt. S hävdar att det råder business as usual i migrationspolitiken, medan MP hyllar uppgörelsen som en amnesti. Men inte ens Migrationsverket har koll på vad det nya lagförslaget kommer att innebära,  hur reglerna ska tolkas eller vad det hela kommer att kosta – även om det lär röra sig om ett antal miljarder när uppemot tiotusen ensamkommande vuxna ska beredas liknande omsorg och boende som när de sågs som omyndiga. (Regeringen beslutade redan i somras att skjuta till drygt en halv miljard för att gruppen ska kunna bo i en slags frivilliga familjehem – och därmed slippa att flytta till Migrationsverkets boenden – även efter att de fyllt 18.)

Vad som emellertid är grundbulten i förslaget är att det så kallade gymnasieundantaget förlängs och utökas. För den (tidigare) ensamkommande som fyllt 18, väntat tillräckligt länge och visar tillräckligt stort intresse för att ägna sig åt gymnaisestudier nu eller i framtiden, kan det tillfälliga uppehållstillståndet förlängas och möjligen en dag förvandlas till ett permanent. Härigenom upphävs den befintliga asylprocessen, där Migrationsverket och migrationsdomstolarna fattar beslut och istället läggs beslutsansvar på gymnasielärarens axlar. Läraren kommer alltså att avgöra ifall eleven kämpar tillräckligt bra i skolan – och blir alltså den som står mellan ett liv i Sverige och en enkel resa tillbaka till Afghanistan.

Nu är det dessvärre så att bara 20 procent av de ensamkommande får godkänt i svenska, engelska i matte – och på det så kallade introduktionsprogrammet har bara 7 procent tagit examen efter tre års studier. För det stora flertalet innebär den nya uppgörelsen i praktiken bara en lång, kostsam och utdragen väntan på utvisning. Som dessutom ska utdömas av betygssättande lärare.

Om detta ska kallas för en rättssäker asylprocess där ordning och reda råder och ett nej är ett nej – som Stefan Löfvens mantra låtit de senaste åren – vill jag nog inte veta vad verklig oordning innebär.

Men till syvende och sist handlar det här mindre om omsorg för ett antal tusen unga män som som befunnits sakna asyl- eller flyktingskäl. Istället handlar det om att till varje pris rädda Miljöpartiet från att trilla ur riksdagen vid valet nästa år. Partiet balanserar redan på fyraprocentsspärren, efter ett stort antal skandaler och nederlag. MP har visat sig ha kopplingar till både turknationalister och islamister – och även till Ryssland. Åsa Romsons gloria hamnade ordentligt på sned när hon fultankade sin miljöbomb till båt med svavelosande gröndiesel, och S har tvingat i partiet den ena bajsmackan efter den andra. Ingen kärnkraftsavveckling. Inget stopp av Förbifart Stockholm. Ingen nedläggning av Bromma flygplats. Och en dramatisk omsvängning i migrationspolitiken.

Efter tre år hänger MP på repen och måste helt enkelt kamma hem en seger för att rädda sig kvar vid maktens köttgrytor.

För utan Miljöpartiet lär även Socialdemokraterna vara rökta som regeringsalternativ. Utan de gröna rösterna är möjligheten att bilda regering efter valet 2018 obefintlig för Stefan Löfven (eller den som blir hans efterträdare) utan Centerns och Liberalernas goda vilja.

Därför accepterar S, om än motvilligt, förnedringen som det innebär att dansa efter MP:s pipa i frågam om amnesti för ensamkommande. Trots att det innebär att Stefan Löfven framstår som en historiskt svag ledare som låter ett fyraprocentsparti diktera regeringspolitiken. Att ordning och reda och en reglerad migration ställs åt sidan för högljudd aktivism och politiskt fulspel. Sossarna är så illa tvungna att rädda kvar det stödparti som de använt som dörrmatta under tre års regerande. Oavsett vad det kostar i prestige eller pengar.

Givetvis skulle Löfven och de lite mer samhällsbärande delarna i partiet helst slippa MP helt och hållet, men verkligheten är bister och kräver nu desperata åtgärder. Vi får väl se om det höga spelet ger utdelning,  och om väljarna hinner glömma Löfvens kappvändning innan det är dags att gå att rösta i september nästa år. Jag är inte alldeles övertygad om att detta kommer att ske.

En alternativ analys av ”uppgörelsen” är att det hela handlar om att plantera in en bomb i Alliansen – där framför allt Centern har en öm punkt för de ensamkommandes öde. Frågan om amnesti för dessa vuxna män, kommer alltså potentiellt att kunna förgifta Allianssamarbetet mitt under valkampanjen. Och om C och L röstar för de nya undantagen, ja då är Alliansen sannolikt stendöd som regeringsalternativ. Det är fullt möjligt att Löfven och hans stab här ger prov på machiavelliskt maktspel i den högre skolan, men jag är ändå tveksam. Klavertrampen under skandalen i Transportstyrelsen ger inte direkt vid handen att taktiska och strategiska förmågor på denna höga nivå skulle vara vanligt förekommande i partiledningen.

Sedan kan man förstås fråga sig om det är ett medvetet taktiskt val av Alliansen att gång på gång släppa fram Centern i rollen som good cop i samarbetet. Detta skulle ju kunna förklara det uppebara självskadebeteende som Alliansen ägnat sig åt en tid – allt i förhoppningen att locka till sig tillräckligt många desillusionerade miljöpartister för att ge partiet en enkel biljett ut från riksdagen.

Vad som händer sedan – det kan vi bara spekulera i.

Det tål att upprepa järnkanslern Otto von Bismarcks bevingade ord:

Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till.

Intressant?

Fler om , , ,

 

Tysklands havererade energipolitik bakom Merkels misslyckande

Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. Frågan är hur länge hon kan klamra sig fast vid makten. Foto: Wikimedia commons

Angela Merkel ser ut att vara på fallrepet efter att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoaliton gått i stå. De tilltänkta samarbetspartierna, liberala FDP och Die Grüne, kunde inte enas om gemensamt regeringsprogram. En av stötestenarna var migrationsfrågan, men den främsta orsaken till haveriet i regeringsförhandlingarna stavas energipolitik. Man kan se det som att Energiewende, Tysklands berömda (eller okända) energiomställning nu har kommit till vägs ände.

Det som fick förhandlingarna att slutligen bryta samman var framför allt de grönas hårdnackade krav på att lägga ner den tyska kolkraften före 2030. Något som är ungefär lika realistiskt som att kräva en storskalig satsning på enhörningsavel. Tysklands energibas består till stor del av gamla koleldade kraftverk – 43 procent av energin kommer därifrån – medan kärnkraften står för cirka 15 procent. Och den senare ska ju stängas, enligt ett beslut som regeringen Merkel fattade i hysterin efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011.

Men det går inte att bortse från realiteter. Och att Europas ekonomiska draglok på ett bräde skulle lägga ner dryga 60 procent av sin baskraft, är inte bara osannolikt – det vore dessutom slutet för Tyskland som industrination. Alternativet, att importera el för att täcka bortfallet, är inget alternativ – varken överskott eller ledningsinfrastruktur i denna skala existerar inte. Och att ersätta kolet med naturgas (vilket de gröna självklart också är emot) vore att göra sig beroende av Ryssland för att behålla ljusen på.

Men det är faktiskt värre än så.

För även om Tyskland har europeiskt rekord i förnybar energi – upp till 30 procent av landets energibehov kan idag mötas av sol och vind – förutsätter detta ideala väderförhållanden. När det inte blåser och solen gömmer sig – till exempel under vinterhalvåret – måste bortfallet kompenseras. I Tysklands fall utgörs denna reglerkraft nästan uteslutande av kol (med undantag för en del biomassa och vattenkraft). Resultatet har blivit att Tysklands utsläpp nu är tillbaka på samma nivåer som 2009, dessutom förväntas de öka i år eftersom BNP växer.

Tyskland utsläpp av CO2-ekvivalenter 2009–2016, i tusentals ton. (grafen från tyska miljödepartementet, via Notrickszone.com)

Wall Street Journal kallar det tyska energiexperimentet för ett grandiost misslyckande av närmast kommunistiska dimensioner. Astronomiska summor har satsats i utbyte för nästan ingenting:

By one estimate, businesses and households paid an extra €125 billion in increased electricity bills between 2000 and 2015 to subsidize renewables, on top of billions more in other handouts.

125 miljarder Euro är tio gånger mer i svenska kronor – 1250 miljarder. Men det kommer inte att stanna där: enligt siffror redovisade i WSJ kommer prislappen att bli runt 1500 miljarder fram till 2050, framför allt handlar det om skattesubventioner till förnybar el.  Alla dessa biljoner ger teoretiskt sett upphov till en CO2-besparing som kan rädda jorden från några tusendelar av en grad i utebliven uppvärmning. I praktiken går minskningen sannolikt inte ens att mäta.

Att notera i sammanhanget är att tyskarna betalar ungefär tre gånger så mycket för sin el som amerikanerna. Ändå har USA, genom en satsning på naturgas, sänkt sina utsläpp med mer än 30 procent och är därmed bäst i världen. Detta alltså samtidigt som Kina utmålas som miljöföredömet, eftersom de slipper ta hänsyn till irriterande hinder som demokrati.

Bakom alla storslagna utfästelser och Parisavtal, har kolkraften har blivit energiewendes smutsiga lilla hemlighet. Kolkraften är det enda energislag som är billigt nog att ge vinst på en marknad där en sovjetinspirerad centralstyrning slagit sönder normala prisbildningsmekanismer. Sol- och vindenergi producerar oftast ett överskott när det inte behövs. Det leder till att elen måste säljas till underpris eller med förlust – vilket pressar priset även för andra energislag. Och under perioder med  stor efterfrågan har den förnybara energin förtur, trots att den är dyrast.

Övriga energislag klarar alltså inte konkurrera på denna riggade marknad, vilket effektivt stoppar investeringar i ny, renare kraftprodukton – exempelvis med naturgas. Det går helt enkelt inte att räkna hem pengarna för elbolagsjättarna.

Brunkol utvinns ur ett dagbrott i Garzweiler, ägt av tyska RWE. By © Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons), CC BY-SA 4.0

Situationen är alltså den att Tyskland förlitar sig på ett par dussin gamla och nedgångna kolkraftverk som drivs vidare med regeringens goda minne, kombinerat med ännu fler skattesubventioner för att elbolagen ska hindras från att stänga dem. Merkel & Co vet mycket väl att utan kolet går det varken att fortsätta satsningarna på förnybart eller att lägga ner kärnkraften.

Die  Grünes krav på en stängning av kolkraften är därför en utopi. Det som kan ske är istället att partiet åker ur förbundsdagen (igen) vid ett kommande nyval. Samtidigt kan missnöjespartiet AFD, som med 12,6 procent av rösterna kom in i den tyska förbundsdagen vid valet i september, öka sitt stöd ytterligare med tanke på den stora folkliga ilskan mot höga energipriser. Enligt en undersökning refererad i The Economist säger 61 procent av tyskarna blankt nej till att betala en enda cent tillför sin el, och då AFD har som en av punkterna i sitt program att skrota energiewende och avsluta miljardrullningen till med subventioner till sol och vind, kan partiet mycket väl knapra i sig ännu mer av Merkels väljarbas. Redan idag klarar 300.000-tals tyskar inte längre att betala sina elräkningar.

Nyval är det få som vill se i det tyska politiska etablissemanget, men alternativen blir allt färre för varje timme som går och ingen verkar längre vilja samarbeta med Angela Merkel. Kanske inte så konstigt med tanke på det öde som de partier mött som tidigare gått i koalition med CDU.

Vad Merkels misslyckade också berättar för oss, är att utopier trivs bäst utanför parlamenten. Det är Tysklands fiasko på miljö- och energipolitikens område ett avskräckande exempel på, precis som MP-styrda Stockholms oförmåga att ens få trafiken att fungera efter ett par centimeter nysnö i november.

Intressant?

Fler om , , , ,

Skatteboskapen ska knipa käft och betala

Leif Östling drog igång debatten om ”vad fan får jag?”. Foto: Wikimedia Commons

Svensk politisk debatt har inte  visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan. I spåren på avslöjandena i den så kallade Paradisläckan har såväl socialministrar, finansministrar som självaste statsministern stått i kö för att i starkaste möjliga ordalag ta avstånd från den osolidariska och rika elit – utmålad i Uppdrag granskning som en samling giriga östermalmsbor – som gömmer sina pengar undan beskattning utomlands. Oacceptabelt stämplade till exempel Magdalena Andersson  Svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings placering av kapital i bolag i lågskatteländer som Malta och Luxemburg. Pengar som skulle gjort nytta i välfärden om de inte så omoraliskt undanhållits den svenska statskassan. Och inte blev det bättre när Östling i en uppföljande intervju ställde motfrågan ”vad fan får jag?”

Hela uppståndelsen är faktiskt ganska tragisk, och visar mest av allt på den nya trend som Anna Dahlberg skrev om nyligen – att nutidens politiker är formligen  livrädda för att ta ansvar och istället nöjer sig med posering och handviftande i sociala medier.

I fallet med Östling är det precis så. Tonläget är högt och fördömande, och socialminister Annika Strandhäll (som tidvis agerar på rena Trumpviset på Twitter) anklagade Östling för stöld. Enskilda medborgare hängs alltså ut som brottslingar av landets högsta politiker, när de förra faktiskt inte gjort annat  än att följa gällande regler. (I fallet med Malta var det pikant nog förre S-ledaren Göran Persson som satte sin namnteckning på det nu aktuella regelverket.)

Vad Andersson, Strandhäll och Löfven visar upp här är inget annat än chauvinism. Vad de egentligen säger med sina utfalll är att Sverige och svenska skatter ska gälla som föredöme för hela Europa, och att de länder som valt en annan väg egentligen är skurkstater som bistår i arbetet med att rasera det svenska välfärdsbygget.

Men trots alla de sändningstimmar som SVT ägnat ”läckan”, står det klart att det i inga redovisade fall handlar om någon brottslighet. Det kapital – Östlings och andras – som ligger i bolag på Malta eller i Luxemburg handlar alltså om fullt legala transaktioner. Som redovisats och beskattas enligt gällande regler i det aktuella landet, helt enligt de dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra EU-länder.

Ändå står finansministern frustande i tv och kallar Östlings förfarande för oacceptabelt, medan en annan s-märkt debattör säger att det rör sig om illojal skattekonkurrens när omvärlden är fräck nog att inte ha lika hög skatt som Sverige. Med tanke på sådana uttalanden borde regeringen i konsekvensens namn aktivt arbeta för att dra sig ur dessa avtal så snart det är möjligt?

Inte alls. I en intervju i Aktuellt den 7 november försöker finansministerna att slingra sig från frågan. Men det framgår tydligt av svaren att hon absolut inte har för avsikt att ändra på den fria rörligheten för arbete, kapital och varor inom EU. Hon vill inte heller lägga sig i vilka skattesatser länder som Malta och Irland väljer att ha, och det ska vara fortsatt fritt fram för att placera och investera i utländska företag och fonder. (Något annat hade förvisso slagit tillbaka hårt mot Sverige, vars finansiella sektor är tungt beroende av internationellt kapital liksom med den expansiva IT-branschen.)

Och det enda alternativet till olika skattesatser i enskilda EU-länder länderna är att införa en gemensam EU-skatt – lika för samtliga unionens medborgare. Vilket skulle innebära att Magdalena Andersson blir av med sitt jobb och att Sveriges budget fjärrstyrs från ett gigantiskt Brysselbaserat finansdepartement – rattat av en icke-vald byråkratisk elit under ledning av Jean-Claude Juncker. Där det i så fall skulle beslutas om hur mycket den svenska välfärden egentligen ska få kosta. Och då hade Andersson (både Ulla och Magdalena) kunnat glömma valfläsk så som gratis glasögon och sänkt pensionärsskatt.

Alltså: Systemet inom EU ska alltså bestå, samtidigt som regeringens hållning är att det är oacceptabelt och moraliskt fel att som svensk skattebetalare använda sig av det.  Svenskarna ska ryggmärgsmässigt tänka att allt utom maximal skatt är att svika välfärden. Det måste alltså allmänt uppfattas som socialt och moraliskt stigmatiserat att försöka sänka sin skatt.

Detta är ett tankemönster som finansministern återkommer till gång på gång i intervjuer. Som här i Aftonbladet, där frågan är det växande ”problemet” med svenskar som flyttar söderut för att slippa skatt:

Det kan finnas många anledningar till att man flyttar till Portugal. Men om man flyttar till Portugal bara för att inte betala skatt på sin tjänstepension då bör man ta sig en funderare på om man kan stå för det beslutet. Vad vill vi har för samhälle? Ett samhälle där vi har bra skola, äldrevård och BB för våra gravida kvinnor? Då bygger det på en skattemoral där man bidrar.

Åtminstone gäller denna skattemoral för Leif Östling – det är annorlunda med Rörelsens egna som utan protester kan undvika att betala skatt på sina miljoner, och dessutom slipper undan med 32 kronor i månaden för en lägenhet i centrala Stockholm.

Upprördheten ska dock tas för vad det är: en slags teater. Socialdemokraterna har nämligen aldrig tvekat att gå storfinansen till mötes när den knorrat om skatterna. Sedan ett antal år har Sverige en så kallad expertskatt, som gör det möjligt för företag att anställa nyckelpersoner från utlandet till 25 procents lägre skatt under en period. Och superrika familjeföretagare som H&M:s Stefan Persson betalar specialanpassade och betydligt lägre skatter än vi vanliga dödliga.

Vad inte bara regeringen – utan även delar av borgerligheten – är livrädda för är nämligen att Leif Östlings bevingade ord, ”vad fan får jag” verkligen får fäste i en bredare allmänhet. Att folk på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att betala upp till 75 kronor på varje hundralapp i olika direkta och indirekta skatter för den samhällsservice som ges tillbaka. Där polisen, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, bostadsmarknaden – ja nästan alla samhällssektorer som kan sägas omfattas av samhällskontraktet – har underlevererat under en lång rad av år.

Det verkliga skräckscenariet vore om legitimiteten för det höga skatteuttaget och det alltmer flyktiga begreppet välfärden börjar ifrågasättas på allvar. Att folk faktiskt tröttnar och röstar med fötterna.

Som av en händelse besökte jag årets upplaga av Seniormässan i Älvsjö för ett par veckor sedan. Det som slog mig mest där var stor del av utställarna som kom från olika länder i Sydeuropa – och som lockade med billigare boende, lägre skatter och bra omsorg för pensionärer som väljer att flytta dit. Detta kommer att bli allt vanligare kommande år: enligt en undersökning från i våras umgås nära hälften av svenskar i medelåldern med tanken att flytta utomlands på ålderns höst. Ett veritabelt exodus står alltså för dörren, även om bara en mindre del av dessa gör slag i saken.

Det skrämmer förstås skiten ur regeringen, som riskerar få se stora delar av budgetutrymmet försvinna med det utvandrande skatteunderlaget. I ett läge där vi inom en snar framtid kommer att ha ett så kallat utanförskap med en miljon utanför arbetsmarknaden – som kommer att behöva försörjas av dem som har jobb eller pension  –  vore det en katastrof ifall stora delar av skatttebetalarna drog iväg. Det är därför vi ser förslag om höjd pensionsålder och att finansministern kämpar med näbbar och klor för att få Portugal att börja beskatta svenska pensionärer hårdare. Även om pengarna inte kommer den svenska statskassan till godo, så ska det inte löna sig att smita från välfärdsansvar. Som Andersson uttrycker det:

Det bygger på en skattemoral där man bidrar.

Det är främst i ljuset av detta man ska betrakta uppståndelsen efter Paradisläckan och det spelade raseriet mot Östling. För tro inte att den offentliga uppsträckningen och det höga tonläget riktar sig mot Svenskt näringslivs höjdare personligen – han råkade bara bli den som fick personifiera den roffande kapitalisten som sviker samhällskontraktet.  Med hjälp av Östling statuerade politkerna exempel: Se här hur illa det kan gå för dig om du deserterar från välfärdsstaten och försöker komma undan med lägre skatt.

Ett budskap som egentligen är riktat till alla oss andra: Håll käft och betala.

Och fundera inte ens på Portugal.

Intressant?

Fler om , , ,

Hårda bud i Nacka

Ekudden och Järla sjö i Nacka. Foto: Wikimedia Commons

Känslorna svallar höga efter avslöjandet att Nacka kommun köpt inte mindre än tre bostadsrätter för den 57-årige man från Syrien som nyligen kommunplacerades i skärgårdsidyllen – tillsammans med sina tre fruar och 16 barn. Kostnaden för att köpa in dessa tre bostadsrätter, samtliga i ett huskomplex från 70-talet nära Saltsjöbadens golfbana, landade på nära 14 miljoner kronor.

Och även om kommunalrådet Mats Gerdau i en intervju med Ekot försäkrade att boendet bara var tillfälligt (under två år), att besittningsskydd inte fanns för andrahandshyresgästerna och att lägenheterna sannolikt skulle komma att säljas med vinst i framtiden, finns det ett antal saker i denna historia som skaver. Alltså förutom det uppenbart stötande i att Sverige mer eller mindre aktivt stöttar en patriarkal sedvänja som aldrig borde tillåtas att korsa gränsen.

Men vad denna affär sätter ljuset på är det tilltagande oskicket med kommuner som ger sig ut på den privata marknaden för bostäder och köper upp eftertraktade objekt mitt framför näsan på de egna kommuninnevånarna som i många fall får se sig överbudade av den egna kommunen. Med pengar de själva betalat in via skatter, och som nu används till att driva upp bostadspriserna ännu mer. Och en av de främsta anledningarna till köpruschen är, som det socialdemokratiska oppositionsrådet i Nacka säger, att kommunen sålde ut samtliga sina hyreslägenheter på 90-talet.

I Ekots intervju försäkrade kommunalrådet emellertid att kommunen undviker att ge sig in i öppen budgivning och betalar marknadsmässiga priser för lägenheterna. Sedan 2016, då den nya anvisningslagen infördes, handlar det om totalt 94 lägenheter och villor som Nacka köpt för sammanlagt drygt 305 miljoner kronor. Enligt Gerdau utgör köpen endast två procent av den totala bostadsmarknaden, och det har förekommit budgivning i endast 25 procent av affärerna.

Dessutom försvarar sig kommunalrådet med att lägenheterna kommer att kunna säljas med bra vinst i framtiden, och att köpen därför är en bra affär. Vilket i praktiken innebär att kommunen tycker det är lämpligt och rätt att ägna sig åt storskalig bostadsspekulation – med skattebetalarnas pengar som insats.

Jag har varit i kontakt med kommunen vid ett flertal tillfällen den senaste veckan, för att få ut listor på de objekt som Nacka köpt in. Här är en lista på samtliga bostadsköp som kommunen gjort under 2016 och 2017, till ett genomsnittligt kvadratmeterpris på cirka 38.800 kronor. Detta ligger alltså avsevärt under snittpriset för en bostadsrätt i Nacka, som enligt Svensk mäklarstatistik numera är 55.000 kr kvadraten. Men detta ger inte hela bilden.

För sent som för några veckor sedan ropade kommunen in en trerummare centralt i Nacka för 3.350.000 kr vilket var 455.000 kronor utöver utgångspris. I detta fall drevs priset upp med 16 procent. Objektslistan nedan på några av de senaste månadernas köp har jag tagit fram genom att jämföra kommunens listor – som inte innehåller adresser – med slutpriser från Booli.se. (Jag vill reservera mig för att den kan innehålla felaktigheter.)

Längre tillbaka i tiden blir det svårare att få träffar som matchar kommunens lista, så jag kan inte säga hur det har sett ut från början – men de senaste månadernas köp indikerar i alla fall att budgivning har skett vid de flesta köp, inte bara i ”enstaka fall” som Mats Gerdau hävdar i Ekointervjun. I snitt har de lägenheter som köps in budats upp med 9,3 procent.

Det kanske inte har en prisdrivande effekt, utöver det normala, men det ser i alla fall ut som att kommunen inte drar sig för att ge sig in i ganska häftiga budstrider när de dyker upp ett lämpligt objekt.

Det som är olustigt är snarare valet av lägenheter som kommunen ropar in. Om man tittar på de adresser där de inköpta lägenheterna ligger, är det inte sällan i gamla miljonprogramsområden och små, billiga lägenheter i utkanterna av kommunen, som i Orminge och Älta.

Just detta, att Nacka siktar in sig på att köpa lägenheter i det billigare beståndet, är ett problem i sig. Det är ju just dessa objekt som de mindre besuttna kommuninvånarna – de som aldrig skulle ha råd att köpa en nyproducerad trea för sex, sju miljoner i Nacka strand eller på Kvarnholmen – är spekulanter på. Unga vuxna som ska flytta hemifrån, och vars föräldrar kanske sparat några hundratusen till grundplåten för en billig etta, eller det unga paret som ska skaffa en tvårummare tillsammans. Det är just dessa som kommunen tidvis aggressivt föser ut från marknaden. Inte de etablerade och bättre bemedlade med mångårig bostadskarriär bakom sig.

Ifall nu bostadsrättsköp verkligen är det enda sättet att ordna boende till nyanlända, och därmed uppfylla statens krav, skulle kommunen enkelt kunna slippa att ställa grupper mot varandra. Gerdau och hans kolleger vet mycket väl att det finns ett stort antal lediga lägenheter i nyproduktionen, till fast pris, som på senare tid blivit allt svårare att bli av med för byggbolagen. Någon budgivning krävs inte, ingen behöver bo kvar hemma för att hen blivit utprisad av kommunen – och genom att köpa nybyggt hade man sluppit riskera blåsa upp bostadsbubblan och tränga ut de unga från marknaden.

Dessutom är ju knappast själva investeringskostnaden ett problem – även om det skulle innebära att att kommunen fick låna upp mer till själva inköpen, är det ju meningen att lägenheterna ska säljas med vinst.

Men detta är inte aktuellt. Det är alldeles för dyrt att köpa nyproducerat, säger kommunens tjänstemän. Dessutom är det ingen avancerad gissning att byggbolagen skulle sparka bakut ifall kommunen började köpa in sig i nybyggena. Detta skulle ju, gud förbjude, kunna innebära white flight och osålda nya lägenheter på Nackas nya gräddhyllor ifall det spreds att de nya grannarna skulle vara nyanlända.

Istället får de som står längst från marknaden betala priset. Som det brukar vara.

Intressant?

 Fler om , , , ,

Fotnot: Ett alternativ är att köpa in vinterbonade husbilar, som Staffanstorp gjort.

Hemligare än Bilderberg: Inget läcker från Löfvens säkerhetspolitiska råd

Det har gått några veckor sedan IT-skandalen inom Transportstyrelsen briserade, och den så kallade oppositionen har försvunnit med svansen mellan benen, efter att ha fått smäll på fingrarna av farbror Stefan för att deh haft fräckheten att ifrågasätta hans val av ministrar.

Men trots att tystnaden nu lägrat sig, är det något som luktar fisk i hela affären. Jag tänker på statsminister Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, som han inrättade efter valet 2014. Rådet, som består av statsministern, vice statsministern (idag Isabella Lövin), utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist och (avgångna) inrikesministern Anders Ygeman samt ministrarnas respektive statssekreterare, har enligt uppgift från Stefan Löfven sammanträtt varje månad. Dessutom extrainkallade Löfven rådet i mars i år – för att diskutera hur våldsvågen och gängskjutningarna i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö skulle stoppas.

Kanske, möjligen, har rådet någon gång under dessa uppskattningsvis 20-talet sammankomster dryftat det faktum att en avsevärd del av landets kvalificerat hemligstämplade information skickats utomlands av Transportstyrelsen och hanterats av icke-säkerhetklassad personal som en serbisk ex-militär. Och om inte – varför?

Riksdagsmannen Jan Ericson (m) har försökt få fram uppgifter om vid vilka tillfällen rådet har sammanträtt, och vilka frågor som diskuterats vid sammankomsterna. Därför begärde han ut alla handlingar från registratorn hos Statsrådsberedningen. Eftersom kalendarium, diarieposter, kallelser, protokoll och all annan kommunikation deltagarna emellan – fysisk så väl som elektronisk – är att betrakta som allmän handling, ska dessa lämnas ut i det fall uppgifterna inte klassas som hemliga. I detta fall ska dock de delar som inte omfattas av hemligstämpel skyndsamt lämnas ut, enligt offentlighetsprincipen.

Svaret från tjänstemännen på regeringskansliet som han fick: ”Det finns inte några allmänna handlingar i Regeringskansliet som motsvarar din begäran”.

Alltså – allt som rör Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd har hemligstämplats i sin helhet – inga uppgifter lämnas ut över huvud taget, något som bland annat Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är starkt kritisk mot.

Med andra ord – Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, träffats varje månad, har alltså:

  • inte bokat in mötena i  sina kalendrar (mötesbokningar är allmän handling)
  • inte skickat  kallelser till de inbjudna inför mötena
  • inte sänt ut dagordning inför sammankomsterna
  • inte fört några anteckningar över huvud taget om vad som diskuterats vid sammanträdena

Detta är i alla fall kontentan av det som regeringskansliets tjänsteman vill få oss att tro på. Om detta stämmer är Stefan Löfvens säjerhetsråd förmodligen  bland det hemligaste vi har i det här landet. I sådana fall har hela verksamheten styrts av någon slags Fight club-regler (first rule: du pratar inte om Stefan Löfvens Säkerhetspolitiska råd!) och får organisationer som Bilderberggruppen att verka närmast lösmynta. (Bilderbergarna släpper dessutom såväl deltagarlista som dagordning i samband med sina möten – Stefan Löfven var själv inbjuden dit 2013, och lyckades då inte undvika att prata bredvid mun.)

Dessutom ska vi fås att tro att ingen, vid något tillfälle, under dessa möten ens fick för sig att säga ens något om det faktum att landets säkerhet var röjd, och skyddade identiteter för bland annat svensk underrättelsepersonal med stor sannolikhet exponerats för främmande makt. Det känns, minst sagt, osannolikt att så inte skulle skett vid något ända tillfälle. Lägg till detta att ingen alltså fört protokoll – uppenbarligen är samtliga mötesdeltagare begåvade med perfekt minne, och kommer ihåg allt som beslutats utan att behöva nedteckna ett enda ord.

Jag är – för att uttrycka det milt – skeptisk.

En alternativ förklaring till det nekande svaret på begäran om mötesdokumentation är att den helt enkelt rensats bort (eller gallrats som det heter nuförtiden) för att inte skapa dålig stämning för Löfven och regeringen. Inget pappersspår, inga politiska skandaler att stå till svars för.

Och förvisso har regeringen goda kontakter med föregångare i denna gren. Som nuvarande Rikspolischefen, vilken i sitt tidigare jobb på Försäkringskassan visade en stor målmedvetenhet i sin ambition att få oönskade mejl att försvinna spårlöst.

Poff, väck!

Intressant?

Fler om , , , ,

Den outsourcade statsmakten

Stefan Löfven. Foto: Per Pettersson, Stockholm

Det är något underligt, och inte så lite oroande, med hela Stefan Löfvens statsministerskap. (Heter det så?) Jag har funderat länge på vad som har känts fel, men inte kunnat sätta fingret på det.

Inte förrän nu, med IT-skandalen i Transportstyrelsen och den ofattbart taffliga hanteringen i spåren av krisen som regeringskansliet uppvisat under de senaste dagarna, börjar det att klarna.

Fram träder en bild av en regering som ser ut att ledas av en statist istället för en statsminister. Någon som fått i uppdrag att fungera som ansiktet utåt, samtidigt som den verkliga maktutövningen sker i det fördolda. Vem vet, kanske är det Anders Ygeman och hans allierade i den mäktiga s-falangen i Stockholm, även kallad familjen, som håller i trådarna. Som har tagit in en lämplig kandidat för att spela rollen av statsminister och statsman, som kan åka runt i Sverige och fika med väljarna och skaka hand med fabriksjobbare – medan besluten tas på annat håll, utanför rampljuset.

Intrycket förstärks efter Löfvens senaste framträdande, där han gång på gång bedyrar att han inte fått någon som helst information om skandalen där sekretesskyddade uppgifter från Transportstyrelsens register via så kallad outsourcing kommit på drift till länder som Tjeckien och det ryss-allierade Serbien förrän i januari i år. Alltså tio månader efter det att två av hans närmaste män, justitieminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist, fått information om säkerhetsläckan.

Om detta verkligen stämmer – och statsministern inte står och blåljuger i tv – innebär det alltså att två av regeringens tyngsta ministrar, medvetet undvikit att informera, alternativt hemlighållit, Sveriges största säkerhetsläcka sedan Stig Bergling sålde ut försvarshemligheter till Sovjet för Sveriges regeringschef i nära ett års tid. Ministrar som han, hör och häpna, dessutom säger sig ha fullt förtroende för eftersom de bara ”följt svensk förvaltningstradition”. (Löfvens egna ord).

Hade Ygeman och Hultqvist velat berätta, hade de haft dussintals tillfällen. Inte minst vid mötena med det så kallade säkerhetspolitiska råd som Löfven själv inrättade 2014. I rådet sammanträder statsministern och vice statsministern med – ta-da! – Ygeman och Hultqvist. Ändå har de senare under ett års tid vid rådets möten inte sagt flaska om att hemligstämplade och skyddade svenska persondata, liksom uppgifter kritiska för polis och underrättelsetjänst, kommit på drift och nu sannolikt befinner sig i ryska händer. Detta genom att en icke-säkerhetsklassad systemadministratör i Serbien fick full access till Transportstyrelsens IT-system i samband med förra generaldirektörens beslut att outsourca verksamehten till IT-företaget IBM. Inte heller har de nämnt något för infrastrukturminister Anna Johansson – som dessutom är direkt ansvarig minister för Transportstyrelsen – ifall den officiella historieskrivningen såsom Stefan Löfven återgivit den är korrekt.

Att informationen inte kommit statsministern till del har försvarats på de mest uppfinningsrika sätt under de senaste dagarna: Fel kommunikationsväg, ett annat departement hade ansvar, en tidigare statssekreterare bar ansvaret, förundersökningssekretess förhindrade (att informera statsministern!?) och det fanns enligt Anders Ygeman inget lämpligt rum ledigt för att prata om så känsliga saker.

Tro’t det som vill.

Vad som förbryllar än mer är varför det tog Löfven nästan en vecka från det att stormen kring IT-läckan på Transportstyrelsen blåst upp till orkanstyrka, innan han fann det för gott att kommentera affären. Vad hände under denna tid?

Är man konspiratorisk, kan man förstås spekulera i att det under dessa dagar pågick en intensiv städoperation, där alla spår av affären städades bort (eller ”gallrades” som Svenska institutet brukar kalla det) så att inget fanns kvar som kunde motsäga den historia av haveriförloppet som statsministern förmedlade vid sin presskonferens – alltså att han helt saknat vetskap om IT-skandalen fram till januari i år.

En mindre sinister förklaring är att Löfven och hans ministrar med tillhörande statssekreterare och -tjänstemän behövde tid att förbereda sig för det annalkande drevet och se till att allas berättelser var samordnade. Under dessa dagar satt Löfven sannolikt och hårdpluggade inför presskonferenser och medieframträdanden så att alla de inövade icke-svaren var som ett rinnande vatten.

En tredje förklaring till att varken Ygeman eller Hultqvist sade flaska om saken för högste chefen är att de redan från början insåg hur toxisk Transportstyrelsens IT-läcka var. Affären innehöll eldfängda ingredienser av det slag som hade alla möjligheter att utvecklas till fullfjädrad regeringskris ifall den kom ut. Därför var det av högsta strategisk vikt att affären inte smetade av sig på statsministern – även till priset av att gå bakom ryggen på honom. Därför hölls Löfven i mörkret, i förhoppning om att ingen journalist skulle få nys som saken.

Det finns säkert fler förklaringar till den senaste veckans mycket märkliga beteende från Löfven och hans regeringsmedlemmar. Men oavsett vad som ligger bakom, blir den samlade bilden att socialdemokraterna i regeringen inte verkar ha något vidare förtroende för sin egen statsminister. Och känslan man får är som sagt att Löfven spelar en roll som någon annan har skrivit för honom.

Vid gårdagens presskonferens glimtade det till en kort sekund – en slags tillbakahållen besvikelse – när Löfven bistert konstaterade att det hade varit önskvärt att han blivit informerad tidigare. Någonstans där framträdde kanske den riktige Löfven, innan han återgick till manus.

Frågan man måste ställa sig i dessa dagar är alltså inte bara hur Transportstyrelsens IT-haveri över huvud taget kunde ske – utan vem som egentligen leder Sverige.

Inte kan väl statsledningen också ha råkat bli outsourcad?

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadskrisen: Brottslighet bakom hälften av hyreskontrakt i Stockholm

Det talas mycket om bostadskris och bostadsbubbla – på senare tid framför allt med fokus på problemet med att unga vuxna köper allt dyrare bostadsrätter, inte sällan med hjälp av pengar från föräldrarna. Detta är något som driver upp priserna, vilket i sin tur ökar risken för en krasch på marknaden. Därför måste det naturligtvis stoppas, med hjälp av amorteringskrav, ytterligare skärpta amorteringskrav och nu senast förslag på att inte få låna mer än högst 4,5 gånger årsinkomsten. Något som skulle göra att även högutbildade med hög lön kommer att få nobben av banken.

(När det gäller kommuner som köper bostadsrätter för hundratals miljoner för att ordna boende till nyanlända, anses det av någon anledning inte ha samma påverkan på priserna, vilket jag finner lite överraskande – men vad vet jag, som inte är ekonom.)

Frågan som dock aldrig ställs i dessa sammanhang är varför köpfesten på borättsmarknaden bara fortsätter, trots varningar var och varannan dag. Svaret är – det finns inget alternativ. Hyresmarknaden har för länge sedan slutat att vara en marknad, och att hitta en ledig lägenhet i första hand är svårare än att hitta en isbjörn i Sahara. Och eftersom denna marknad är stängd, finns det helt enkelt inga alternativ för den som inte vill bo kvar hemma fram till 40-årsdagen.

Frågan är då – varför ser det ut som det gör? En rapport från den regionala underrättelseavdelningen i polisregion Stockholm, Illegal handel med lägenhetskontrakt inom den organiserade brottsligheten i Stockholm (PDF) ger en liten fingervisning om i alla fall en av orsakerna till de ständigt längre köerna och därmed prisboomen. Nämligen att en allt större del av hyresmarknaden numera styrs av svarta pengar och organiserad brottslighet – enligt polisen uppskattningsvis hälften av alla lägenheter.

Rapporten är rena skräckläsningen, men trots att den gjordes redan i slutet av 2015 (alltså före den stora flyktingvågen) verkar den ha gått Sveriges nyhetsredaktioner förbi utan några spår. Och om det skett någon förändring sedan dess, är det sannolikt inte till det bättre.

Ur rapporten framgår att det numera börjar bli mer regel än undantag i Storstockholm att lägenhetskontrakt säljs svart – och att denna högst lukrativa marknad mer och mer börjar kontrolleras av organiserad brottslighet. Vilket inte är svårt att förstå, eftersom det är gigantiska summor inblandade, samtidigt som ingen inblandad nånsin skulle tjalla för polisen – den som köpt ett hyreskontrakt för hundratusentals kronor eller mer är ju inte direkt benägen att anmäla sin lagöverträdelse. Dessutom är det inte olagligt att betala för ett hyreskontrakt, så även om det uppdagas i efterhand sitter hyresgästen säkert i sin svartförmedlade lägenhet. Alltså en närmast perfekt marknad för maffian. Gigantiska vinstmöjligheter, minimal risk.

Man ska också komma ihåg att det med dagens låga räntor oftast är billigare att betala ett par hundratusen svart för en lägenhet med låg hyra i det äldre beståndet, än att betala mer än 10.000 i månaden för en nyproducerad enrummare. På detta sätt gynnar hyresregleringen en kriminell marknad. Dessutom är det få svartförmedlade lägenheter som kommer tillbaka till den ”vita” kön – istället säljs de vidare med god vinst, eller går vidare i familjen.

Rapportförfattarna skriver:

Enligt en fördjupad studie av Dagens Industri ligger prisnivån idag på drygt 200 000 kronor per rum i Stockholm. Underrättelseuppgifter finns om att lägenhetskontrakt i ytterstaden t.ex. Älta och Fisksätra förmedlas för ca 100 000 kr per lägenhet. En bedömning är att ungefär hälften av alla lägenhetsbyten som sker idag involverar kriminell verksamhet. Även om ovan nämnda siffror inte kan bedömas som bekräftade ger de en fingervisning om att handeln med svartkontrakt är en fråga om en omfattande ekonomisk brottslighet.

Drivkrafter bakom den omfattande ”svarthandeln” med hyresrätter kopplas ofta till olika typer av problem på bostadsmarknaden, exempelvis att det i tider av bostadsbrist finns en större efterfrågan än vad utbudet av lägenheter är. Då kötiderna idag uppgår till 15-20 år för en lägenhet i innerstaden, är det endast en begränsad del av befolkningen som har legalt tillträde till hyresmarknaden. En viktig faktor handlar också om prisnivåerna. Bostadsrätter och villor är sedan länge mycket högt värderade i Stockholm, vilket innebär att många inte har de ekonomiska resurser som krävs för en önskad bostad. Månadshyran för hyreslägenheter i attraktiva lägen i Stockholm är ofta lägre än nivåer för genomsnittliga månadsavgifter och räntor för bostadsrätter i innerstaden.

Eftersom runt hälften av hyresrätterna i Storstockholm förmedlas via bostadsförmedlingen – där man får anta att ingen svarthandel pågår – skulle det innebära att i princip ALLA andra lägenhetskontrakt förmedlas med pengar under bordet. Det verkar vara att ta i, så jag utgår från att det är hälften av de privat förmedlade lägenheterna som avses. Det är ändå en avsevärd del av beståndet. Bostadsförmedlingen förmedlade nära 12.000 kontrakt förra året, vilket innebär att privatvärdarna stod för ungefär lika många. Det skulle innebära svarta pengar i 6.000 förmedlingar och om vi räknar lågt och utgår från att varje kontrakt är värt 300.000 kr, enligt polisens siffror nedan, omsätter den svarta marknaden alltså uppemot 2 miljarder kronor – årligen.

Så här såg prisbilden ut för att köpa sig ett svartkontrakt:
• En nyrenoverad lägenhet på 81 kvm i ytterstaden säljs till köparen för 240 000 kr. Fastighetsägaren tar 150 000 kr och svartmäklaren respektive förmedlaren får 45 000 kr var.
• En lägenhet på 67 kvm på Södermalm kostar 400 000 kr, varav 250 000 kr går till fastighetsägaren och 150 000 kr fördelas mellan svartmäklaren och förmedlaren.
• För en femrumslägenhet på Södermalm vill en representant för fastighetsförvaltaren ha en miljon kr. Svartmäklaren och förmedlaren lägger på 150 000- 200 000 kr för att ta ut detta som vinst till sig själva. Fastighetsägaren är sannolikt ovetandes om affären.

Rapportförfattarna skriver att det möjligen kan uppfattas som en långsökt koppling mellan bostadsbrist, organiserad brottslighet och samhällsekonomiska problem. Men faktum är att den organiserade brottsligheten är mycket rationell och aldrig skulle ägna sig åt handel med hyreskontrakt om det inte funnits stora pengar att tjäna. På detta sätt blir bostadsbristen en förutsättning för den organiserade brottsligheten att existera på marknaden – samtidigt som samma brottslighet innebär mycket negativa effekter på den naturliga rörligheten i regionen.

Inte minst genom att göra betalning för hyreskontrakt till en norm snarare än undantag.

Ur ett övergripande samhällshotande perspektiv är handeln med lägenhetskontrakt ett mycket allvarligt problem eftersom den påverkar bostadsmarknaden, vilken angår de flesta medborgare i någon mening och i förlängningen även samhällsekonomin. Den illegala handeln med lägenhetskontrakt ses förekomma inom samtliga strukturer i den teoretiska samhällshotande modellen. Inom institutionella strukturer, där myndighetsutövning och annan offentlig service ingår, finns indikationer om en pågående korruption inom kommunala bostadsbolag. Korruptionen syftar till att påverka beslut om tilldelning av bostäder utifrån dolda agendor inom den organiserade brottsligheten.

Inom legala strukturer är den organiserade brottsligheten sedan länge etablerad och handeln med lägenhetskontrakt utgör inget undantag. Brottsligheten involverar ett flertal privatägda fastighetsbolag och enskilda fastighetsägare som tjänar ekonomiskt på de svarta affärerna. Fastighetsägare nyttjar sina företag i den brottsliga handeln och upprättar samt säljer falska lägenhetskontrakt mot betalning. I verksamheten samarbetar de oseriösa fastighetsägarna med svartmäklare och andra förmedlare. Andra företag förser personer med osanna arbetsgivarintyg i det fall en inkomst krävs för en lägenhet. Intygen kan sedan användas i bedrägerier mot övriga välfärdssystemet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att personerna involverade i den illegala handeln med hyreskontrakt är mycket rationella i sin brottslighet då det finns möjlighet till väldigt omfattande brottsvinster, många brottstillfällen och låg upptäcktsrisk.

Som sagt, är det någon som på allvar tror att priserna på borättsmarknaden kommer att krascha i ett läge där det dels krävs bostäder för 250.000  nyanlända (betallänk) bara de närmsta åren, dels ett växande skuggsamhälle med papperslösa som hyr in sig i ”sovcentraler” (lägenheter fullpackade med madrasser som hyrs ut till personer utan uppehållstillstånd) och dels en maffia som tar över en allt större del av hyresmarknaden – inte bara i storstäder som Stockholm?

Det är sådant här som brukar kallas för en perfekt storm.

Sålunda: Om inte polisen plötsligt blir oväntat framgångsrik i jakten på att spåra upp och utvisa papperslösa, om inte flykting- och anhöriginvandring plötsligt faller dramatiskt och om inte byggbolagen väljer att börja massproducera billiga hyreslägenheter – och därmed slår undan benen för sina egna lukrativa bostadsrättsprojekt – så kommer bubblan att bestå.

Och även om ovanstående är om inte en heltäckande förklaring till att bostadsbubblan aldrig verkar brista, är det sannolikt en delorsak till att Sverige fortfarande inte drabbats av någon krasch på bostadsmarknaden. Trots de upprepade varningarna.

Trycket underifrån är så stort att det bara finns en väg att gå – uppåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Parisavtalet – världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma nästan ingenting

Det är fascinerande att skåda den ilska och frenesi med vilken världen reagerar mot Donald Trump, när han nu infriar sitt vallöfte att hoppa av det så kallade Parisavtalet. Alla, från världsledare till mindre högprofilerade politiker och miljöaktivister är eniga om att sveket från Trump innebär att vi inte bara dömer våra ofödda barn till en oundviklig klimatkollaps – det är dessutom dumt eftersom det enligt den samlade expertisen är väldigt lönsamt och gynnar framväxten av gröna jobb som mångdubbelt överstiger de stackars bakåtsträvande medelålders grottmän som råkar jobba i Appalachernas kolgruvor (alltså de som sägs ha röstat fram Trump).

DN går all-in.

Syn för sägen ger Dagens nyheters förstasida nu i morse. Mångsidigheten i rapporteringen består i att läsaren får ta del av ett stort antal röster som samstämmigt slår fast att Trump är en idiot och ett hot mot mänskligheten. Sveriges till synes enda klimatexpert, Johan Rockström, kommenterar hur dumt det är att bryta avtalet. DN:s vetenskapsreporter skriver krönika om vansinnet, och DN:s ledare späder på med lite fler argument för hur begåvningsutmanad Trump är som sviker klimatet. Inga avvikande uppfattningar får plats, ingen som säger emot.

För att förtydliga min ståndpunkt: Det är ingen överdrift att påstå att Doland Trump är en katastrof som ledare för världens mäktigaste nation. Hans osvikliga förmåga att trampa i klaver överallt, hans Twitter-tourettes parat med en högst ensidig faktainhämtning från konspirationssajter som Infowars är ett gigantiskt problem. Lägg till detta det uppenbara ointresset för Nato och Europas säkerhet och undfallenheten inför såväl Vladimir Putin som Mellanösterns värsta diktatorer, och vi har mer än tillräckligt att oroa oss för när det gäller Trumps presidentskap.

Men när det gäller Parisavtalet har han faktiskt en poäng. Få, allra minst klimatet, tjänar på avtalet – åtminstone inte om man utgår från de beräkningar som FN:s klimatpanel gjort avseende vilka  utsläppsminskningar som krävs för att nå tvågradersmålet vid seklets slut.

För som miljöekonomen Björn Lomborg  påpekat under flera års tid: Parisavtalet (som för övrigt är ett traktat, inget bindande avtal) är sannolikt världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma i princip ingenting. Hans beräkningar, som visas i filmen nedan, visar att kostnaderna för att uppfylla avtalet blir enorma, 1.000 till 2.000 miljarder (1-2 biljoner kronor) årligen, för en i allt väsentligt försumbar utsläppsminskning.

Om och ifall samtliga länder uppfyller sina löften i avtalet till punkt och pricka, innebär det att temperaturökningen år 2100 bromsas in med 0,04 grader jämfört med att inte göra någonting alls. Eller  i klartext, det spelar ingen roll jämfört med att köra på som vanligt.

Lomborgs beräkningar (en studie vid amerikanska MIT har kommit fram till liknande slutsatser) visar att åtagandena i Parisavtalet når upp till endast en procent av det tvågradersmål som FN:s klimatpanel satt upp som ett krav för att hålla temperaturökningen i schack. Avtalet tar oss alltså bara en hundradel på vägen mot detta mål, och detta till en närmast ofattbar kostnad.

Som Matt Ridley skriver – det är ytterst förvånande att världens miljöaktivister ställt sig bakom och försvarar en uppgörelse så urvattnad och verkningslös som Parisavtalet.

Men det finns mer i allt detta, framför allt hur det så kallade avtalet kom till. Redan runt 2014 insåg UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, organisationen bakom Kyoto- och senare klimatavtal) att det skulle bli omöjligt att få hundratals länder kring förhandlingsbordet att enas om gemensamma utsläppsminskningar. Lösningen, när förhandlarna insåg planerna på ett nytt Kyotoavtal var på väg att gå i stöpet, var att helt sonika frångå kraven på utsläppsminskningar i avtalsutkastet. Istället, inför Parismötet 2015, fick varje land på egen hand skriva ner vilka klimatåtaganden de kunde tänka sig att klara fram till 2030.

Detta innebar att länder som Kina och Indien kom undan med att lova att de skulle fortsätta ungefär som idag – genom att bygga ut sina industrier och kolkraftverk i ytterligare 10-15 år, och därmed öka utsläppen kraftigt fram till 2030, när de förväntades nå en topp. Så sent som i fjol deklarerade Kina att produktionen från koleldade kraftverk skulle komma att öka med 19 procent bara de närmaste åren, enligt landets energimyndighet.

Så Kina, som numera hyllas som miljöhjälte av både Angela Merkel och svenska medier, har alltså bara lovat en sak:  att mångdubbla sina utsläpp (som bland annat uppstår i den extremt smutsiga verksamhet som det innebär att utvinna råvaror till solpaneler, vindkraftverk och batterier). Och då ska man ha klart för sig att Kina redan står för en tredjedel av världens co2-utsläpp, mer än dubbelt så mycket som USA.

Klimatboven USA har sänkt sina utsläpp rekordmycket… (Källa: EIA)

…medan Tyskland ökat sina på senare år.

Men vänta, det kommer mer. För det som verkligen fått FN och politiker att gå i taket och anklaga USA för att svika klimatet, är inte bristen på  utsläppsminskningar i sig. I så fall hade de berömt USA, som sänkt sina CO2-utsläpp med 12 procent sedan 2006, medan Tyskland till och med ökat sina en aning (och Kina ska vi som sagt inte tala om).

Det som ligger i fatet är den så kallade klimatfonden, som FN inrättat för att transferera pengar från den rika, industrialiserade världen till världens utvecklingsländer. Pengarna är tänkta att betala för existerande och framtida skador från förväntade klimatförändringar samt satsningar på miljövänlig energi.

Och gissa vad? Jo Kina är det största av dessa så kallade utvecklingsländer. Vilket innebär att en avsevärd del av de 100 miljarder dollar (1000 miljarder kronor) årligen som Parisavtalets signaturer förbundit sig att betala in kommer att hamna just i Kina. (Något som mycket väl kan förklara premiärminister Li Keqiangs intensiva intresse för att få avtalet att överleva även utan Trump.)

Eftersom Kina fortfarande räknas som utvecklingsnation, innebär det att västvärlden har en så kallad klimatskuld gentemot landet, och därför ska bland annat EU-länderna, Storbritannien, Australien och framför allt USA betala ett avsevärt antal miljarder för att världens största utsläppsnation ska kunna bygga ut sin kolkraft ännu mer och på så sätt komma komma ifatt väst. Först när denna ”rättvisa” har uppnåtts, blir det tal om några utsläppsminskningar. Allt enligt avtal.

I en normal värld skulle såväl pressen som politiker rasa över denna bisarra fördelningspolitik, men när det gäller klimatet gäller inte normala förhållningssätt. Istället sparkar vi på Trump för att han säger som det är: att det är en usel deal att skicka miljarder till Kina för att landet ska få elda kol som om det inte fanns någon morgondag.

Nu mullras det i leden och det talas redan om revolution. Flera amerikanska delstater tänker göra uppror mot presidentens beslut, och EU-länderna och Kina har förklarat att de går vidare på egen hand. (Man får anta att dessa delstater och länder kanske inte är lika intresserade i att pytsa in ett par hundra miljarder extra i den där klimatfonden.)

Det tragiska här är ju att vi missar själva grundproblemet. För alla de 1000-tals miljarder som går till finansiera ett antal FN-organ och diverse mer eller mindre demokratiska stater i jakt på bidrag, skulle pengarna kunna satsas där de verkligen gjort nytta. Till exempel på forskning för att ta fram verkliga alternativ till dagens fossila bränslen.

Men istället för att ta frågan på det allvar som den förtjänar, väljer vi att rättfärdiga oss själva genom att håna och idiotförklara den tunnhårige mannen med de små händerna i Washington. Istället sluter vi upp i ett gemensamt upprop för att bränna ett oändligt antal miljarder på något som ändå bara är symbolpolitik.

Frågan man kan ställa sig är förstås om alla de politiker – som Margot Wallström – som nu unisont stämmer in i fördömandet egentligen vet vad de pratar om? Ifall de inte gör det är det ganska allvarligt, för i så fall de skrivit på ett avtal utan att veta vad som står i det. Och ännu värre är förstås det ifall Wallström och andra politiker faktiskt vet vad avtalet innebär – men blundar och bara spelar med i teatern.

Det brukar heta att i de blindas land är den enögde kung. Så är det utan tvekan i detta fall.

Sad.

Intressant?

Fler om , , ,

Myndigheten vägrar lämna ut offentlig handling, väljer istället att utplåna den

Precis som jag gissade i förra bloggposten, blåste det upp till orkan runt Svenska institutet och dess frifräsande kurator på @Sweden, som på bara en vecka lyckades med konststycket att stämpla 14.000 konton som högerextrema, böghatande internettroll. Bland dessa fanns Bill Gates, Israels ambassadör Isaac Bachman, ett antal ledarskribenter på Sydsvenskan och SvD samt en drös andra både officiella och icke-officiella profiler. Och så Köpenhamns borgmästare, inte att förglömma.

Samma kväll som jag publicerade inlägget skickade jag ett mejl till registratorn på SI, med en begäran att få ut den blocklista som myndigheten använt för att ”skydda det fria ordet” som de beskrev det hela. Detta eftersom listan, som genom sin existens får anses upprättad av myndigheten, ska anses som en allmän offentlig handling. Jag var inte ensam om att begära ut listan – enligt myndigheten har ett stort antal krävt ut listan, vilket resulterat i hög arbetsbelastning och därav ska man förstå den långa handläggningstiden. Enligt lagen ska handlingar lämnas ut (alternativt nekas tillsammans med beslut med besvärshänvisning)  skyndsamt, vilket brukar tolkas som 72 timmar, eller tre dygn. För mig tog det närmare fyra att få svaret. Som kanske inte riktigt är det förväntade, för att uttrycka sig försiktigt. Se bara:

Myndigheten meddelar sålunda att den lista som tidigare lämnats ut (två personer hann få ut den vid personligt besök på Svenska institutet den 12 maj), nu raderats i sin helhet på order av SI:s generaldirektör Annika Rembe. Motiveringen bakom beslutet att galllra listan – som alltså inte bara gallrades utan utplånades i sin helhet – är att dess innehåll var av tillfällig karaktär, och att gallring kan göras om handlingen är av ”tillfällig eller ringa betydelse”.

Lagligheten i detta är tveksam. Enigt Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd  i den punkt som myndigheten hänvisar till) slås det fast att gallring endast får ske under förutsättning att allmänhetens rätt till insyn inte åsidosätts och att handlingarna bedöms sakna värde för rättsskipning, förvaltning och forskning.

Den handling som dussintals – kanske hundratals – har begärt att få se, och som dessutom utgör potentiellt bevismaterial ifall ärendet ska granskas juridiskt är alltså raderad.. Generaldirektören har således tagit beslut om att utplåna potentiellt bevismaterial, under förevändning att det är av ringa värde. Onekligen en hantering som man inte riktigt förväntar sig av en högprofilerad myndighet som är direkt underställd Utrikesdepartementet. En myndighet som verkar ha ägnat de senaste dagarna åt att sopa igen spåren efter haveriet med @Sweden-kontot, istället för att ta debatten med alla de kritiska röster som undrat vad SI pysslat med.

Samtidigt har affären, som verkar kunna utveckla sig till en riktig praktskandal i samma klass som det så kallade Rom-registret och Tsunamibanden, lyst med närmast total frånvaro på nyhetsplats i svensk press och tv. Det är mycket märkligt – för ett par år sedan hade denna typ av flagranta övertramp satt igång mediedrev utan slut. Idag möts det med en gästpning av de flesta utom ett antal ledarskribenter, samtliga liberaler eller med högeråsikter.

Som jämförelse kan vi  minnas hur det skapade stora rubriker och inslag i SVT för ett par år sedan när Filippa Reinfeldt blockerade en (1) person från att följa hennes privata Instagramkonto. Här handlar det 14.000 som blockerats av en statlig myndighet och hängs ut som hatare och troll – utan möjlighet att försvara sig och få verkar bry sig. Vad värre är, det hela har  börjat utvecklas till ännu en höger-vänsterkonflikt – där vänstern tycker att det är löjligt att tala om åsiktsregistrering.

Det är tragiskt, för frågan är mycket viktigare än så. Framför allt handlar det om ifall en myndighet verkligen ska tillåtas komma undan inte bara med att upprätta ett sannolikt olagligt register och stämpla ut ett stort antal vanliga svenskar som misogyna kvinnohatare, bögknackare och nazister. Utan att de dessutom ska kunna sopa igen spåren utan att det möter  motstånd.

Det ska bli intressant att se vart JO-anmälningarna (det har gjorts flera) kommer att hanteras. Jag förutsätter att dagens ”utplåningsbeslut” inte precis gör det enklare för JO att lägga ner utredningen, vilket annars brukar vara JO:s normala reaktion när sådant här händer. Dessutom har riksdagsledamöteen Jan Ericson ställt frågan till Margot Wallström hur hon ser på myndighetens agerande och vips har #blockgate alltså gått och blivit regeringsfråga.

Min högst personliga  misstanke är att att den smutsiga hemligheten är att det aldrig funnits någon egentlig lista. SI har helt enkelt gett grönt ljus för kuratorn/ nätsäkerhetsexperten att koppla @Sweden-kontot till en automatisk blocklista från webbappen Block Together. Här bredvid en skärmdump av tjänstens exempellista och en bit av den kompletta blocklistan som @Sweden använde sig av. Som synes har tabellerna exakt samma namn., och det är sannolikt att den senare listan är skapad med hjälp av tjänsten, som gör det enkelt att automatisera blockeringar – ifall man kopplar den till det egna Twitter-kontot appliceras blocklistan på denna utan att någon handpåläggning krävs. Dyker det upp ett nytt blockerat konto på den anslutna listan, påverkas alltså @Sweden-kontot direkt.

Detta förfarande innebär alltså att en svensk myndighet inte bara släppt in en privatperson – en känd nätaktivist – i sina datorsystem, utan dessutom låtit vederbörande koppla kontot till en utländsk blocklista, utan att ha kontroll på vem som står bakom denna. Det är sannolikt ett ganska allvarligt brott mot myndighetens interna IT-säkerhetsregler (ja, även konton hos externa tjänsteleverantörer omfattas av myndighetens säkerhetspolicy) och för att slippa försvara denna pinsamhet tror jag att blocklistan dumpades ner och lämnades ut till de två som besökte myndigheten och krävde ut dem den 12 maj, innan Svenska institutet kom på att allt höll på att växa dem över öronen och panik utbröt.

Generaldirektören kan alltså ha valt att begå ett brott, för att sopa igen spåren av ett annat, betydligt allvarligare klavertramp.

Fortsättning lär följa. Garanterat.

Fast tyvärr får vi nog inte läsa om det utanför Twitter och Facebook.

Intressant?

Fler om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: