Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Författare: Göran Fröjdh (sida 1 av 87)

Om Berlins stora flygplatsfiasko – och varför politiska skrytprojekt ofta havererar

I Aftonbladets pappersupplaga idag.

Idag skriver jag i Aftonbladet om Europas just nu i särklass mest misslyckade infrastrukturprojekt – ett haveri som får Nya Karolinska att framstå närmast som ett under av kostnadskontroll. Möjligen är det det största och dyraste fiaskot i tysk efterkrigshistoria. En miljardrullning helt utom kontroll och som för alltid förstört ”Tysklandsbilden”, den som varit synonym med effektivitet och punktlighet.

BER, eller Berlin Brandenburg International Willy Brandt, är Berlins nya storflygplats och började byggas redan i mitten av 00-talet. Flygplatsen skulle enligt de ursprungliga planerna öppnas 2012, men byggfusk, en inkompetent ledning med politiker vid rodret och obefintlig styrning och kontroll gjorde att BER-bygget snabbt spårade ur. När säkerhetsinspektörerna stoppade allt våren 2012, bara några veckor före den planerade öppningen, var det inga småsaker de anmärkte på. 3.000 automatiska dörrar riskerade bli dödsfällor vid en brand. Och brandskyddet – ja det fungerade över huvud taget inte. Totala antalet fel som upptäcktes uppgick till 150.000, varav 85.000 av det allvarligare slaget.

Sex år senare kämpar Berlins flygplatsbolag med att rensa upp i det havererade projektet, och ingen vet när flygplatsen öppnar. Eller om det nånsin kommer att ske.

Eftersom utrymmet i papperstidningen är begränsat, var jag dessvärre tvungen att välja bort flera vinklar – framför allt  frågan varför det verkar bli allt vanligare att stora, offentligfinansierade projekt i mångmiljardklasen drar över budget. Det  är ju inte ovanligt att slutnotan landar på mångdubbelt mer än de ursprungliga kalkylerna.

Svaret är helt enkelt att politikerna – som håller i pengarna – är rädda för att avslöja de verkliga kostnaderna för sina hjärteprojekt, som de oftast investerat tid och personlig prestige i att baxa fram till beslut. Med begränsade budgetar blir gigantiska notor för nya vägprojekt eller konserthallar sällan populära hos skattebetalarna när de ställs mot övriga välfärdsåtaganden.

Därför blir det allt viktigare att frisera eller på andra sätt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna klubba igenom besluten utan att väljare eller medier gör uppror.

Der Spiegel bekräftar i en granskning av de senare årens misslyckade tyska mastodontprojekt att det gånger faktiskt är medvetet felaktiga kalkyler som ligger bakom haverierna. Werner Rothengatter, forskare vid Karlsruhes tekniska institut, har studerat ett antal större offentliga byggprojekt runt om i världen och menar att samma mönster upprepar sig i alla västliga demokratier. Nämligen att politikerna har en tendens att aktivt mörka de faktiska kostnaderna för sina jätteprojekt.

”De som gör ärliga kostnadsestimat från början, har små chanser att driva igenom sina planer”, hävdar Rothengatter.

En annan förklaring till haverierna är vad som hände i BER-projektet: att politiker sätter sig själva i ledningen för styrgrupper utan att ha den expertis som krävs för att driva stora och komplicerade byggprojekt. De är glada amatörer, men tror ändå att de ska kunna hålla nere kostnaderna, jämfört med att hyra in externa experter för jobbet.

Inför BER:s byggstart, bjöd flygplatsbolaget in ett antal  privata entreprenörer – som återkom med offerter som var upp till 70 procent högre än de 620 miljoner Euro som det gemensamma flygplatsbolaget (ägt av staden Berlin, delstatsparlamentet i Brandenbudg och den tyska federala regeringen) var berett att betala. Det hela slutade med att politikerna beslutade att själva driva projektet.

Och nu är kostnaden enbart för terminalbyggnaden uppe i 1,2 miljarder Euro…

Lärdomen av detta är att politiker sällan eller aldrig är bra på att driva vare sig företag eller stora projekt. Precis som de oftast saknar tillräcklig kunskap om energimarknaden – eller är lämpade att besluta om hur AP-fondernas pengar ska investeras. Bara för att ta några exempel på områden där lockelsen att ge sig in och reglera har varit stor, med förödande konsekvenser.

But quality, cry once är en lärdom som många borde ta till sig.

Intressant?

Fler om , , ,

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Lite systemkollaps har väl ingen dött av

Medan vi är fullt upptagna av frågan om vi kommunicerar rätt Sverigebild – och om no go-zoner verkligen är en adekvat term för att beskriva bostadsområden där bilar eldas upp och polis och blåljuspersonal jagas på flykten – har skakningar börjat märkas på undre däck. Lite mera exakt i de småländska skogarna, där en liten systemkollaps just nu utspelar sig helt nästan helt i skuggan av samtidens stora frågor  (det vill säga dagliga ingående analyser av Donald Trumps tal).

Det som händer i Hultsfred borde dock få både regering och riksdagspartier i Stockholm att lägga pannorna i djupa veck. För i all stillhet har kommunen på egen hand beslutat sig för att ”stänga gränsen” och införa vad som i praktiken är ett totalstopp för flyktingar.

Bakgrunden är att Hultsfred, styrt av Centern i samarbete med en koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet, under en lång rad av år tagit emot ett stort antal flyktingar. Dessutom hyr Migrationsverket här 1300 bostäder åt flyktingar – lägenheter som kommunen krävt att verket lämnar tillbaka, hittills utan resultat. Detta är en orsak til att många av flyktingarna blivit kvar på den lilla orten med 15.000 invånare, en annan är att inflyttningen varit omfattande av nyanlända med uppehållstillstånd som ordnat bostad på egen hand genom den hårt kritiserade ebo-lagen.

Kommunen har hamnat i ett allt mer ansträngt läge, och den ökade pressen på skola, vård och andra välfärdssektorer har till slut blivit ohållbar. Redan i fjol slog Hultsfred larm om att kommunen inte klarade att ta emot fler, och flaggade för att man kunde hamna i ett akut läge.

Några dagar innan julafton fattade kommunen sitt drastiska beslut: Ingen nyanländ som beviljats uppehållstillstånd ska vilja flytta till Hultsfred. Den som ändå gör det får ett kortfattat brev på svenska, engelska och arabiska där det framgår att ingen ekonomisk hjälp kommer att finnas på åtminstone ett halvår. Inga nya bidragsansökningar kommer att behandlas under denna tid.

Budskapet i brevet var ”kom inte hit utan välj någon av Sveriges 289 andra kommuner”.

– Vi pratar om att stänga vår gräns, som Sverige gjorde, förklarade Hultsfreds socialchef Ann-Gret Silén i en DN-intervju.

Möjligen var det inte så många som trodde på Hultsfred skulle göra allvar av sitt hot. Kanske har de inte tagit beskedet om att det är stopp för utbetalningar på allvar. Det hade i alla fall inte den Sheko Biro, nyanländ flykting från Syrien, som intervjuades av Sveriges radio i förra veckan.

”Det var verkligen ett misstag att flytta till Hultsfred”, säger han.

Biro  hade hittat en tvåa till sig och familjen efter ett och halvt år på asylboende, men hade ingen aning om att han skulle nekas försörjningsstöd. Nu har han inte pengar vare sig till hyra, blöjor eller mat, det enda familjen får är matkassar som frivilliga hos Civilförsvarsförbundet i Hultsfred delar ut.

Symbolpolitiken är solklar: flytta någon annanstans, det är fullt här.

Det som händer i Hultsfred är också en bild av Sverige, som även om den fått betydligt mindre spridning än vad som sker i Rinkeeby, Husby och andra utsatta områden närmare huvudstaden, kan få minst lika stora konsekvenser.

Skulden för denna lokala systemkollaps (för det är det ju trots allt)  ligger hos regeringen – det är den som har övergripande ansvar för Sveriges migrationspolitik. Men notan för kostnaderna betalar staten under en högst begränsad period. Efter beviljat uppehållstillstånd står staten för kostnaden för nyanlända endast under en etableringsperiod på två år. Sedan är det kommunerna  (inte sällan i avfolkningsbygd) som får bära det tunga ansvaret för att ordna med skola, omsorg och ekonomiskt stöd åt nyanlända och deras familjer, i de fall där de inte lyckas skaffa sig egen försörjning. Vilket dessvärre är undantag snarare än regel,  något som integrationskoordinatorn Jim Frölander lite lakoniskt konstaterade för Aftobladets Peter Kadhammar i reportageserien Jakten på arbete förra året.

”Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige”.

2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men vi bromsade utgifterna genom att få in de nyanlända i jobb, säger han.
”Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent”, säger Frölander.

Det blir alltså de allt färre invånarna i arbetsför ålder i små avfolkningsorter som får ta smällen för statens misslyckade  integrations- och arbetsmarknadspolitik. Hultsfred och andra små kommuner i glesbygd – där det fortfarande går att hitta lediga bostäder – har hamnat i ett ohållbart läge. De förhållandevis billiga lägenheterna blir attraktiva att bosätta sig i för att bidragen räcker längre – inte för att det finns några jobb att söka på orten.

Ställd inför denna situation har tystnaden från centralt politiskt varit öronbedövande. Trots allt är ju det som utspelar sig i Hultsfred inget mindre än ett lokalt uppror mot centralmakten, men från socialminister Ylva Johansson och regeringshåll hörs inte ett knyst. Fast vad ska hon göra? Att beordra de lokala socialsekreterarna att jobba övertid (stoppet motiveras med att den höga belastningen innebär ett arbetsmiljöproblem) vore ministerstyre. Och varken kommun eller regering klarar att snabbt ragga fram nya socialsekreterare, ett yrke där det råder stor brist redan tidigare.

Analysen som görs i Rosenbad är  sannolikt att det är bättre att lokala välfärdssystem havererar lite här och där än att problemen kletar av sig på regeringen.

Lite systemkollapser får man helt enkelt acceptera.

Det viktigaste är ju att det inte hotar Sverigebilden – eller hamnar hos Fox News.

Intressant?

Fler om , ,

Journalister får inte uppfattas som maktens medhjälpare

Hon var i 30-årsåldern och kom från Gdansk i Polen. Några år tidigare hade hon flytt till Sverige, efter att ha varit verksam i Solidaritetsrörelsen och var nu alltså en dissident.  Vi möttes på journalisthögskolan under första halvan av 80-talet, bara några år efter att Solidaritet, den fria fackföreningen under ledning av Lech Walesa, slagits ner av general Jaruselskis militärregim 1981. Där och då stoppades utvecklingen mot demokrati i landet – högst tillfälligt skulle det visa sig – och säkerhetstjänsten gick hårt fram med socialismens fiender.

Jag var ung och trodde mest att hon led av svårartad förföljelsemani. Hon vägrade konsekvent att ha sitt namn på några skrivuppgifter och ville vara anonym i sitt examensarbete (som handlade om Polens underjordiska press).

Senare har jag dock förstått att hon hade verkligt fog för sin försiktighet. Kommunistregimens ögon och öron fanns överallt, och grundliga rapporter om vad polacker i utlandet företog sig kablades snabbt tillbaka till Warszawa .

Därför var det förenat med stora risker att öppet kritisera den polska regimen även för dem som hade nått friheten i väst. Regimen hade många sätt att få feltänkare och dissidenter att hålla tyst. En arbetsgivare som plötsligt inte längre hade jobb att erbjuda. En akademisk karriär som gick i stå, uteblivna offentliga uppdrag, en musik- eller författarkarriär som tog slut när ingen vare sig ville ge ut, sälja eller upplåta scen till verken.

I Östeuropa bakom järnridån var det långtifrån bara Partiet och säkerhetspolisen som stod för förtrycket. Alla samhällssektorer var delaktiga i att övervaka och dra fram folkfiender i ljuset. Myndigheter, sjukvård, skola, polis, radio, tv och tidningar. Skolbarn som tjallade på föräldrar och släkt. Övervakningssamhällets öron fanns överallt och få vågade tala öppet – vem kunde veta ifall kollegan på arbetet var informatör hos säkerhetspolisen?

Jag vet inte vad hon gör nuförtiden, snart ett kvartssekel senare. Kanske har hon flyttat tillbaka till Polen, kanske blev hon kvar i Sverige. Men idag förstår jag bättre varför min kurskamrat aldrig ville vara med på klassfotona.

Jag har kommit att reflektera över det här allt oftare på senare tid. För i den bisarrt uppskruvade debatt som vi har just nu – senast om den så kallade Sverigebilden – hör jag allt oftare argument som bär drag av  det som JH-kursaren berättade om. När politiker, myndigheter och medier gör gemensam sak mot dem som svartmålar eller baktalar nationen. Kompletterat med närmast maniska faktakontroller och krav på avståndstagande eller korrigering av uppgifter som anses osanna. Där arbetsgivare kontaktas och informeras om ”incidenten” som den anställde varit inblandad i, och landets högsta politiker ges tillfälle att ta avstånd.

Naturligtvis går Sverige idag inte att jämföra med 80-talets Polen – och detta vill jag särskilt betona, för att slippa anklagelser om att jag relativiserar. Vi är inget totalitärt land där feltänkare och statsfiender kastas i fängelse. Men det är ändå oroande att det börjat dyka upp de som i flera avseenden behandlas som – dissidenter.

Kanske mest känd av dessa är Katerina Janousch, barnboksförfattare och sexrådgivare. Efter att ha gjort en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal tog det hus i h-e. Hon beskrev Sverige som ett land i förfall där stora delar nu är no go-zoner och kriminella gäng tagit över. Där allt fler skaffar vapenlicens och lär sig skjuta, för att kunna försvara sig när polisen abdikerar från sitt uppdrag. Visst, hon raljerade och svingade vilt, men hon är trots allt privatperson, inte svensk diplomat.

Men det skulle hon inte ha gjort. Kultursidor, ledarskribenter, politiker – till och med statsministern –  formligen klättrade på varandra i iver att ta avstånd. Hon skadade Sverigebilden, och  gynnade därmed Putin och de högerextrema.

Så har det låtit i snart två månader. Så sent som igår kunde vi läsa detta i DN:

Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Och i tisdags fick Janousch återigen klä skott för sitt brott mot Sverigebilden, denna gång i  SVT:s Opinion live.  Där hon omgående hamnade i högljudd polemik med både programledaren Belinda Olsson och Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarredaktion. Tidvis blev det nästan Kafka-artat när Janousch  avkrävdes fakta och forskning för sina utsagor – till exempel ifall antalet vapenlicenser verkligen ökar eller minskar. (Och vad gäller diskussionen om utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken, blir det onekligen svårt för en privatperson att dra fram fakta och forskning, när det officiella Sverige beslutat att sådan inte behövs enligt kriminologer som Jerzy Sarnecki.)

Jag tror att vi journalister skulle behöva ta ett steg tillbaka och fråga oss vad vi håller på med. Vi kan inte tillåta oss att dras med i en hetsjakt på människor anklagade för att baktala eller svartmåla landet. Det är inte, och har aldrig varit, journalistikens uppgift att agera hejaklack åt makten.

Men tyvärr är det nog så allmänheten kommit att uppfatta oss, och inte helt utan fog. Att radio, tv och de stora tidningarna gjort gemensam sak med ”eliten”. Istället för att granska den, uppfattas medierna istället som maktens förlängda arm.

Själv har jag en klar minnesbild av hur det började gå snett. Det var efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stora delar av Sverige befann sig i chock. Där och då tog journalistiken avgörande det kliv från objektiv granskning till att i mångt och mycket öppet ta ställning mot det nya riksdagspartiet.

Jag minns särskilt en artikel med en klump i magen. Mamman till en son som röstat på SD berättade, med namn och bild, om sin stora sorg inför det faktum att sonen gått och blivit rasist. I det lilla samhället där hon bodde, torde såväl sonen som mamman vara lätta att identifiera.

Den senare, som var myndig och alltså fullt kapabel att fatta egna beslut, fick inte ens kommentera mammans utsaga. Ett pressetiskt övertramp, som dock ingen reagerade på i den hysteriska stämning som piskats upp.

Sedan dess har det fortsatt i samma stil. Journalistik, politik och ideologi har rörts samman utan närmare eftertanke och agendasättande artiklar har rivit barriärerna mellan rapportering och aktivism. Allt har kommit att handla om att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande, och till varje pris undvika allt som kan tänkas gynna partiet. Denna fixering har varit förödande såväl för journalistiken som det öppna samtalet (dessutom kontraproduktiv).

Istället för konsekvensneutralitet har vi i mångt och mycket fått ett mästrande, uppfostrande politiskt-journalistisk komplex, som sparkar neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot makthavarna – nu skyddar vi istället dem mot folkets ”hat”.

Detta är något vi måste sluta med. Vi ska inte agera opposition mot vare sig sverigedemokrater eller Donald Trump. Vi måste rapportera vad som sker här och nu, utan hänsyn till vems ”ärenden” vi går eller vilka krafter som gynnas.

Konsekvensneutralitet. Publish and be damned. Som det var förr. Oavsett om man kallar sig höger eller vänster.

Annars blir det nog tyvärr som Alexander Bard spår – att medierna som vi känner dem kommer att göra sig irrelevanta.

Fast kanske är ändå något på väg att hända – och paradoxalt nog kan det vara Donald Trumps förtjänst. Det är han som sparkat in dörren till vår svenska ekokammare, där vår uppblåsta självbild  länge tillåtits att svälla så att allt syre tagit slut. Nu blir vi så illa tvungna att erkänna vi misslyckats på ett antal samhällsområden – något som påtalats även av seriösa kritiker, och inte bara presidenter med Twitter-tourettes.

Ett tecken i tiden: nationalekonomen Tino Sanandaji dyker plötsligt upp överallt, efter att i åratal blivit brunstämplad för sina beräkningar av vad det svenska utanförskapet kostar. Sanandaji, som tidigare var en enda stor medial no-go-zon, får plötsligt bra recensioner och Expressen gör en stor intervju med honom. Han har också intervjuats i radio och tv.

Men tillbaka till Janousch. Hon kom till Sverige 1974, tillsammans med sin pappa, kärnfysikern Frantisek Janousch, som tvingats lämna Tjeckoslovakien. Han var en dissident som hade fallit i onåd hos regimen – av Palme kallad diktaturens kreatur – för sitt engagemang i demokratirörelsen Charta 77.

Så man kan till viss del förstå hennes raseri när hon börjar se hur verktygen och mekanismerna från barndomens hemland nu används mot henne – i ett av världens friaste länder.

Det är som sagt dags att ta en allvarlig funderare på vad vi håller på med.

Intressant?

Fler om , , ,

Uppdatering: Malmö är fortfarande inte Sveriges Chicago – men ligger jämsides med New York i antal mord

The Economist publicerade nyligen aktuell statistik över antalet mord i USA, och det vore synd att säga att utvecklingen går åt rätt håll. Antalet mord i landet ökade med hela 11 procent under 2015, jämfört med föregående år – den snabbaste ökningstakten sedan 1970-talet.

Orsakerna är flera. Under 2016 krävde till exempel uppblossande gängkrig i Chicago 764 dödsoffer, en 58-procentig ökning jämfört med föregående år, då 485 miste livet i ”The windy city” (Donald Trump har ju till och med hotat med att skicka dit Nationalgardet för att få stopp på mördandet.)

Precis som i Sverige verkar antalet skjutningar öka bland gängen och brottsaktiva i så kallade utanförskapsområden, där allt fler faller offer för dödligt våld. I The Economists sammanställning av de 50 mest morddrabbade städerna i USA, visar det sig att antalet mord ökade i 34 av dem.

Författaren Heather Mac Donald, som skrivit boken The War on Cops, har även en annan förklaring till ökningen – det hon kallar Ferguson-effekten:

 The riots were a response to the killing of Michael Brown, a black man, by a police officer. The “Ferguson effect”, Mrs Mac Donald argued, occurred when police officers retreat from cities when relations with the people they serve became bitter, causing crime to go up nationwide. Murders and shootings did increase by 57% in St Louis, a city close to Ferguson, in the two years after Brown’s death.

Samtidigt har vissa andra städer sedan ett flertal år en nedåtgående trend i antalet utsatta för dödligt våld.  Svenskfavoriten New York ligger till exempel historiskt lågt – för första gången har antalet mord sjunkit till under 300 under 2016 – eller 3,92 per 100 000 (som är det vedertagna sättet att jämföra antalet mord) enligt tidningen Newsday.

New York’s year-end results are in bold contrast to those of Chicago, a city with less than a third of the Big Apple’s population that has logged more than 750 homicides and 4,300 shootings, increases of more than 50 percent and 45 percent respectively compared to 2015. Police officials in Chicago have recently said that many of the killings and shootings were attributed to gang violence and warfare. Chicago’s homicide rate for each 100,000 residents is 27.7, compared with New York’s 3.92.

Detta innebär alltså att Det stora äpplet nu är en lika trygg stad att bo och turista i som Malmö, som med sina 300.000 invånare och 12 11 mord under 2016 hamnar på en mordkvot på 3,7 per 100.000 invånare.  Alltså i nivå med New York och efter under Moskva (se grafiken nedan). Om man ska lita på dessa siffror som kommer från Worldatlas.com ligger Malmö numera på en inte så smickrande femteplats i den europeiska mordtoppen.

Och trenden fortsätter – bara under årets sex första veckor har 13 mord eller mordförsök rapporterats från Malmö. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, skedde noll mord, vilket innebär att Danmark måste göra något rätt som Sverige ännu inte förstått att lära av. I Danmark som helhet sker 0,8 mord per 100.000 invånare och för Köpenhamns del har jag sett ännu lägre siffror (om än bara för ett enskilt år, 2012).

I rättvisans namn ska dock sägas att en del av Danmark skiljer sig kraftigt: Grönland. I denna del av landet mister så många som 16 per 100.000 invånare livet genom dödligt våld. Något som rapporteras som en glädjande förbättring  – i mitten på 80-talet mördades nämligen långt fler grönlänningar än så.

Att vi överhuvud taget har koll på hur många mord som faktiskt inträffade i Malmö förra året beror inte på polisen eller myndigheter som BRÅ, utan på Sydsvenskan som metodiskt kartlagt antalet offer. Polisen för nämligen inte statistik över antalet mord fördelat på stads- eller kommunnivå. Något som kan tyckas uppseendeväckande i ett samhälle som i alla andra avseenden framstår som närmast besatt av att mäta och utvärdera allt vi tar oss för. Det närmaste vi kommer är att det totalt skedde 112 mord i Sverige under 2015, dvs en mordkvot på 1,12. Detta gäller dock i landet som helhet, men BRÅ slår fast att  71 procent av fallen inträffade i storstadsområdena (vilket innebär att kvoten bör vara minst dubbelt så hög).

Om man letar i internationella databaser som Knowema, vilken använder sig av siffror från FN-organet UNODC (United nations office on drugs and crime), upptäcker man att vare sig Sverige eller Stockholm finns med. Man kan som sagt undra varför.

Vissa kommer garanterat att hävda att det alltid sett ut så här i Sverige och Malmö – det är möjligen  bara anmälningsbenägenheten som ökat. Alternativt att vi i Sverige har andra juridiska definitioner på vad det verkligen innebär att bringa folk om livet.

Hur som helst, som jag tidigare skrivit är Malmö inte Sveriges Chicago. Men kanske på väg att bli ett litet New York – eller Moskva.

Fotnot: Enligt Sydsvenskan har siffran över antalet mord i fjol justerats ner till 11, efter att ett av dödsfallen i en knarkuppgörelse klassats om. Det handlade om en kvinna som åtalades för att ha knivhuggit sin langare, men som själv hävdade att han själv sprungit in i kniven som hon dragit för att ”försvara sig”. Tingsrätten valde att tro på kvinnan och frikände henne därmed från mordanklagelserna.

Vilket innebär att New York forfarande leder, om än med en liten marginal…

Intressant?

Fler om , , , ,

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

Läs en större intervju med FF96-profilerna

En uppdatering till det senaste blogginlägget – jag gjorde en längre och mer genomarbetad version av Fragfest 96-artikeln, som nu finns att läsa på – var annars – FZ, sajten som jag startade som ett resultat av Quake-vågen bara någon vecka tidigare i början av december 96.

I artikeln finns även en intervju med Tore ”Totte” Friskopp (som kom trea) och Tomi ”DOOMer” Kärnä berättar ännu lite mer om sitt spelande.

Och så får jag en del pisk i kommentarsfältet för att jag kallat modemspelarna ”high ping whiners”. Fast det bjuder jag på.

Samtidigt önskar jag naturligtvis jubilaren FZ lycka till i minst 20 år till.

Läs artikeln på FZ.

Intressant?

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: